En eftermiddag hos Nello's

I mina desperata försök att gå ner i vikt ställde jag i dag kosan till Nello för en hårklipp.

"Jag vill ha det kort", sa jag.

"Sure", sa Nello. Sedan pratade han som vanligt i cirka två timmar.

Effektiv klipptid: uppskattningsvis runt tio minuter.

Nellos problem är att han inte kan klippa samtidigt som han pratar. Och eftersom han pratar oavbrutet, blir det följaktligen inte så mycket klippt. I dag pratade han om, i nu nämnd ordning: sin kusins dotterdotter, italienska jular, trevliga resmål i södra Italien, korruptionen i Distriktet, det urusla skolsystemet, de senaste fyra borgmästarna, sin flytt till USA när han var åtta år samt en hel del annat stort och smått.

Eftersom även Lillebror skulle ha en haircut, så tillbringade vi nästan tre timmar i frisörsalongen. Jag får vara tacksam över att han inte plockade fram sin gitarr som han gjorde förra gången. Det hade förlängt besöket med ytterligare en halvtimme. Minst.

Det var två kortklippta grabbar som så småningom knatade ut i natten. Ju kortare vi klipper oss, desto mer sällan behöver vi gå och klippa oss och desto mer tid sparar vi. Enkel logik.

Men det är trevligt hos Nello. Han bjuder på kaffe och godis (jag tog givetvis inget) och klipper dessutom bra - när han någon gång gör det.

Strax innan hårklippningen hann vi även uppvakta Andreas i chokladbutiken, som fyllde år i går. Han fick en flaska Absolut Limited Edition, tappad i Åhus. Andreas bjöd på choklad - jag tackade givetvis nej.

Karaktär och disciplin.

I övrigt att rapportera:

• Caps förlorade som väntat sin första match under den nya coachen Dale Hunters ledning. 1-2 mot S:t Loius Blues. I morgon är det derby mot Penguins från Pittsburgh. Det lär bli stryk även då.


• Kallt och blåsigt i Distriktet. Bara sju grader i morse.


• Min träning rullar på. 300 kalorier förbrändes i morse nere på motionscykeln bredvid värmepannan.

Men varför går jag upp i vikt?

Förstår inte det här. Jag går snarast upp i vikt, trots min nya järnhårda disciplin. Inget sött efter tips från min gamle gode vän Patrick (har t o m skippat den uttunnade äppeljuicen jag brukade dricka tidigare och intar nu bara vatten) och tre dagars cykling nere i gymmet i rad. Dessutom gick jag och handlade i morse. Och bar hem uppskattningsvis 25 kilo matvaror i min stora ryggsäck.

kalorierna rasar och jag borde ha tappat runt 7-8 kilo vid det här laget enligt mina beräkningar. Men när jag ställde mig på vågen förut så hade jag gått upp två hekto. Konstigt.

Men jag kör väl på ett tag till så får vi se. Målet: Att komma under 77 kilo före jul. Då kan jag frossa med gott samvete sedan.

I dag har vi uppevt ett väderomslag i Distriktet. Det sköna och behagliga sommarvädret försvann någon gång på förmiddagen, temperaturen sjönk plötsligt nästan tio grader (celcius) och ett isande kallt regn började falla. Inget vidare. Men det är ju höst, trots allt. Så något annat är väl egentligen inte att förvänta.

Annars har jag mest suttit och researchat framför datorn denna tisdag. Det är rent otroligt vad mycket information man numera kan få fram via nätet - och snabbt dessutom. Det är verkligen helt annorlunda jämfört med för 15-20 år sedan. Då skulle ett researchuppdrag som jag i dag utfört på runt fem timmar säkert ta flera dagar i anspråk. Och jag hade dessutom knappast hittat lika skojigt.

Teknikens under.

I kväll ser jag fram mot Caps' match mot S:t Louis med nye coachen Dale Hunter. Jag är väl en av de få så kallade hockeyexperter som faktiskt sett Hunter live in action som spelare - han var kapten i Capitals i slutet av 1990 och jag såg honom våren 1998 (han spelade ihop med bland andra göteborgaren Calle Johansson i det lag som sedan faktiskt lyckades ta sig till den enda Stanley Cup-final som Capitals har nått - förlust i fyra raka matcher mot Rödvingarna från Detroit).

Hunter var ärligt talat en total skitstövel på rinken och har ett oslagbart klubbrekord när det gäller antalet utvisningsminuter - över 2000... Han fick en av NHL-historiens längsta avstängningar - 21 matcher - efter ett totalt oprovocerat överfall bakifrån på en spelare som precis gjort mål. Han är utsedd till en av NHL:s tio genom tiderna mest hatade spelare. Och hans skitstövelkarriär har fortsatt även efter hans tid som spelare. Han har bland annat dömts för rattfylla och fått betala böter för att ha ställt till med bråk på en ungdomsmatch, där han var tränare för det ena laget.

En toppenkille, kort sagt.

Det här ska nog gå bra, Caps.

Att fylla moppe

Grattis Big Brother - 15 år i dag! Grabben blev vederbörligen uppvaktad strax efter klockan 6 i morse - och fick bland annat en sprillans ny dator. Hittills har barnen delat på en gemensam maskin, men alltmer skolarbete sker nu via datorer - inte minst svenskaundervisningen som är helt nästbaserad - så vi kände att det nog var dags att Big Brother fick en egen laptop.

Någon moped blev det emellertid inte. Jag antar att det där begreppet "att fylla moppe" är på väg att helt fasas ut. Det används väl bara av gamla stofiler. När jag var i 15-årsåldern, var det en stor grej för många. Jag minns att flera av mina klasskompisar - mest killar förstås - redan hade haft en moppe stående redo att bestiga den morgonen de fyllde 15. Stolt åkte de sedan iväg med den till skolan och lätt kompisarna beundra den.

Själv var jag naturligtvis anti-moped och protesterade mot resursslöseriet genom att konsekvent ta mig fram medelst mammas gamla cykel från början av 1950-talet.

Hur som helst med den saken. Mopeden verkar till största delen ha spelat ut sin roll som åldersmärke. Här i Distriktet är det 16 år som är den stora markören - då får man nämligen ta körkort för bil här...

Nu ska jag strax ner och laga en av Big Brothers favvorätter (spicy kycklinggryta med ris) och sedan har jag köpt en smarrig chokladglass-tårta till efterrätt. Själv avstår jag naturligtvis från glassen. Här är det karaktär och disciplin som gäller.

Ja, jag kan ju inte undvika att beröra det faktum att Captals (jag pratar NH-hockey här) coach mycket väntat fick sparken i morsem efter att lagets ledning läst min knivskarpa analys av läget (se gårdagens inlägg). Nu väntar jag bara på att klubbledningen ska höra av sig till mig med ett fett erbjudande.

I övrigt denna måndag: Sommarvarmt, över 20 grader, och en massa jobb framför datorn. Men jag hann faktiskt också dammsuga ur bilen, vilket sker i snitt vart femte år, samt cykla bort 500 kalorier nere i gymmet.

