Springfest som höll på att sluta med katastrof

Det var springfest i dubbla upplagor i Georgetown DC i dag, lördag. Och mellan festerna höll det på att bli en riktig katastrof. Nästan.

Dagen började för min del i ottan (ja, hustrun hade ju redan varit uppe några timmar och jobbat, men i alla fall), eftersom jag lovat att hjälpa till med fixande och grejande inför den stora vårfesten (Springfest) på skolan.

I ett par timmar bar jag bord, satte upp tält, skruvade och trixade. Sedan började partyt. Här fanns en klättervägg, hoppborgar, stora rutschkanor, disco, mat i massor och en massa annat skoj. Populärast var nog en rolig badlek som gick ut på att ett barn satt på en planka medan andra barn försökte träffa en knapp med bollar. Vid träff vek sig plankan och barnet åkte i vattnet. Jättekul. Särskilt som det var drygt 30 grader varmt i luften.

Efter några timmars lek och stoj ropade någon att hurrikanen kommer och alla sprang in i skolan. Sedan ropade någon att tornadon kommer och alla sprang ner i källaren. Regnet öste ner på tropiskt sätt, det började blixtra och dundra våldsamt och efter en stund blev det översvämning i källaren. Och lite senare, efter en jätteknall, så började det lukta väldigt mycket brandrök. Så vi fick hastigt evakuera skolan. Och runt 20 brandbilar, ambulanser och polisbilar kom körande i våldsam fart. Någon brand hittades dock inte. Däremot blev rätt många barn - och en del vuxna - skrämda från vettet av all uppståndelse.

Vi gick dock nöjda hem med en hop ungar efter den äventyrliga dagen. Nästa springfest stod för dörren. Jag hade nämligen anmält mig till Georgetown Classic, ett 8 km-race längs Potomac River.

Med en egen liten hejarklack drog jag ner till starten och körde enligt devisen "gå ut våldsamt hårt och krokna efter tre kilometer". Jag lyckades följa den taktiken närmast perfekt, men klarade mig trots allt i mål på den i sammahnaget utmärkta tiden 36,34. Det skulle ungefär motsvara 45 minuter på Midnattsloppet. Med den skillnaden att Georgetown-loppet är helt i avsaknad av backar, likt den upp till Sofia kyrka på Söders höjder.

Hur som helst. Min kalla öl efteråt satt som en smäck.

Syster Yster mot nya höjder på skolans Springfest.

Lillebror åkte ungefär 500 gånger i den här rutschkanan...

...medan Big Brother intresserat tittade på.

Ja, sen var ju också Lillebror tvungen att prova dessa smakfulla glasögon.

Bloggaren med sin hejarklack inför loppet på lördagskvällen.

Mitt startnummer. Varför jag publicerar den här bilden? Ja, säg det.

Men den här bilden är ju fullständigt lysande. Jag springer i mål på rekordtiden 36,34. Bara 8 minuter efter segraren. Foto: Dottern

Stolt och nöjd. Observera Charlies beundrande blick nere till höger.

Friluftsdag á lá Mr C

En sån dag. En sån pärskans friluftsdag i 30-gradig värme. Men kul var det. Och inga allvarligare skador blev det.

Det började redan i morse med att hela skolan travade iväg till vår lokala idrottsplats, där Mr C fixat iordning diverse aktiviteter. Det var säckhoppning, dragkamp, diverse konstiga bollsporter och en massa annat.

Sedan tillbaka till skolan för lite lunch. Därefter den traditionella matchen i kickball mellan 5th-graders-eleverna och lärarna. Trots storartade insatser från kidsen, så vann lärarna med 26-8. Här var det inte tal om att bjuda de små stackars barnen på något. Full satsning, hela tiden. Barnen har för övrigt aldrig varit nära att vinna över lärarna i kickball på Hyde...

Dagen avslutades med allmänt disco och lek på skolgården. Vi föräldrar blev sittande, matta av att se barnens energi. Hur orkar dom? I denna hetta?

Syster Yster med Iryna och Vick.


5th-graderna inför MATCHEN. Fortfarande förhoppningsfulla.

Lillebror är rätt cool och hade klätt sig i Sweden-kläder dagen till ära.

Wow. Se vilken stil han har. Big Brother har precis kickat. Trots denna fullträff förlorade kidsen mot lärarna. Igen.

