"No offence, pappa, men du är lite tjock."
Av barn och alkoholister får man höra sanningen. Vi satt i godan ro och tittade på en familjefilm i går kväll och lillgrabben tittade uppfordrande på min mage som tittade fram i glipan mellan t-tröjan och jeansen.
"Det är t-shirten som är för liten", försökte jag. Men det argumentet bet inte på åttaåringen.
"Du borde faktiskt banta."
Okej, okej. Det har varit lite si och så med träningen sedan min högra stortå började göra ont. Att cykla nere i källaren är inte särskilt kul och att cykla utomhus är roligare, men tar så himla mycket tid. Jag har funderat på att börja simma regelbundet (en gång i tiden var jag med i Oskarshamns Simsällskap), men även det kräver rätt mycket engagemang och tid.
Så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på för att komma igång med träningen igen. Långa promenader är ju trevligt och kan kombineras med något vettigt, t ex handling eller andra ärenden. Men jag går redan rätt mycket, så...
Risken är stor att jag måste göra något drastiskt i den andra änden av kedjan: Dra ner på godsaker, mat, dryck och allt annat som smakar bra...
Det är uppenbart att det blir allt svårare att hålla vikten med åldern. När jag var ungdom och fram till runt 25 eller så behövde jag aldrig ägna en millisekund åt att tänka på vad jag stoppade i mig eller att jag borde träna mer eller så. Jag låg stabilt på runt 72-73 kilo. Sedan hände det något runt 30-årsåldern. Plöstligt ökade jag fem kilo i vikt, utan att jag egentligen ändrade mina levnadsvanor i någon större grad. Och med åren blev det allt svårare att hålla sig runt 77-78 kilo också.
Det senaste året har jag hamnat i 80-81-kilosklassen.
Med den här utvecklingen kommer jag att spränga 100-kilosvallen i 70-årsåldern.
Inte bra. Inte bra alls.
Det måste bli en ändring. Karaktär och disciplin.
I dag har jag i alla fall spelat basket med grabbarna en stund. Och promenerat några kilometer i det vackra höstvädret. Gott så. För det här var ju första dagen i resten av mitt liv, som klyschan lyder.
I övrigt kan rapporteras att alla utom Big Brother och jag är på bio och kollar in den nya The Muppet Show.
4 kommentarer:
Ja-a du Peter. Sånt är livet. Jag har samma problem, och inte blir det lättare med diverse "skador" som blir mer frekventa med åren när man älskar att springa eller annat. Gymmet ökar ju bara på kilovikten men fördelar åtminstone kilona till en högre tyngdpunkt. Kanske kan du prova det som jag gjort nu i 6 veckor - jag lever som diabetiker (inte för att jag behöver) och det känns bra! Långsamt pekar viktkurvan nedåt och det det gör inget om det tar två år att gå ned tio kilo bara det blir permanent. Bonus är att man får ett utökat smaksinne, t ex är tomater godis, kaffe underbart och vinets njutning i kvadrat ; )
Hahahahaha, du får ursäkta men jag måste få skratta. Det här låter som om det var taget ur vår familj. Trots att Jonas tränar massor, så är ändå intaget för stort och därmed blir vikten ett "problem". Liisa är snabb på att kommentera. Men du kan börja med att smyga på en större t-shirt och sedan bara köra igång med BÅDE träning och mindre matintag....lycka till.
Jag tycker att du är precis LAGOM!
Tack "Citizent" (Patrick): Okej, leva som diabetiker... Intressant. Det innebär väl i praktiken en drastisk nedskärning av allt sött? Godis, läsk, kakor, bakverk, sylt till pannkakorna... Låter förbaskat effektivt. Dessutom tror jag stenhårt på att sluta dricka bärs. Men just det kanske är övermänskligt?
Taina: Jo, om man tränar mer så drar man säkert upp intaget i nästan motsvarande grad. Men samtidigt övergår väl mer och mer av fettet till muskler, vilket åtminstone ser en aning snyggare ut... Jag har denna dag börjat med större t-tröjor. Och tränat.
Tack Anna-Karin!
Skicka en kommentar