Grattis Big Brother, 15 år i dag! Här uppvaktad av två älskade syskon.

Huvudpresenten upp-packad. En alldeles egen laptop. Men bara för skolarbete!

Analys av ett lag i förfall

Det är kris i det lokala NHL-laget Capitals (jag pratar hockey här) och nu är det inte längre bara jag som ropar efter en ny coach. Till och med Washington Post tar upp det i dag, efter gårdagens pinsamma förlust mot ett skadedrabbat (nio ordinarie spelare borta!) Buffalo Sabres.

Höjdpunkten (eller lågvattenmärket) var när de slöa Caps-spelarna lyckades med bedriften att släppa in ett mål när de var en man mer på isen. Symptomatiskt.

Det är märkligt att ett sådant talangfullt gäng så totalt verkar vara under isen (observera göteborgshumorn där) och inte kan prestera ens i närheten av vad man normalt kan begära av laget. Faktum är att Caps spelat rätt kasst hela säsongen, även i de flesta vinstmatcherna har segrarna suttit långt inne och flera fall har det handlat om uddamålssegrar eller tursam vinst på övertid.

Vad beror det här på, då? Ja, jag råkar ju vara en av de verkliga hockeyexperterna (farsan var sjukvårdare på IK70:s hemmamatcher på 1970-talet så jag fick komma in gratis. Så man har ju sett en och annan match i sina dar), så min analys är som följer:

1. Laget hade en bra grundstomme, men har värvats sönder. Av de spelare som fanns i truppen för fyra år sedan (och som vände den dåliga trenden och började plocka hem segrar till huvudstaden), finns inte ens hälften kvar. I princip har klubbledningen och general managern byggt laget runt några få nyckelspelare: Ovetjkin, Bäckström, Green och Semin. Resten av spelarna har kommit och gått lite hipp som happ. Några har försvunnit mitt under säsongerna, plötsligt bortbytta. Andra har inte fått förnyat kontrakt. Kontinuiteten och sammanhållningen i truppen brister, det är alldeles uppenbart. Dessutom har man lyckats med bedriften att skänka bort en av seriens bästa målvakter, Varlamov.

2. Tyvärr är coachen ett svagt kort. Bruce Boudreau kom in i ett läge där laget hade världens potential, men där många nya och unga spelare behövde lite tid att finna sig tillrätta i sin nya kontext. Just när Boudreau tog över, efter omkring en fjärdedel av säsongen, började det lossna för ungdomarna. Han har sedan kunnat rida på det här extremt talangfulla gänget. Det har i praktiken inte behövts särskilt mycket coachning.

3. Fixstjärnan Alex Ovetjkin är en gudabenådad lirare, men faktum är att han är en rätt enkelspårig spelare, som motståndarna tämligen enkelt kan avväpna. Det är här en god coachning kan komma in. Och visst, Boudreau har försökt. Han har placerat honom till höger istället, han har beordrat honom att jobba hem mer, han har sagt till honom att bryta sitt spelmönster. Men ingenting verkar hjälpa. Ovetjkin levererar allt färre poäng för varje år och det är rätt tydligt att han och Boudreau inte drar särskilt jämnt längre. Dessutom var det häpnadsväckande fel av coachen att utse Ovetjkin till lagkapten när den förra kaptenen Chris Clark plötsligt (och tämligen oväntat) byttes bort för två år sedan.

Summa sumarum: Byt coach, men sluta hålla på att byta spelare stup i kvarten. Bygg på sikt och satsa inte bara långsiktigt på de fyra stjärnorna.

Fattar inte varför Caps inte anställer mig.

I övrigt denna söndag: Strålande sommarväder. Jag har inlett operation gå ner i vikt genom att att 1) promenera med hustrun 2) fixat i trädgården 3) cyklat bort 425 kalorier i källaren 4)konsekvent tackat nej till allt sött.

I morgon är det tidig uppgång: Någon i familjen fyller moppe!

"Du borde faktiskt banta"

"No offence, pappa, men du är lite tjock."

Av barn och alkoholister får man höra sanningen. Vi satt i godan ro och tittade på en familjefilm i går kväll och lillgrabben tittade uppfordrande på min mage som tittade fram i glipan mellan t-tröjan och jeansen.

"Det är t-shirten som är för liten", försökte jag. Men det argumentet bet inte på åttaåringen.

"Du borde faktiskt banta."

Okej, okej. Det har varit lite si och så med träningen sedan min högra stortå började göra ont. Att cykla nere i källaren är inte särskilt kul och att cykla utomhus är roligare, men tar så himla mycket tid. Jag har funderat på att börja simma regelbundet (en gång i tiden var jag med i Oskarshamns Simsällskap), men även det kräver rätt mycket engagemang och tid.

Så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att komma igång med träningen igen. Långa promenader är ju trevligt och kan kombineras med något vettigt, t ex handling eller andra ärenden. Men jag går redan rätt mycket, så...

Risken är stor att jag måste göra något drastiskt i den andra änden av kedjan: Dra ner på godsaker, mat, dryck och allt annat som smakar bra...

Det är uppenbart att det blir allt svårare att hålla vikten med åldern. När jag var ungdom och fram till runt 25 eller så behövde jag aldrig ägna en millisekund åt att tänka på vad jag stoppade i mig eller att jag borde träna mer eller så. Jag låg stabilt på runt 72-73 kilo. Sedan hände det något runt 30-årsåldern. Plöstligt ökade jag fem kilo i vikt, utan att jag egentligen ändrade mina levnadsvanor i någon större grad. Och med åren blev det allt svårare att hålla sig runt 77-78 kilo också.

Det senaste året har jag hamnat i 80-81-kilosklassen.

Med den här utvecklingen kommer jag att spränga 100-kilosvallen i 70-årsåldern.

Inte bra. Inte bra alls.

Det måste bli en ändring. Karaktär och disciplin.

I dag har jag i alla fall spelat basket med grabbarna en stund. Och promenerat några kilometer i det vackra höstvädret. Gott så. För det här var ju första dagen i resten av mitt liv, som klyschan lyder.

I övrigt kan rapporteras att alla utom Big Brother och jag är på bio och kollar in den nya The Muppet Show.

Sista kalkon-rapporten

Nu ska jag sluta kalkon-tjata. Det här blir det sista inlägget i Thanksgiving-serien för den här gången.

Middagen blev naturligtvis en succé av oanade mått, med massor av fantastiskt god mat, gott vin, goda efterrätter och dessutom en himla massa trevliga människor. Och som vanligt somnade ett opar av gästerna i vår soffa efter maten.

Precis som det ska vara, således.

I dag är det lite dagen-efter-känsla. Tjejerna stack iväg på shopping i förmiddag och har ännu inte kommit tillbaks. Det är ju den så kallade Black Friday då i stort sett alla butiker passar på att göra vad de kan för att locka kunder så här tre veckor före jul. Just denna fredag är en klämdag och eftersom 90 procent av amerikanerna har som största nöje att ta bilen till ett eller ett par köpcenter när de har lite ledig tid, så är det garanterat trångt i butikerna i dag.

Själv har jag ägnat dagen åt att städa och röja efter gårdagen. Dessutom gick Lillebror och jag till vårt lokala och mycket sympatiska bibliotek förut i dag samt handlade lite - jag har sällan sett safeway så tomt som i dag. Jag antar att de flesta har en massa left overs sedan gårdagens matfest.

På eftermiddagen gick grabbarna och jag bort till Rose Park ett tag. Det är kortbyxeväder här i Distriktet - runt 20 grader varmt och solsken.

Här är lite bilder från det senaste dygnet:

Kalkonen är klar efter drygt fem timmar i ugnen. Beth vattnar den lite.

Justin fick äran att sätta kniven i fågeln. Den smakade faktiskt osedvanligt gott, kan jag avslöja.

Ungdomarna var först framme och lassade upp käk.

Två snygga leenden.

Ungdomsbordet.

Lillebror gillar kalkon.

Vuxenbordet. Jag tror att vi satt och åt i fem timmar.

En härlig fredag i Distriktet. Lillebror tränar på sina konster...

...inspirerad av storebror.

Ett riktigt kalkonbad

Kalkonen är hemma. Jag åkte iväg och handlade i morse, men naturligtvis var alla färska fåglar slut. Och det var i stort sett slagsmål om de få frysta som fanns kvar. Men efter att ha armbågat mig fram och knuffat undan några svaga stackare som stod i vägen framför frysdisken, kunde jag plocka åt mig en 19 punds-birdy. Hård som sten.

När jag kom hem lästa jag på intsruktionstexten att det skulle ta tre dygn att tina den. Som tur är finns det ett snabbare sätt: Att lägga den i badet. Så där har den nu legat och plaskat i ganska exakt sju timmar. Förhoppningsvis ska den vara tinad och redo för ugnen runt klockan 12 i morgon. Sedan ska den stå i 350 graders värme i fem timmar.

Ja, fahrenheit alltså. Inte celcius.

Som tur är så får vi experthjälp. En riktig amerikan kommer hit i morgon förmiddag och sätter igång tillagningen.

I övrigt har jag inhandlat ingredienser till green bean caserole, mashed potatoes, gravy samt naturligtvis stuffing till kalkonen. Våra vänner som kommer till middagen ska ha med sig bland annat sweet potaoes med marsh mallows, cranberry sauce, någon slags majsgryta, sallad, bröd, diverse pajer, ostar, vin och en massa annat smått och gott.

Syster Yster, som haft ledigt från plugget, har bakat mormors mors hallandskakor att bjuda på i morgon.

Hela Distriktet präglas av Thanksgiving. Det är ovanligt lugnt på gatorna (det finns till och med flera lediga parkeringsplatser här utanför, vilket det aldrig gör annars vid den här tiden), många washingtonians har slutat tidigt och stuckit iväg från sta'n.

Thanksgiving sägs vara den största av alla trafikhelger, större än jul och påsk. Plan och tåg är fullbokade sedan länge, de stora vägarna är fullproppade med bilar och tidingarna har varit fyllda med tips om alternativa leder för att undvika att bli sittande i bilköer i timmar.

Nu ska jag gå ner i köket, ta ett glas vin och beskåda hur kalkonen tinar. Spännande värre.

En liten nio kilo tung ung kalkon badar i vårt kök. I morgon ska den tillagas enligt konstens alla regler.

Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!

Happy Thanksgiving! Videon är gjord av min extremt talangfulla dotter och kan också ses via följande länk (tydligen funkar inte inbäddningen i vissa webbläsare).

Resultatlös kalkonjakt

Den hisnande kalkonjakten har fortsatt denna tisdag - tyvärr helt utan framgång.

Vi har fått övergå till Plan B: Att köpa en rå fågel och tillaga den själva. (Plan C innebär att köpa en levande kalkon och slakta den samt tillaga den.) (Plan D är att fånga in en vild kalkon uppe i bergstrakterna i Shenandoah, slakta den och tillaga den.) (Men då är läget desperat).

Jag har säkert skrivit om det förr, men påfallande många amerikaner gillar verkligen Thanksgiving. Det är en av få lite längre ledigheter; nästan alla allmänna röda dagar ligger på måndagar , men Thanksgiving är på torsdag vilket innebär att de flesta är lediga från onsdag eftermiddag och fram till måndag morgon.

Dessutom är högtiden behagligt befriad från kommersialism. Det är inga presenter, ingen överdriven godishysteri. Det handlar istället om att träffa familj och vänner, äta mat tillsammans och gå promenader.

Sympatiskt.

Två av tre hemmavarande barn har lov. Den tredje, Lillebror, går i skolan även i morgon.

I övrigt: Hösten har kommit tillbaka till Distriktet. Regn och rusk och skymningsmörkt mitt på dagen. Påminner faktiskt om Sweden.

Kalkonvarning!

Thanksgiving närmar sig med stormsteg och läget är katastrofalt. Safeway kan inte leverera en färdiglagad kalkon. Det chockbeskedet fick jag i dag, när jag var inne i butiken för att beställa en fågel.

Förra året var så perfekt, vi beställde en kalkon med tillbehör och kunde hämta den varm och färsk bara några timmar före middagen. Dessutom var den god.

Nu känner jag mig helt ställd och desillusionerad. Ska vi verkligen tvingas tillreda den själva?

Ajajaj...

Återkommer med rapport om detta gastkramande drama.

Och nu över till sporten

Se sån stil han har. DC United behöver all hjälp de kan få, men jag tänkte se till att Lillebror skriver på för GAIS.

Trädgårdsjobb. Varför räfsa när man kan blåsa? Elen är ju praktiskt taget gratis i detta land...

Washington DC har, trots stans relativa litenhet, professionella lag i alla de stora amerikanska sporterna: DC United i fotboll, Redskins i amerikansk fotboll, Wizard i basket, Nationals i baseball samt Capital i hockey.

Det är kul. Vi som bor här har alltid nära till stora sportupplevelser. Mindre kul är det att det inte går särskilt bra för lagen. Inte något, just nu.

Det största laget av dom alla, Redskins, började säsongen hyfsat, men har sedan konsekvent förlorat alla matcher och lär missa slutspelet även i år. I eftermiddags parkerade jag mig i soffan (trots att det var 20 grader varmt ute, vilken uppoffring!) för att kolla klassikermötet mot Dallas Cowboys. Det blev en spännande match, där dock kopojkarna tog hem segern efter ett field goal på övertid. Redskins sjönk därmed allt djupare ner i bottenträsket.

I går kväll kollade jag in Caps mot det gamla svensklaget Toronto (Borje Salming och Mats Sundin...). Det var länge sedan Maple Leafs spelade bra hockey. Dessutom hade de sju av sina ordinarie spelare skakade eller sjuka. Ändå tvålade de till Backstroooms DC-lag med 7-1.

Pinsamt är bara förnamnet.

Tidigare i år lyckades DC United missa slutspelet i fotbollen för tredje (eller fjärde?) året i rad. Och Nationals var inte ens närheten av att komma dit (baseball). För att inte tala om det pinsammaste laget av dom alla: Wizards. Basketklubben har stadigt parkerat på bottenplatserna i NBA-ligan de senaste åren och dessutom har laget kantats av skandaler av olika slag. I år har de inte spelat en enda match, vilket inget lag har gjort eftersom spelarna är lock outade av klubbägarna - de kan inte komma överens om lönvillkor och annat.

Lika bra det. Här i Distriktet är det knappast någon som saknas NBA-matcherna.

Lite dystert med andra ord. Tacka vet jag Sweden och Göteborgsatleterna.

I övrigt denna söndag: Sovmorgon, trädgårdsfix och transporter.

Demonstration och partaj

Jag utlovade en liten rapport från torsdagens Occupy DC-demonstration här i grannskapet. Enligt uppgifter som spreds via djungeltrumman (jag hörde det själv i samband med morgonens besök hos dotterns orthodontist), så skulle ockupanterna inta och stänga av Key Bridge - en pulsåder när det gäller trafiken mellan norra Virginia och Distriktet.

Så jag kilade förstås dit för att kolla läget. Men har inte så mycket att förtälja. Demonstrationen var liten och gick lugnt till och de jag pratade med sa att man kommit överens med polisen att hålla till på trottoaren och inte gå ut i gatan. Så trafiken flöt på helt normalt.

Det var nästan lika många poliser som demonstranter på plats. Och antagligen ännu fler reportrar. De var synbarligt besvikna, hade nog sett fram mot dramatik, slagsmål och polisingripanden - bra bilder kort sagt.

Jag gick tillbaka hem efter en stund och strax därpå kom hustrun. Vilt kramkalas utbröt förstås. Härligt att ha henne hemma igen.

I gpr, fredag, var det så dags för den stora skolfesten och när vi kom till partyt, på franska ambassaden som hade lånat ut sina festlokaler, så kunde jag konstatera att mitt pannkakserbjudande redan var sålt. Det blev ingen budgivning ens, vår vän Elisabeth hade helt enkelt skrivit in sig på högsta budet direkt... 125 dollar till skolan och jag får börja repetera lite svenska låtar på gitarren - jag har ju lovat att ackompanjera pannkakorna.

Partyt var i vanlig ordning skojigt och pengarna flödade in till skolkassan. Vi var med och bjöd på en hel del, men förlorade i vanlig ordning mot slutet. Kom bara hem med en godisskål och ett par örhängen. Vi var lite rädda för att vi skulle åka ut för årets klassprojekt (vi tvingades köpa förra årets, se bild här). Årets projekt (varje klass gör alltså någon slags grej som föräldrarna sedan ska känna sig tvingade att ge bud på), var ännu märkligare än förra årets. Som tur var ställde en annan pappa upp och ropade hem skapelsen den här gången.

Det räcker med en sådan produkt per hem, tro mig.

Denna löradg i Distriktet har präglats av körningar av barn hit och dit och utsökt vackert höstväder. Lillebror och jag stack till parken och spelade fotboll ett par timmar i eftermiddags. Övriga barn är utlokaliserade hos diverse kompisar, så det är en liten familj här på Dumbarton denna kväll.

Redo för partaj. Herregud vilken vacker hustru jag har.

Resultatet efter auktionen: En jättestor skål med godis från Georgetown Candy Bar.

Occupy DC har vägarna förbi

I eftermiddag, amerikansk tid, händer två saker av vikt här i Distriktet:

Hustrun kommer hem efter nästan två veckor on the road (på köpet har hon blivit berömd, se här en artikel från lokaltidningen i Topeka, Kansas). Hon är oerhört efterlängtad.

Occupy DC-rörelsen ska ockupera Key Bridge, sannolikt med totalt trafikkaos som följd. Enligt uppgift ska protestanterna ge sig iväg från sitt ockuperade torg McPherson Square vid halv tre-tiden och sedan vandra hela vägen genom sta'n och Georgetown fram till bron över Potomac River. Jag kommer naturligtvis vara på plats med kameran. Rapport följer således troligen, antingen här eller på Amerika-reportage.

I övrigt har dagen så här långt ägnats mest åt logistik och inte särskilt mycket åt jobb eller annat tjafs av den karaktären. Först skjutsade jag Big Brother till skolan. Sedan tillbaka för att ta Lillebror till hans skola. Därefter Syster Yster till ortodontisten. Efter det körde jag henne till skolan. Därpå handling och tankning och städning på hemmaplan.

Och plötsligt var klockan 13:00 och det var hög tid för lunch.

Life is what happens while your busy, som han sa Lennon (jag förkortade medvetet citatet en aning här).

Nu är det snart dags att hämta Lillebror från skolan. Oj vad det kör ihop sig.

Dags för årets pannkaksinsats

Här pågår nedräkningen inför det stora partyt på fredag; Det har blivit dags för den årliga auktionen till förmån för vår fattiga kommunala skola. Som vanligt är det två teman som dominerar: Dricka sprit och skänka bort pengar.

Av någon anledning verkar dessa två teman hänga ihop. Ju mer sprit, desto mer pengar skänks.

Det blir vår femte gala och under årens lopp har eventet blivit allt större och dragit in allt mer pengar. Det är intressant att se utvecklingen av vår skola. Alla tre kids har gått här. Första året började Big Brother i femte och Syster Yster i tredje årskursen. På den tiden fanns det bara runt 170 elever, skolan var en av Distriktets minsta och hade varit nedläggningshotad i flera år.

Nu är det bara Lillebror kvar, övriga har gått vidare till middle school. Och istället för att vara nedläggningshotad så har skolan i stort sett fördubblat sitt elevantal. Just nu är det 320 barn från pre-K och upp till femman.

Samtidigt som skolan vuxit, så har även karaktären på elever/föräldrar så sakta börjat förändras. Fler är nu boende i området, vilket innebär att det finns flera välbärgade familjer på skolan jämfört med bara för fyra år sedan. Samtidigt är det fortfarande en ovanligt blandad skola ur alla tänkbara perspeltiv, vilket vi är väldigt glada för. Runt hälften av eleverna kommer från andra stadsdelar, här finns barn från alla åtta olika "wards". Andelen invandrarkids är fortfarande relativt hög, liksom andelen african american och andra etniciteter. Även religiöst är det en underbar spridning. I Lillebrors klass finns muslimer, kristna, judar, hinduer och buddister (lite osäker på det sista dock). Samt en och annan agnostiker.

Att skolan förändrats under våra år här, visar även intäkterna på den årliga galan. När vi kom var överskottet runt 30 000 dollar. När jag var med och arrangerade spektaklet för två år sedan (på House of Sweden), drog vi in nästan dubbelt så mycket. Och i år ryktas det att överskottet är budgeterat till runt 80 000 dollar.

Pengarna går till diverse insatser på skolan som inte täcks av den skrala kommunala skolbudgeten. Det kan handla om allt från att köpa in datorer till lärarna till att sponsra spanskalektioner efter skoltid - skolan erbjuder ingen undervisning i främmande språk.

Att det blir stora intäkter förstår man ju inte minst när man läser alla fina erbjudanden som finns och som alla närvarande kan lägga bud på. Till exempel det här, som förra året drog in 150 bucks om jag inte minns fel:

Peter and his Swedish Pancakes
Back for a 4th year by popular demand! Enjoy an afternoon with Peter Andreasson and his Swedish Pancakes. He will come to your home with his fry pans and ingredients and make his famous Swedish pancakes especially for you. As an extra bonus, you get to keep the secret recipe (if you promise not to publish it). As an extra-extra bonus, Peter will play Swedish songs on his guitar while you're eating this delicious dish, served with Swedish preserve and whipped cream. Expires June 15, 2012
Value: $100.00
Donated by: Ginna Lindberg and Peter Andreasson

Språkpris till mig närstående

Min fantastiska hustru har fått radions språkpris och ger massor av beröm till svärmor i "segerintervjun"!

Vill bara meddela att jag står bakom programmet Språkets val av 2011 års språkpristagare. Helt och hållet.

/Stolt make (och svärson)

Vikten att hålla vikten

Sommaren kom plötsligt tillbaka på allvar här i Distriktet. 23 grader på eftermiddagen och hade jag inte haft min förbaskade smärtande tå hade jag säkert stuckit ut och sprungit någon timme. Men det har jag, så jag gick ner i gymmet (motionscykeln bredvid pannan i källaren) istället och körde ett hårt pass i ren frustration.

Frånvaron av träning börjar på allvar märkas när jag stiger upp på vågen - särskilt i kombination med allt kvarvarande godis från halloween och från min födelsedag för några veckor sedan...

Och snart så är det Thanksgiving och därefter jul - jag kommer antagligen att rulla in i det nya året.

Nä, det gäller att disciplinera sig. Egentligen är det ju rätt enkelt: Äta mindre. Röra sig mer. Och dessutom äta rätt. Skära ner på ölen är en framgångsväg, det har jag märkt förut. Liksom att försöka undvika glass- och godisätande på kvällarna. Mindre portioner tror jag också på.

Bara äta äcklig mat är också en bra metod.

Hursomhelst så är det snart dags för den traditionella hårklippningen inför julen, där försvinner det ju en del. Och sedan väger jag mig alltid med glasögonen på, således ytterligare vikt som egentligen inte ska räknas.

I övrigt går allt sin gilla gång här i Distriktet. Barnen mår bra. Hustrun är fortfarande på turné och väntas komma hem på torsdag eller fredag. Och jag sitter mest bunden framför datorn med diverse skrivprojekt.

Slutligen: Kom på mig själv gå och nynna på den här gamla slagdängan tidigare i dag (se nedan). Läs nu inte in något särskilt i det, för guds skull. Visste ni att ursprungstexten tydligen är skriven av Jacquel Brel? Det visste inte jag. Däremot kommer jag ihåg att den gick upp som en raket på Tio-i-topp 1974. Jag bandade alla Tio i topp-program på den tiden. Visste ni förresten att Lill Lindfors var den första programledaren för programmet? Och att det lades ner redan sommaren 1974?

Det känns som det var i går.

Söndag med trädgårdsarbete och tennis

Precis som i Brasilien (se länk här), så har denna söndag i Distriktet gått i tämligen maklig takt. Pedro fick komma loss med lite trädgårdsfixande och dammsugning på förmiddagen, medan alla barnen låg och drog sig i sina respektive sängar.

Efter frukost för barnen och lunch för mig, delade vi på oss. Grabbarna stack till parken och spelade fotboll i ett par timmar, medan Syster Yster och jag gick till en annan park och spelade tennis i det vackra vädret.

Och efter denna chockartade aktivitet, var det ju läge att lägga sig en stund och läsa. Vilket jag gjorde i ungefär fem minuter innan ögonen föll ihop, liksom boken.

Dagen avrundades med att Lillebror och jag hjälpte dottern med hennes helgjobb borta på det närbelägna montessoridagiset, medan Big Brother pluggade. Därefter en god och närande middag.

Så går ännu en dag i Distriktet.

Slutligen, jag är skyldig er en husmusrapport: Ingen sedd, ingen hörd. Men fällorna står gillrade...

Seger i säsongsavslutningen

Lillbrorsans fotbollslag Penguins gick igenom hela höstsäsongen obesegrade, även om det var en tuff sista match i dag, lördag. Vinst med 6-5 efter en risig första halvlek, men desto bättre andra. Lillebror fick en finfin trofé att sätta på prishyllan. Nu är det vinteruppehåll i några månader innan vårsäsongen sparkar igång i april.

I övrigt en tämligen lugn lördag här i Distriktet. Syster Yster och jag var ute och trängdes med tusentals andra i vårt lokala shoppingdistrikt och lyckades efter viss möda komma hem med en uppsättning kläder till kommande kör-konserter. Vi kände oss båda rätt nöjda över insatsen.

Big Brother tillbringade natten hos en kompis i Maryland och slog personligt rekord i grenen "ensamåk i tunnelbana" när han tog sig hem på egen hand, medan jag var med Lillebror på matchen. Barnen växer upp och klarar av allt mer på egen hand. Det är både kul och lite skrämmade på samma gång.

Själv klarade jag av att laga en enastående god middag samt kolla in kvällens Caps-match (förlust på övertid) och GOP-debatten - samtidigt. GOP är den allmänt vedertagna förkortningen för republikanerna (Grand Old Party) och deras åtta kandidater diskuterade utrikes- och säkerhetspolitik denna kväll. Det blev väl ingen kioskvältare, direkt. Rick Perry brukar ju vara en säker underhållare i de här sammanhangen (se t ex hans insats här), men inte ens han lyckades trampa i klaveret den här gången.

Tråkigt var ordet sa Bull.

Den klassiska lagbilden efter säsongens sista match. Duktiga pågar (lagets enda tjej kunde inte vara med den här gången).

Glad fotbollsspelare med fint pris.

11-11-11 och Smokin' Joe Frazier

11-11-11 i dag. Inte för att jag direkt är någon numerolog, men visst är det lite speciellt. Om jag inte minns galet så förlovade sig brorsan med sin L 07-07-07. Sedan gifte de sig 08-08-08. Vad de gjorde 09-09-09 vet jag inte, inte heller vad de hittade på 10-10-10. Men något lattjo var det säkert båda gångerna.

Här i USA råkar årets Veteran's Day infalla just denna av ettor präglade dag. Det innebär bland annat att offentliga verksamheter av olika slag är stängda. Till exempel vår kommunala skola. Så lillgrabben är hemma i dag. Fast han har en klasskompis på besök, så han har rätt roligt i alla fall. Övriga kids är i sina respektive skolor som vanligt.

Syster Yster glömde bort att hon skulle ha något slags knytkalas på skolan i dag, så jag fick cykla upp med lite godsaker på förmiddagen. Det blev säsongspremiär för handskar, bara runt fyra grader varmt och en isande kall nordlig vind dessutom. På skolan stod fem, sex Secret Service-bilar och puttrade på tomgång (de är där för Obama-döttrarna). Jag var väldigt nära att gå fram och ge dem en lektion i Obamas officiella miljöpolitik, men avstod i sista stund. Kom på att det kan bli svårt att ta hand om tre barn från arresten - hustrun är ju fortfarande ute på sin roadtrip.

Annars ser jag fram mot en lugn fredagkväll med god mat samt en Caps-match på TV. På tal om TV såg jag i går om den utmärkta dokumentären om Smokin' Joe Frazier och hans fullständigt episka match mot Muhammad Ali ("The Thrilla i Manilla"). Det var den matchen när Fraziers sekond kastade in handduken i pausen inför den 15:e och sista ronden. Samtidigt, i den andra ringhörnan, hade Ali just beordrat sin tränare, Angelo Dundee, att "cut the gloves" - ta av honom handskarna. När Ali förstod att han vunnit ramlade han ihop på canvasen, helt färdig. Frazier, förvirrad men på benen, skällde ut sin sekond men var i stort sett lika slut och dessutom i princip blind efter att hans högra öga svullnat igen (det vänstra hade han bara ledsyn på, något som bara han själv och hans tränare visste om).

Dokumentären, som jag har skrivit om förut, visades med anledning av Joe Fraziers död i cancer häromdagen.

Här passerar en dammsugare utanför vårt hus. Allt är större i Amerika:

Tacka vet jag landstinget

Nä. Inte en mus i sikte, varken död eller levande. Men jag låter alla fällorna stå kvar och avvaktar. Trägen vinner.

Möjligen.

Största irritationsmomentet i dag var annars vårt svenska försäkringsbolag, som håller på att driva mig till ett veritabelt vansinne. Det är naturligtvis helt okej att de vill ha kvitton och andra verifikationer på våra vård-utlägg här i USA. Det tar sin lilla tid att fixa ihop allt i rätt ordning, skanna in och skicka över. Det är i sin ordning, det får man ta.

Men dessutom kräver bolaget en ifylld fyrasidig blankett - för varje enskild person och för varje enskild händelse eller vårdtillfälle.

Det låter kanske inte så farligt, men betänk att tre kids var på obligatorisk och sedvanlig check up hos sin barnläkare inför skolstarten (här existerar inget som påminner om den gudomliga svenska skolhälsovården). Bara det är tolv papper att fylla i. Sedan ledde check upsen till två uppföljningar hos läkaren - ytterligare åtta sidor. Sedan lite vaccinationer, streptokockinfektioner, akutbesök på grund av en skadad fot och annat smått och gott.

Allt gånger fyra.

Totalt fick jag trycka ut 44 blankettsidor, fylla i samtliga samt skanna in dem i tur och ordning. Det adminsitrativa arbetet kring några enkla läkarbesök har sammanlagt tagit mer än en hel arbetsdag för er arma bloggare. Tid som kunde ägnats åt betydligt vettigare och roligare saker.

För att inte tala om slöseriet med papper och trycksvärta.

Och så säger dom att näringslivet är effektivt och obyråkratiskt jämfört med den svenska offentliga sektorn. Snicksnack, säger jag bara. Kalla mig gärna landstingskramare, men den här privata vårdadminstrationen slår definitivt alla rekord när det gäller meningslösa dokument och byråkratiskt överarbete.

Nu återstår väl bara att bolaget vägrar ersätta våra utlägg också. Så vi får ta en ny djupdykning ner i nya dokument.

Annars är allt bara bra här i Distriktet.

Nu är det krig!

Vi har åter oväntat besök i huset. I fredags kväll påstod Lillebror att han sett en mus i matrummet. Eftersom den lille grabben stundtals har en rätt så livlig fantasi - vilket är något bra att ha - så reflekterade jag inte så mycket över det. På lördagskvällen, när vi hade våra svenska North Carolina-kompisar på besök, konstaterade plötsligt en av gästerna att "det verkar som ni har en husmus" och pekade. Mycket riktigt. En mus sprang obekymrat fram och tillbaka i matrummet. När jag närmade mig den, fann den för gott att krypa in i väggen - det finns gott om skrymslen och vrår att dra sig undan på för en mus i det här gamla huset.

På söndagen städade jag ur ett skåp och tyckte mig se något brunt som hastigt rörde sig i springan mellan bortre skåpsväggen och ytterväggen.

Och i morse var det dags igen. Syster Yster var nere i köket och trallade och fixade frukost strax före sju och jag kom precis in i köket når två saker hände samtidigt: En mus sprang rakt över köksgolvet och dottern skrek.

Sedan sprang hon ut ur köket poch vägrade gå in. Jag fixade frukosten till både henne och mig och kunde konstatera att denna husmus var ovanligt förslagen och sprang runt tämligen oblygt och letade efter godsaker i hörnorna.

Då bestämde jag mig. Nu är det krig.

När barnen var levererade till sina tre olika skolor, tog jag cykeln upp till vår lokala hardware-butik och investerade i totalt åtta olika fällor. Den ena hemskare än den andra. Sedan ägnade jag en stor del av förmiddagen åt att gillra och placera ut fällorna.

Tror ni att musen behagade låta sig luras?

Nej.

Istället förflyttade den sig till vardagsrummet och hallen - de utrymmen på bottenvåningen där jag inte placerat ut några fällor eftersom den dittills inte synts till just där. Jag var väldigt nära att sparka ihjäl den - jag skyr numera inga metoder - men den rackarn smet ner för källartrappan i sista stund.

Nu har jag totalt ett tiotal fällor gillrade runt om i huset, försedda med jordnötssmör och andra lockmedel. Ger inte det här resultat så cyklar jag upp och köper ytterligare ett gäng fällor i morgon bitti.

Är det krig så är det.

Enda problemet är att vi snart knappt kan röra oss i huset utan att få en tå i kläm i någon fälla. Och med tanke på hur min högra stortå mår för närvarande (se förra inlägget) så känns det inte riktigt bra.

Min stortå-kollaps

Alla ni tiotusentals läsare av denna anspråkslösa blogg har säkert funderat på vad som egentligen hänt med min träningsambitioner. Förr skrev jag ju ofta och mycket om löparturer, om tider och kommande lopp. Lite väl ofta, kanske.

Sanningen är att jag knappt sprungit en meter sedan i våras. Och det beror varken på lättja eller tidsbrist. Det handlar om något så förargligt som en smärtande tå. Höger stortå, närmare bestämt.

Det hela började strax efter att jag köpt nya löparskor. Jag vet inte om det har något samband, men det är lätt att misstänka det. Tån började göra ont. Först lite vagt, sådär. Sedan ökade smärtan. Till slut kunde jag knappt springa alls. Det började till och med göra ont vid vanliga promenader.

En inflammation, tänkte jag. Det går bort om jag vilar några veckor. Så det gjorde jag. Och visst, smärtan avtog, men försvann aldrig helt. Och varje gång jag gjorde ett lamt försök att springa en sväng så återkom den direkt.