Så här går det till när Mr C håller i undervisningen:

Och här cheerar Hyde-tjejerna. Syster Yster är någonstans i mitten:

Lite blogg-tips

Någon undrade om min nya enkät; Vem är kapten Lundgren och Texas? Jo, kapten Lundgren är Fredrik Lundgren, lagkapten och outtröttlig mittfältare i GAIS. Han borde självklart varit med i EM-truppen. Totalmiss av förbundskaptenen. Per Texas Johansson, vänsterback, är också en gammal GAIS:are, dock numera i Halmstads BK. Med sin glöd, ambition och kompetens är det väl närmast skandal att Lagerbäck lyckats med att inte ta ut honom till EM.

Båda kan läsas via sina bloggar. Kapten Lundgren skriver i GP. Texas har en egen webbplats, där han kommenterar stort och smått - inte bara fotboll.

När jag ändå är på Internetspåret. Här är några andra webbtips med fotbolls- och GAIS-anknytning:

Den gamle hjälten Pelle Blohm, som trots kort speltid i GAIS blev närmast kultförklarad ("Blohm står när de andra faller" sjöng klacken), skriver intressant om fotboll, musik och samhälle på http://www.blohm.se/. Och Kroptotkin är alltid mycket läsvärd på sin blogg Självgod och bitter, där han nagelfar fotboll, politik, stadsplanering och en hel del annat.

I övrigt: Har precis sprungit 17 kilometer. Och vågen visade (efter löpningen, men i alla fall) på 75,5 kilogram. Så lite har jag nog inte vägt på de senaste 20 åren. Det här landet inspirerar till ett hälsosamt liv...

Nedräkning pågår

Barnen har börjat räkna ner inför det kommande sommarlovet. Lillebror har bara en vecka kvar på sin preschool, läsåret slutar redan den 5 juni. Big Brother slutar den 10 juni och dottern två dagar senare. Anledningen till de skilda datumen är att storebror tar "examen" eftersom han går ur 5th grade och går vidare till en annan skola till hösten. Häromdagen fick vi hem ett papper med en beskrivning över önskad klädsel till graduationen. Slips och skjorta med krage efterfrågas...

Antalet "slut på terminen"-aktiviteter ökar nu drastiskt. På fredag möter eleverna i avgångsklassen lärarna i kickball, en tradition på vår skola. Dotterns cheerleading-gäng ska uppträda. På lördag är det stor springfest på skolan. Nästa vecka är det fieldtrips och klassresor så det står härliga till samt minst två picnickar på fredag (6 juni).

Det känns onekligen en aning konstigt att det redan gått två terminer. Och lite skrämmande. Hur kan det gå så fort?

Vid Atlantens strand

En lärare på skolan kallade Ocean City för Trash City of the Earth och när vi kom dit så förstod vi vad hon menade. Själva stan är helt horribel. Totalt bilanpassad och med massor av fula hotell, motell och parkeringsplatser. Boardwalken vid havet är fylld av smaklösa butiker, junk food-restauranger och spel- och kasinohak. Inte en enda normal restaurang såvitt jag kunde se. Eller ett vanligt café. Samlingen av människor kändes också märklig. Jag har nog aldrig sett så många överviktiga människor samlade på ett och samma ställe.

Men när vi kom ner till stranden glömde vi bort smaklösheten och stekoset. Beachen i Ocean City är helt suverän. Den sträcker sig miltals, är bred och ren och har jättefin sand. Faktiskt en av de bästa stränder jag varit på.

Vädret var kanon under det dygn vi var där och vattentemperaturen okej (runt 18 grader). Framemot kvällen drog vi oss tillbaka till de uppvärmda poolerna vid hotellet - som också hade en egen isbana...

Kort sagt - en trevlig tripp till Trash City.

Schysst strand i Ocean City.

Barnen med sina vinster efter besök i nöjesparken.

En klassisk pir. Snygg.

I Atlantens vågor. Vi såg aldrig någon vithaj.

Det lilla strandpensionatet som vi bodde på.

Utsikt från en balkong. Hotellet hade oceanview på andra sidan men dom rummen kostade 80 dollar mer. Och vi hade kvällssol. Det hade inte dom.

Två typiska Ocean City-besökare.

En till typisk. Här strategiskt placerad vid "Comfort Station".

At Jimmy T:s

Lördagseftermiddagen ägnade vi åt att äta en riktigt låååång brunch på Jimmy T:s Diner på Capitol Hill. Ett kultställe som jag varmt kan rekommendera till att DC-besökare. Vi var där tillsammans med vännerna Fred och Ingrid, som generöst bjöd oss på rubbet.

Det blev några suveränt trevliga timmar. Ägarna till dinern, John och Cynthia, känner vi också rätt väl eftersom deras son Garrett går i samma klass som Big Brother.

Stadsdelen Capitol Hill ligger precis bakom den stora kongressbyggnaden och är väl inget turisstråk direkt. The Hill kan kanske jämföras med Stockholms Södermalm eller möjligen ännu mer med Göteborgs Haga - som Haga var för 20 år sedan. Här ligger små trevliga och enkla krogar vägg i vägg med antikvariat och caféer. Allt i rätt liten och överskådlig skala. I området finns även Eastern Market, som har öppet under helgerna (tidigare omskriven här på Andra Sidan).

I övrigt har dagen ägnats åt fotbollsmatch (dottern gästspelade i några kompisars lag och vann med 3-1), basket med Big Brother, lillebror och kompisar borta i Rose Park samt lite kvällspackning inför mogondagens resa till havet.

Slutligen, bara för att visa att jag hänger med: Sweden på imponerande 18:e plats i schlagerfestivalen. Och 0-0 efter första perioden mellan Pittsburgh och Detroit i den första Stanley Cup-finalen.

Jimmy T:s. Rekommenderas.

Cynthia och Fred vid the counter.

Lillebror och Syster Yster i väntan på maten.

Garrett har sitt eget sätt att locka kunder till föräldrarnas diner.

Så här ska en riktig amerikansk sylta se ut. Garrett, Jordan och Big Brother kollar in när Cynthia gräddar våfflor.

Fotbollstjejer efter matchen. Vinst med 3-1.

Mat! Ingrid i bakgrunden.

Hustru och lillebror på Jimmy T:s.

Basketlirare i Rose Park.

Kära dagbok

I dag har jag sprungit 8 kilometer. Sedan tog jag cykeln upp till Safeway och handlade. Därefter fixade jag i trädgården en stund innan det var dags att fixa lunchen. Efter maten kom killen som sköter vår AC och heater. Jag fick bra betyg för att jag vårdat AC:n så ordentligt.

Eftermiddagen ägnades åt diverse bollspel med kidsen i Rose Park. Sedan lagade jag tacos. Storebrors polare Vladde har en sleepover hos oss. Jag och Syster Yster tittade på en film, medan killarna var på övervåningen och grejade med något. Såg till att grabbarna ramlade i säng. Läste för lillebror. Hustrun såg till att dotter tvättade håret. Barnen somnade. Jag är på väg åt samma håll.

Väder: Somrigt. Solen ska fortsätta lysa enligt vad vad vi i Sverige brukar kalla SMHI.

Helgen är nu inledd och det är inte vilken helg som heslt. Det är Memorial Weekend, vilket innebär ledig måndag. Alla ska till havet. Vi med.

Sad day in The District

Jim Wood, en varm och entusiastisk man från Arkansas men sedan länge bosatt i DC, är död. Jag lärde känna Jim i vintras. Det var i samband med en field trip till Air and Space Museum. Vi hade sällskap i den gula skolbussen. Med klassisk sydstatsdialekt berättade han att han var pappa till Melissa i Big Brothers 5th grade-class. I början hade jag lite svårt att förstå allt han sa, den där dialekten kan vara rätt jobbig. Men jag vande mig snabbt. Det slumpade sig så att vi pratade rätt mycket med varandra de följande månaderna. Vi träffades på skolgården eller i samband med att vi båda hjälpte till med någon form av frivilligarbete.

En måndag för ett par veckor sedan jobbade vi tillsammans några timmar i biblioteket. Jag kommer ihåg att vi pratade om våra sommarplaner. Han ville gärna åka till Skandinavien och till vnner som de har i Norge. Jag sa att han och familjen självklart var välkomna till oss i Stockholm om de hade vägarna förbi. Sån't man säger...

Dagen efter dog han. Pulsåderbråck.

Plötsligt förändrades allt för hustrun Rosie och dottern Melissa. Borta var maken och pappan. Borta var också alla planer och gemensamma projekt.

"Jag såg fram emot minst ytterligare 20 år tillsammans" sa Rosie när jag kramade om henne en dryg vecka efter Jims bortgång. Hon grät. De hade så mycket kvar tillsammans.

I dag var det minnesstund i kyrkan mitt emot skolan. Fullsatt och massor av tal. Jag och hustrun fick höra om en Jim som vi aldrig kände, aldrig hann lära känna. Om hans studietid och hans karriär som amerikansk fotbollsspelare på collegenivå. Hans period som beatnik. Hans vinintresse. Hans yrkesbakgrund.

Många tog också upp det vi kände till och sådant som vi förknippade med Jim. Hans hängivenhet och entusiasm. Hans kärva humor. Hans uppenbara kärlek till hustrun och dottern.

Det var en rörande eftermiddag med många skratt och många tårar. Och jag känner att det hade varit kul att få lära känna Jim Wood lite närmare.

Försvunna filmer

Flera har påpekat att filmsnuttarna som jag lagt ut då och då inte går att se. Jag har ingen aning om varför det blivit så. På "insidan" ser det helt normalt ut och hittills har jag kunnat se filmerna från min dator utan problem. Tills i dag, då plötsligt filmerna försvunnit också för mig. Fortfarande finns det på redigeringssidan, så jag antar att det är något fel på "utsidan" och därmed utanför min kontroll.

Jag säger som min svärfar: expektans. Vänta och se. Det kanske löser sig.

Har kutat 15 kilometer i dag. 1,20 ganska exakt, vilket innebär en kilometertid på i runda slängar 5,30. Inget vidare. Men jag förtog mig inte direkt. Jag siktar fortfarande på en kanontid på Midnattsloppet i augusti.

På bokparty

Tisdag kväll och vi har just kommit hem ifrån ett cocktailparty längre ner på gatan. Journalisten, författaren och debattören Gabor Steingart hade bjudit in grannar, bekanta och kollegor till hans och hustrun Andrea's trevliga kåk. Anledningen var premiären av den amerikanska upplagan av hans bok "The War for Wealth". Boken finns redan översatt till svenska under titeln "Välståndskriget" (Daidalos Förlag).

Låt mig säga det direkt. Jag har inte läst boken. Men jag har läst en del recensioner av den. Steingart, som är Der Spiegels Washington-korre, placeras av många i ett rätt klassiskt nyliberalt fack. Han ser, enligt flera recensenter, främst Kinas och Indiens ekonomiska tillväxt som ett hot eller rent av som en slags krigsförklaring mot den traditionella västvärldens monopol på välfärd och ekonomisk-politisk makt och herravälde. Läs t ex Kenneth Hermeles anmälan av boken i Sydsvenskan för en dryg månad sedan.

Henry Kissinger är en av de inflytelserika amerikaner som sett till att boken nu överatts till engelska och givits ut i USA. Det säger väl en del om den politiska vinkeln. Gabor berättade att det var väldigt nära att Kissinger kommit på partyt, men att han blivit förhindrad av något annat. Däremot var den tyska ambassadören på plats och det är ju inte fy skam även om en ambassadör inte kan matcha en Kissinger.

Och även om troligen jag inte sympatiserar med bokens budskap (återigen, jag har inte läst den ännu), så är det ju kul med fester och det är festligt att ha kul och för varje party vi går på här i Georgetown så lär vi känna fler festliga och kuliga människor av allehanda slag och alla är inte nyliberaler.

I övrigt präglades kvällen av USA-valet. Hillary Clinton vann som väntat i Kentucky. Däremot var det kanske inte helt väntat att hon skulle vinna så stort, med 35 procentenheter. Oregon återstår att räkna, där lär Barack Obama kamma hem segern.

Mitt tips om att Clinton skulle kasta in handduken i kväll kom på skam (se tidigare blogginlägg). Min annars så tillförlitliga demokratiska källa på Capitol Hill hade fel. Fast han sa att hon alternativt skulle avvakta de sista primärvalen den 3 juni innan hon meddelar sitt avhopp och så blir det nog. Då har dessutom det demokratiska partiet internt slutligen beslutat om rösterna i Florida och Michigan ska räknas. Beslut om detta fattas den 31 maj.

