Det är underbart att vara GAIS:are.
Så står det i visan.
Under de snart 30 år som gått sedan jag blev övertalad att gå med en kompis på en GAIS-match och därmed - helt oväntat måste jag tillstå och erkänna - fastnade som grönsvart supporter, har stunderna då det varit underbart varit tämligen få.
Okej. Visst finns det guldkorn. Några oväntade resultat. En och annan spelarprofil. Den osannolika 3-3-matchen mot Solna AIK på Råsunda 2005 inför nästan 25 000 personer kommer jag inte att glömma i första taget. Eller vinsten i kvalet mot Landskrona BoIS senare samma år och återkomsten till allsvenskan. Längre tillbaka? Naturligtvis Samir Bakaou. Sören Zamora Järelöv. Uffe Köhl. Min gamle favorit Tony Persson. Tränaren Bosse Falk. Mer eller mindre hela säsongen 1989, med Samirs 2-2-mål i matchens sista minut mot Malmö FF hemma på Ullevi i slutspelet som en av höjdpunkterna. Den ruggigt spännande serieavslutningen 1987, då GAIS äntligen gick upp i allsvenska igen efter mer än tio års harvande i gärdsgårdsserierna. Jag var på plats när Atleterna vann över Kalmar AIK (inte FF) i sista matchen, samtidigt som Trelleborgs FF förlorade sin match och därmed seriesegern. Det var sanslösa scener och nästan 15 000 personer på läktarna...
Men mest har det varit elände, stolpe ut, baklängesmål i sista minuten, storstryk, nedflyttning...
Tills nu. Frågan är om jag någonsin tidigareag har sett ett GAIS-lag som spelat så förbålt bra som dagens.
I eftermiddags cyklade jag hem i ilfart från ett möte på Institute of Medicine och hann lagom till att andra halvlek satte igång. 0-0 och enligt kommentatorn hade Elfsborgs IF helt dominerat första halvlek.
Via ett tips på en av alla dessa GAIS-sidor på nätet lyckades jag på något konstigt sätt få in en streamad TV-sändning från matchen och andra halvlek var en total njutning att se för en grönsvart själ. Grabbarna spelar ju fotboll! De vårdar bollen, är säkra i passningsspelet, är pilsnabba med omställningar och kontringar, utmanar och dribblar.
Och gör mål.
Inom loppet av en kvart hade GAIS gjort 3-0 mot en av guldkandidaterna och det kunde ärligt talat ha blivit ytterligare ett par mål. Istället fick Elfsborgs lite turligt in en reducering. Men det gjorde inte så mycket. Segern var aldrig i fara.
Och det slår mig att hade Atleterna spelat så här bra också i inledningen av säsongen, så hade de utan tvivel varit uppe och slagits om guldet. Jag tror tamesjutton att GAIS är Sverigea bästa klubblag just nu.
Wow.
I övrigt denna dag: Big Brother har åkt iväg på någon slags bonding trip ute i ödemarken och ska tillbringa natten där. Syster Yster spelade inte tennis med Obamadottern i dag, men hon fick sina nya skoldator - och var besviken. Ingen touch screen, ingen vridbar skärm. Bara en vanlig laptop... När jag var i hennes ålder fick man vara glad om man fick en penna och ett sudd. Dessutom fick jag gå två mil till skolan varje dag - enkel väg. Utan skor. Och det var vinter hela tiden. Och ingen värme i klassrummet eftersom de inte hade råd med ved.
Det är kort sagt ett under att jag överlevde överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar