tisdag 8 november 2011

Min stortå-kollaps

Alla ni tiotusentals läsare av denna anspråkslösa blogg har säkert funderat på vad som egentligen hänt med min träningsambitioner. Förr skrev jag ju ofta och mycket om löparturer, om tider och kommande lopp. Lite väl ofta, kanske.

Sanningen är att jag knappt sprungit en meter sedan i våras. Och det beror varken på lättja eller tidsbrist. Det handlar om något så förargligt som en smärtande tå. Höger stortå, närmare bestämt.

Det hela började strax efter att jag köpt nya löparskor. Jag vet inte om det har något samband, men det är lätt att misstänka det. Tån började göra ont. Först lite vagt, sådär. Sedan ökade smärtan. Till slut kunde jag knappt springa alls. Det började till och med göra ont vid vanliga promenader.

En inflammation, tänkte jag. Det går bort om jag vilar några veckor. Så det gjorde jag. Och visst, smärtan avtog, men försvann aldrig helt. Och varje gång jag gjorde ett lamt försök att springa en sväng så återkom den direkt.

Så jag la av helt i maj. Stortån blev långsamt bättre och jag har till och med kunnat spela tennis nu under hösten - dock med andra skor. Men fortfarande ligger den där smärtan och lurar och när jag går med ett par lite trånga eller mjuka skor kommer den ofelbart tillbaka.

Nu har jag ställt med egen diagnos: Hallux rigidus. Stel stortå, typ. Eller stortå-artros. Låter rätt otäckt, va? Sedan har jag konsulterat medicinsk expertis i släkten och fått goda råd om lämpliga skodon och liknande. Det finns hopp om att jag en gång ska kunna börja springa igen. När vet ingen.

Jag har nästan givit upp hoppet om OS i London 2012.

Så för att kompensera den uteblivna löpningen, har jag bestämt mig för att cykla och simma. Start i dag, då jag tog förmiddagen ledigt och stack iväg på en tre timmar lång cykeltur upp till Great Falls och tillbaka, runt fem mil. En härlig tur i bästa tänkbara väder och höstens alla unnderbara färger i all sin glans.

Cykling är definitivt ett trevlig alternativ till löpning. nackdelen är att det tar betydligt längre tid för att få ut samma effekt av ett träningspass. Löpning är väldigt mycket mer intensivt (åtminstone för mig). En timmes löpning är nog ungefär som tre timmars cykling skulle jag tro. Dessutom är man en aning obehagligt teknikberoende (det är inte ofta man får punktering eller kedjebrott vid löpning).

Å andra sidan kommer man längre bort och kan därmed upptäcka nya miljöer på ett annat sätt. Så det blir nog mer cykling framöver.

I övrigt kan jag berätta att Lillebror var "ambassador" när skolan i dag hade öppet hus. Han och några andra elever visade intresserade elever och barn runt i skolan. En uppgift som han helt tydligt stortrivdes med. Han gillar ju att prata, den lille grabben...

Nu ska jag ner och kolla in den tredje perioden i kvällens hockeymatch. 2-2 mellan Caps och Dallas just nu.

1 kommentar:

Werner sa...

Känner med dig. När en knäskade satte stopp för min "lovande" oldboyskarriär så var jag nära att bli djupt deprimerad. Ingen motion går upp mot att springa. Men bli vid gott mod. Det går att komma över.