I övrigt? Lite småkallt, bara runt 16, 17 grader i dag. Lite regndroppar då och då. Men det ska visst bli finare väder till helgen, sägs det. Vi har pratat om att åka ut till havet, om omständigheter och tid medger.

Resultatet från Wondergirl ligger nu ute på webben och Syster Yster kom 4:a i sin åldersklass av 81 startande! Tiden, 30,29, räckte till en 31:a plats totalt av de mer än 300 startande. Hon var näst bäst av alla elever på Hyde, bara Alexis, som är två år äldre, var snabbare (15 sekunder noga räknat)

Jag vill inte skryta, men... Jo, jag vill skryta förresten. That's my girl! Fina bilder från tävlingen hittas på fotografen Emily Weiss' blogg.

Dottern i succéshow

Först en rättelse. Det ska vara Dallas Stars och inte San José som Red Wings möter i semifinalen. Den är f ö precis avgjord och som väntat blir det DRW i final mot Penguins.

Jag såg dock bara sista minuterna av matchen eftersom jag tillbringat kvällen i en stor och fullsatt aula på Columbia University. Musikklasserna på Filmore hade uppvisning och eftersom dottern sjunger i kör där så var hon med i showen. Jag behöver naturligtvis inte tillägga att hon var fantastiskt bra. Se ett filmat smakprov här:

Alla EM-matcher direkt

Det var någon som sa det för ett par veckor sedan, men det lät mest som en skröna. Nu har jag kollat upp - och det stämmer! Amerikansk TV kommer att visa varenda match i det kommande EM-slutspelet. Det går på kabel-kanalerna ESPN och ESPN2 och vi har båda. Prisa vare Gud. Tänk, varenda match! Min hustru blev också jätteglad. Inte.

ESPN motiverar storsatsningen med att de vill bidra till att öka intrresset för soccer i det här landet. Det handlar förstås om att profilera sig som den stora fotbollskanalen för en potentiell jättemarknad. Slår soccer igenom på allvar finns det mycket stora pengar att göra. Och med tanke på alla invandrande latin- och sydamerikaner så är det nog inte otroligt om fotbollen seglar upp och placerar sig bredvid de klassiska tre stora sporterna i USA: baseboll, football och basket.

Hockeyn harvar på. Stanley Cup-slutspelet går in på sluttampen och i går blev Pittsburgh klara för final. De lär möta Detroit Red Wings, som möter San José i semin och leder med 3-2 i matcher.

De avgjorda världsmästerskapet i ishockey innebar några notiser i tidningarna. Att ryssarna vann över Kanada intresserar inte särskilt många här. Då var det större artiklar om att Zlatan gjorde två mål när Inter tog hem scudetton i går.

Själv har jag precis kommit tillbaka efter en 9,4 kilometersrunda längs floden. Tid 47,52- Indikerar en miltid på runt 50 minuter. Och då tog jag det rätt lugnt. Prima. Ryggen kändes bra och förkylningen är i stort sett borta helt.

Fund Raising i DC

Strax innan vi somnade roade jag mig med att räkna ut hur mycket pengar vi hade gjort av med under kvällen. Jag kom snabbt upp i en rätt avsevärd summa. Fast så sällan som vi går ut och roar oss så vi enades om att det var värt det. Troligen.

Pengar spelade en mycket central roll på det första evenamanget vi gick på i går kväll, lördag. Lillebrors förskola hade nämligen Fund Raising Party. Vi drack vin, åt smårätter och spenderade pengar. Det hela var i form av en så kallad "silent auction", vilket innebär att en massa donerade prylar och tjänster presenteras på en massa bord. Sedan går man runt och skriver upp sitt bud på det man är intresserad av. Budet kan överbudas av någon annan. Och sedan fortsätter det så fram till ett bestämt klockslag då auktionen stängs.

Här fanns en massa roliga saker att slösa bort sina pengar på. Vi var väldigt nära att ta hem biljetter till en Redskins- respektive Nat's-match (amerikansk fotboll och baseboll), men blev slagna på slutet. Man kunde lägga bud på keramik, konst, restaurangbesök, signerade bilder av sportstjärnor, böcker, en vecka i en hus vid havet osv osv.