Så jag la av helt i maj. Stortån blev långsamt bättre och jag har till och med kunnat spela tennis nu under hösten - dock med andra skor. Men fortfarande ligger den där smärtan och lurar och när jag går med ett par lite trånga eller mjuka skor kommer den ofelbart tillbaka.

Nu har jag ställt med egen diagnos: Hallux rigidus. Stel stortå, typ. Eller stortå-artros. Låter rätt otäckt, va? Sedan har jag konsulterat medicinsk expertis i släkten och fått goda råd om lämpliga skodon och liknande. Det finns hopp om att jag en gång ska kunna börja springa igen. När vet ingen.

Jag har nästan givit upp hoppet om OS i London 2012.

Så för att kompensera den uteblivna löpningen, har jag bestämt mig för att cykla och simma. Start i dag, då jag tog förmiddagen ledigt och stack iväg på en tre timmar lång cykeltur upp till Great Falls och tillbaka, runt fem mil. En härlig tur i bästa tänkbara väder och höstens alla unnderbara färger i all sin glans.

Cykling är definitivt ett trevlig alternativ till löpning. nackdelen är att det tar betydligt längre tid för att få ut samma effekt av ett träningspass. Löpning är väldigt mycket mer intensivt (åtminstone för mig). En timmes löpning är nog ungefär som tre timmars cykling skulle jag tro. Dessutom är man en aning obehagligt teknikberoende (det är inte ofta man får punktering eller kedjebrott vid löpning).

Å andra sidan kommer man längre bort och kan därmed upptäcka nya miljöer på ett annat sätt. Så det blir nog mer cykling framöver.

I övrigt kan jag berätta att Lillebror var "ambassador" när skolan i dag hade öppet hus. Han och några andra elever visade intresserade elever och barn runt i skolan. En uppgift som han helt tydligt stortrivdes med. Han gillar ju att prata, den lille grabben...

Nu ska jag ner och kolla in den tredje perioden i kvällens hockeymatch. 2-2 mellan Caps och Dallas just nu.

Ofantliga mängder vårdpapper

Inser till min egen förvåning att jag gillar övergången till normaltid. Det är betydligt trevligare - och lättare - att gå upp när det är ljust ute. Och jag har inget emot att det blir mörkt redan vid halv sex-tiden.

Denna måndag har jag bland annat ägnat en rejält stund till att ta hand om alla våra papper, intyg och kvitton som handlar om vård och medicin. Vi har ett avtal med ett svenskt försäkringsbolag, vilket innebär att vi betalar alla läkarbesök etc. ur egen ficka för att sedan sammanställa det hela och skicka in. Och med två vuxna och framförallt tre kids blir det en del vård på ett år. Och många papper som ska administreras. Bara barnens normala - och obligatoriska - check ups leder till en ofantlig mängd papper, kvitton och dokument.

Man förstår plötsligt varför den amerikanska vården är omkring dubbelt så dyr som den svenska. Det är helt enkelt all byråkrati som kostar skjortan...

Annars är allt fridens och fröjdens. Vädret är finfint, runt 18 grader i dag. Lillebror och jag tog en promenad upp till vårt vackra lokala bibliotek och lånade lite böcker på eftermiddagen, medan de stora barnen satt hemma med näsorna begravda i läxböckerna. Det börjar närma sig slutet av den första trimestern (här är läsåret indelat i tre terminer) och skolarbetet är intensivt just nu. Massor av prov, förhör och tester dagarna i ända.

Tur att man slutat skolan...

Med ålderns rätt

Trots att jag inte gick och la mig förrän vid halv två i natt (firade ju min födelsedag), så vaknade jag pigg och utvilad klockan 6:40 och märkte till min förvåning att det var helt ljust ute. Normalt brukar det inte vara så ljus förrän någon timme senare. Konstigt. Tills jag insåg att klockan i mobiltelefonen automatiskt hade gått över från sommar- till normaltid. Således var min biologiska klockan 7:40, vilket förvisso också är rätt tidigt för att vara en ledig söndagsmorgon efter en partykväll i goda vänners lag.

Jag antar att det är åldern. Vi gamlingar går ju alltid upp i ottan.

Så nu har ungefär hälften av klockorna i hemmet den nya tiden och hälften den gamla. Så brukar det vara i några veckor. Det är helt normalt, fast en aning förvirrande.

Gårdagskvällen blev väldigt trevlig med bland andra våra gamla svenska kompisar, numera North Carolina-boende, på besök. Jag hade lagat en stor wok och lagt bubbelvin på kylning och kvällen ägnades åt massor av prat, mat, vin, glass och jordgubbar. Och som grädde på moset fick jag en vacker glasburk med äkta svenskt smågodis i födelsedagspresent. Kan ju knappast bli bättre - bortsett förstås från att hustrun inte kunde vara med eftersom hon är ute på USA-turné. Just nu är hon i Ohio.

Nu är det eftermiddag här i Distriktet och jag ska lägga mig i soffan en stund och kolla in Redksinsmatchen. Möjligen blir det också en liten slummer.

Det hör ju åldern till.

Storspel av Lillebror på farsans födelsedag

Jag vill ödmjukt tacka alla som på olika moderna och mindre moderna sätt gratulerat mig på min 25-årsdag. Det är i sanning ytterst sympatisk att bli så uppmärksammad!

Dagen började med att familjen väckte mig med skönsång, preseneter och levande ljus. Jag fick bland annat två mycket klädsamma skjortor och fina teckningar. Dessutom står en finfin flaska whisky oöppnad och väntar nere i köket - en present från svärföräldrarna. Det blir nog ett litet glas framåt kvällen.

Kul att bli firad, alltså. Och roligt att kolla in Lillebrors fotbollsmatch i dag. Vinst med 5-1 och grabben spelade kanonbra - helt klart hans bästa match för säsongen. Bland annat stänkte han in två av målen. Först ett distansskott som målvakten inte klarade av att hålla, sedan en placerad halv-volley i bortre burgaveln. Ursnyggt!

Syster Yster har varit på ännu en bar mitzvah och kom i vanlig ordning hem med betydligt fler presenter än vad hon kom dit med... Big Brother slog följe med mig till lillbrorsans match - vilket lillbrorsan verkligen uppskattade (kanske var det därför han spelade så bra - att ha storebror på plats måste väl vara ungefär samma sak som att ha agenter från Barca på läktaren när man spelar för GAIS...).

Hustrun har begivit sig ut på en längre jobbresa och ringde just från ett hotellrum i Cincinatti, Ohio. Allt är bra.

Om en stund kommer det några gamla kära gäster från hemtrakterna i Bromma på middag. Familjen bor sedan flera år i North Carolina och råkar vara i Distriktet just denna födelsdagshelg... Det ska verkligen bli kul attse dom, det måste vara åtminstone fem år sedan sist.