Skolans föreståndare gick runt och fyllde på i vinglasen hela tiden och i takt med att berusningen steg så ökade naturligtvis generositeten. Vi är fortfarande nybörjare när det gäller det här fenomenet, som känns väldigt amerikanskt. Jag pratade med en betydligt mer erfaren pappa, som berättade en del inside-storys om sådana här parties. Bl a just att det är självklart att kombinera alkohol och fund raising för att öka intäkterna. Och att det finns många som är slipade taktiker och har en strategi för att ro hem just den eller de grejer som de vill ha. Drt handlar t ex att låta bli att höja bud i onödan och drämma till med ett slutbud precis innan auktionen stänger.

Vi cirlukerade runt som glada amatörer, var nyktra och skrev upp våra bud helt planlöst här och var. Ett tag började hustrun undra om vi verkligen skulle ha allt det där vi lagt bud på, men hon behövde inte vara orolig eftersom vi blev slagna på slutet nästan på alla våra bud. Vi kom hem med följande:

En kajakhyra hos Jack's för 20 bucks.
En pizzamiddag för 35. Med bluegrass-musik.
En månads träningskort på Washington Sports Club för 25.
Två en veckas träningskort på ovanstående för 5 dollar styck.

Så nu ska vi äta pizza, paddla kajak och sedan träna stenhårt i sex veckor.

Efter detta party gick vi på nästa. Några kompisar hade fest här i Georgetown och det blev en väldigt trevlig kväll i deras trädgård, med mer vin och smårätter. Diskussionen flöt otvunget mellan teman som olika organiska sätt att bekämpa myggor på och hur det kändes att "live" se det andra planet flyga rätt i World Trade Center. Kate (om jag minns namnet rätt) hade sett detta från sin lägenhet på 14:e gatan på Manhattan. Obegripligt. Det var som att titta på TV, berättade hon.

Strax efter 10 bröt vi taffeln och gick hem och avlöste barnvakterna efter en mycket trevlig afton i DC.

I dag söndag har vi för en gångs skull inte ett dugg inplanerat, vilket känns väldigt skönt. Det kanske blir en promenad bort till marknaden på Dupont Circle. Eller också struntar vi i det.

Succé för Syster Yster

Vilken fart! Vilken fest! Vilken formidabel form!

Big Sister gick ut stenhårt och ökade mot slutet. De 5 km:erna avverkades på 30 minuter och 30 sekunder, vilket innebär en snittid per kilometer på 6,06. Imponerande! En riktig Wondergirl, sanna mina ord. Ivrigt påhejad av övriga familjen och massor av folk från när och fjärran, sprang hon i mål som tvåa av alla de tjejer som var med från Hyde. Bara Alexis i 5th grade var snabbare.

Själv hann jag knappt med i tempot och när Syster Yster överraskande växlade tempo 250 meter kvar, hada jag inget att svara med.

Efter loppet, som avgjordes tidigt på lördagsmorgonen under bästa tänkbara förhållanden, vidtog diverse andra aktiviteter som t ex hårfärgning.

Nu kommer snart Frida och Johan, kvällens barnvakter, eftersom hustrun och jag ska ut på diverse festligheter under eftermiddagen och kvällen

Större delen av Hyde-gänget några minuter före start.

Klasskompisarna Hadiyyah, Big Sister och Rina var laddade.

När hon la in slutspurten strax före mål hade jag ingen chans.

Lillebror hejar medan Charlie och Big Brother vecklar ut banderollen i bakgrunden.

Dags att fixa till håret...

...och så här blev resultatet.

Segerintervju strax efter målgång:

Vi laddar upp

Syster Yster ska springa "WonderGirl 5K" i morgon bitti. Ett femkilometers-lopp längs Potomac River. Hon har tränat med "Girls on the run" hela våren och nu är det upp till bevis. Hon är i toppform. Taktiken? Gå ut stenhårt och öka mot slutet. That's my girl!

Jag ska själv anmält mig tiill loppet. Inte för att jag känner mig som någon wondergirl direkt, men det är ju roligt att tävla. Jag räknar med att springa ihop med dottern hela vägen - se till att hon inte tar ut sig fullständigt. Fem kilometer är rätt långt när man är nio år. Själv kutade jag aldrig sådana sträckor i den åldern. Det var mest 60 meter.

Startskottet går klockan 8. Resten av familjen har lovat att ställa upp som hejarklack. Jag återkommer naturligtvis med en rapport.

Från löpning till politik och USA-valet. Hillary Clinton kommer att meddela sitt avhopp från presidentracet på tisdag kväll, lokal tid. Jag har det från en säker källa som arbetar nära det demokratiska partiet på Capitol Hill.

På tisdag är det primärval i Kentucky och Oregon. Clinton kommer inte att göra särskilt bra ifrån sig i dessa val efter vad som hänt de senaste dagarna. Jag tänker då främst på att John Edwards beslutat sig för att stödja Barack Obama. Så det är kört. Och Clinton inser det hopplösa och hoppar av på tisdag.

Kom ihåg var ni hörde det först.

Och senator John McCain har redan valt att helt skjuta in sig på Obama som motståndare, vilket visar att också han nu insett att det blir mellan honom och Baracken som kampen står.

Valkampanjen - den riktiga som ska leda fram till presidentvalet den 4 november - har således nu börjat.

Mitt tips står fast. McCain tar hem det här.

Buss och spårvagn

Ja, för en som bott nästan tio år i Göteborg var det kanske inte så originellt med en 20 minuters spårvagnstur i en vagn från 1960-talet. Men amerikanerna var barnsligt förtjusta över den exotiska trolleyn och barnen tyckte också att det var rätt kul.

Jag och lillebror stack iväg på en fieldstrip med vår montessoriskola i morse. Efter en 1,5 timmars skakig bussfärd i en gul och ytterst obekväm skolbuss (sätena är anpassade för barn, det finns inget som helst benutrymme och komfortnivån är i ankelhöjd om jag ska beskriva den positivt), var vi framme vid den lilla märkliga anläggningen in the middle of nowhere i Maryland. På en stor öppen plats hade man byggt upp en station, vilket möjligen kunde kännas en aning förvirrande eftersom det inte var tåg det handlade om här, utan om spårvagnar.

Vi fick ta plats i en holländsk spårvagn och den entusiastiske spårvagnsföraren försökte överrösta alla ljuva barnaröster och berätta om spårvagnens historia. Efter en stund gav han upp, klippte biljetterna och iväg for vi på den lilla turen genom skogen.

Sedan satte vi oss på den skakiga bussen och åkte hem igen. Det tog 1,5 timmar. Så sammanfattningsvis: Tre timmars busstur för en 20 minuters spårvagnstur. Också ett sätt att tillbringa en dag i US of A.

Den senaste omröstningen är nu avgjord och förvånansvärt många, 38 procent, förstod inte frågan. Lika många tyckte att fotbolls-EM, som inleds om runt tre veckor, är en större grej än schlager-EM, som avgörs i Belgrad 20-24 maj. 23 procent tyckte tvärtom. Ny enkät inom kort.

The wheels on the bus go round. Carl och lillebror inne i den gula skolbussen.

Han var någon slags stins. Jag fattade aldrig riktigt varför. Dom verkade ha blandat ihop tåg och spårvagnar på något sätt.

Vår glade spårvagnsförare berättar om spårvagnens historia. Barnen tappade intresset efter omkring två minuter.

En typisk amerikansk spårvagn på det amerikanska spårvagnsmuséet i Maryland.

Har man varit i Göteborg är det kanske inte så märkligt med spårvagnar av den här typen. fast de är blåa i Götet. Vi hade i alla fall tur med vädret.

Valet är avgjort

John Edwards har beslutat sig för att endorsa Barack Obama. Därmed borde saken vara biff. Veteranen John McCain ställs mot ungtuppen Obama i kampen om vem som ska flytta in i Vita Huset.

Jag tror att McCain kommer att vinna den kampen.

Old Town Alexandria

Ägnade onsdagsförmiddagen åt en cykeltur söderut, till Alexandria, en gammal trevlig hamnstad vid Potomac River. Restaurangtätt, trevliga promenadkvarter, en del skojiga muséer. Runt 15 kilometer dit och det är cykelväg hela sträckan. Ägnade cirkus 20 minuter åt turistande (det var sig likt sedan sist jag var här för ganska exakt fyra år sedan) och cyklade sedan tillbaka i solskenet. Just nu är det 26 grader varmt här.