Om det här med att bli äldre

Jag kommer ihåg hur det var när jag var liten. Dagen före födelsedagen. Jag gick omkring och liksom hoppade förväntansfullt och timmarna gick oändligt långsamt och varför blev det aldrig kväll så jag kunde gå och lägga mig och somna och vakna när mamma och pappa och brorsan kom in i mitt rum och sjöng och jag fick presenter.

Det var helt enkelt olidligt spännande.

Det har gått några år sedan dess. Det är inte riktigt lika spännande längre.

Faktum är att jag går in på mitt 50:e år om ett par timmar, Ja, i själva verket har jag redan gjort det eftersom jag föddes i Västervik, Sweden, den 5 november. Och det har redan varit den 5 november där på andra sidan Atlanten i tre timmar.

Här är det dock fortfarande den 4 november, vilket gör att jag möjligen fortfarande bara är 48 år. Eller kanske just fyllt 49. Jag vet inte. Det hela handlar troligen om tidens och rummets krökta linje. Einstein och jag och relativiteten är ju som handen i handsken. Kanske.

Men bortsett från alla filosofiska resonemang, så är en sak alldeles klar:

Jag har aldrig varit så gammal som jag är just nu. Det gäller för övrigt även er som läser det här.

Nåväl. Jag kan meddela att svärföräldrarna och kusin L lyckligt landat i det gamla landet. Och att Caps spelade riktigt bra i kväll och vann övertygande, 5-1, mot Hurrikanerna från norra Karolinerna.

Nu ska jag gå och lägga mig och vakna till vacker sång.

Nostalgi blir allt trevligare

Var på ett seminarium om missbruk i går kväll och gick sedan omedelbart till en krog och drack några öl.

Hade stämt träff med en gammal vän från förr. Jag kom in i baren och såg mig lite vilset omkring i några sekunder, innan han kom fram och ropade mitt namn. Vi insåg snabbt att vi troligen inte har setts på 30 år. Minst.

Makalöst.

Ändå hade jag inga som helst problem med att känna igen min gamle kompis. Han var sig lik, både till utseendet och sättet. Okej, lite hjälp har jag möjligen haft via foton på Facebook, men jag är rätt säker på att jag hade känt igen honom ändå.

Nu bor han i USA sedan många år, är amerikansk medborgare och grundligt etablerad.

Det blev en kväll med många nostalgiska minnen, namedropping och funderingar kring hur det egentligen var på där den tiden, i den lilla staden Oskarshamn på 1970-talet. Vi bodde i samma bostadsområde och gick i parallellklasser i både mellan- och högstadiet.

Jag tror att vi båda kände att vi med åren (herregud, vi fyller 50 år nästa år) blivit allt mer intresserade av att titta bakåt. Jag antar att det är naturligt. För min del innebar mammas bortgång förra hösten att jag plötsligt kände ett större behov av att lära mig mer om min bakgrund. Fast det där har jag skrivit om förr, så jag ska inte tjata mer om det.

Vi hade hur som helst ett par ytterst trevliga timmar där i baren. Nostalgi är ofta trevligt. Och blir allt trevligare.

Annars präglas denna dag mest av att våra kära gäster nu är på väg hem till Sverige efter nästan precis två veckor här. Det har varit utomordentligt trevligt att ha dom här och de är redan saknade. Särskilt kul var det att kusin L verkade stortrivas här hos oss!

Nu ser vi fram mot julen, då vi får nästa släktbesök - både från Brasseland och Svedala. Men först är det Thanksgiving.

Presidenten tittade förbi

Vi tog ledigt någon timme för att hälsa på presidenten, som kom förbi en sväng strax före lunch i dag. Det var trevligt att träffas, även om vi inte hann kommunicera så väldigt mycket. Men vi vinkade glatt till honom i alla fall.

Obama var i Georgetown för att hålla tal om sitt program för att öka sysselsättningen och redan i går var förberedelserna nere vid floden i full gång. Jag var på ett möte på House of Sweden tidigt i morse och gick längs parken tillbaka hem. Redan då var det mesta klart, talarstolen var på plats, liksom säkerhetbågen som alla inbjudna sedan var tvungna att passera.

Dessutom flera hundra personer från Secret Service, parkpolisen, metropolisen och diverse annat folk. Och detta var alltså tre timmar innan själva talet. Snacka om att skapa sysselsättning!

Hur som haver - det är alltid kul att se stolleprovet. Och vi är ju gamla polare med the Obamas, barn i samma klass å allt det där...

Vi väntar på the President. Vackert väder som synes.

Motorcyklisterna kommer först. De är som tuppar - älskar att visa upp sig och sina konster

Sedan själva motorcaden, som sägs innehålla i snitt 40 fordon, inklusive en ambulans längst bak.

Gissa om den här killen jobbar för Secret Service.

Efter 20 minuter åkte presidenten tillbaka hem. Han vinkade glatt till oss som samlats på trottoaren. Tyvärr fick jag inte med det på bild, eftersom jag var upptagen med att vinka tillbaka.

Besk eftersmak på Halloween-firandet

Årets Halloween-firande här i Georgetown fick en besk eftersmak. Runt kl 23 i går kväll utbröt skottlossning nere på M Street, bara några kvarter från vårt hus. Tydligen var det två rivaliserande ungdomsgäng som bråkat till och från hela kvällen. Hoten och våldet trappades upp och till slut hade uppenbarligen en person i något av gängen dragit fram ett skjutvapen och avslossat skott mot det andra gänget.

En ung kille, runt 17 år sägs det, ligger skadad på sjukhuset. Jag vet inte hur allvarligt det är.

Det är naturligtvis tragiskt att något sådant här händer. Särskilt under en kväll som ska präglas av glädje och fest. Och det är oerhört sällan vi upplever några hotfulla situationer här i trygga Georgetown. Däremot är det här nästan en vardag för alla dem som bor i stadsdelarna österut, i sydost och nordost. Det är i stort sett dagliga uppgörelser mellan olika kriminella och halvkriminella ungdomsgäng, som drar runt med vapen och knivar i fickorna - inte sällan påverkade av alkohol eller narkotika eller båda delarna.

Det som hände i går är en konkret påminnelse om att den sociala situationen i stora delar av Washington är väldigt tuff - särskilt för barn och unga som växer upp i en miljö karaktäriserad av kriminalitet, droger, fattigdom och utanförskap.

Vi får trösta oss med lite bilder från gårdagen:

Kusin L hjälpte till med förberedelserna inför gårdagskvällens godisorgie.

Vi laddade upp med mormors hemlagade köttbullar innan det var dags att bege sig ut för att tricka och treata.

Tjejgänget gick iväg redan innan det blev mörkt. Två timmar senare var de tillbaka med hur mycket godis som helst.

Lillebror i väntan på modiga dörrknackare.

Ursnygg pumpa på vår trappa.

Svärfar och svärmor redo för en kvällspromenad.

Svärfar valde dock att byta frisyr efter en stund - till Big Brothers stora lättnad.

En vansinnig kirurg diskuterade jornalistik med Watergateavslöjaren Bob Woodward.

Lämplig slutbild.