Annika Sörenstams beslut att lägga av som golfspelare väcker stor uppmärksamhet här. Tre av de fyra morgontidningar vi läser hade med nyheten på förstasidan. Bara Washington Post lät bli, men den blaskan har sällan sport på ettan överhuvudtaget. Däremot fanns det en rejäl artikel i sportbilagan. Sorenstam är troligen den mest kända svensken i USA för tillfället, även om många räknar henne mer som amerikan eftersom hon har bott här så länge.

Old Town Alexandria har något för amerikanska städer så ovanligt som ett riktigt torg, framför the City Hall, huset med den lilla flaggan rakt fram.

Av någon anledning har downtown Alexandra gatunamn på temat kunglighet. Det är King Street och Queen Street och här N Royal Street, som för övrigt är en tvärgata till...

...Norra Pittgatan, också det en väldigt trevlig gata med mycket växtlighet.

Alexandria är en tvillingstad till Georgetown där vi bor och ungefär lika gammal. Stan har dock behållit sin särställning och är inte en del av DC.

Det gamla fyrhuset nere vid hamnen, som är bilfri och promenadvänlig.

Min 21-växlade sporthoj lite nonchalant parkerad mot ett träd. Observera underlaget på gatan. Kullessten! I USA!

Storseger för Clinton

En kort valanalys: Hillary Clinton vann stort i West Virginia, ett längre stenkast härifrån. 65 procent mot 28 för Barack Obama. Den mattekunnige kan sanabbt se att det fattas 7 procent. Var har de tagit vägen? Jo, de har gått till John Edwards, som drogs sig ut ur kampanjen för rätt många månader sedan. Konstigt, va? Men W Virginianerna är konstiga människor, tror jag.

Clintongänget ger således inte upp och går stärkta ur kvällen primärval. Fyra återstår och Hillary måste vinna med sådär 70-30 varje gång för att kunna ta hem helheten. Men strategin från Clinton är tydligt: Michigan och Florida måste räknas. Dessa delstaters demokratiska partiorganisationer straffades efter att på egen hand ha flyttat datumen för sina primärval. De får inte skicka några delegater till konventet efter sommaren. De lokala demokraterna i staterna ordnade dock valen trots allt och rekordmånga röstade. Clinton vann på båda ställena.

Nu kräver man att dessa två stater ska räknas: "Vi kan inte bortse från 2,3 miljoner personer som lagt sina röster", låter det bland annat. Det andra tunga argumentet från HC-sidan är att Clinton vunnit i de viktigaste "swing"-staterna - det vill säga taktiskt viktiga stater i det kommande riktiga presidentvalet där det inte är självklart att demokraterna eller republikanerna kommer att vinna. Detta budskap är i första hand riktat till de så kallade superdelegaterna, som inte är bundna till någon av kandidaterna.

Men även om Michigan och Florida kommer att räknas och även om ett antal superdelegater bestämmer sig för att stödja Clinton, så är det fortfarande väldigt svårt för henne att ta hem kandidaturen. Någon avhopp lär vi dock inte få se förrän tidigast i början av juni, då alla primärval är klara.

Allt medan John McCain kan kampanja i lugn och ro och arbeta långsiktigt för att ta hem segern den 4 november...

Sol, finally

Äntligen sol och över 20 grader igen. Alla jag träffat i dag har sett lättade ut och haft kommentarer som "Sun, finally". Det myckna regnandet har ställt till med en del problem här i trakterna. Potomac River är välfylld och hade dte fortsatt regna fanns risken för översvämning. Flera källare här i Georgetown har vattenfyllts, bl a Jennies och Pablos, några kompisar ett par kvarter härifrån. Och jag är allvarligt oroad över min broccoli. Den ser väldigt nedskagen ut just nu.

Har annars ägnat hela förmiddagen åt städning, något som varit omöjligt under några veckor på grund av ryggen. Och så har jag rensat i trägården och börjat olja in utemöblerna - igen. Har insett att de stod alldeles för varmt under vintern, alldeles intill värmepannan i källaren. Inte så bra för trämöbler. Så de är lite torra, trots regnandet.

Jaha, Henke Larsson i EM-truppen. Det kunde man väl knappast tro. Men det kan nog bli bra. Han verkar ju spela finfint i HIF just nu. Och Tre Kronor spelar VM härborta i Kanada. Det står fortfarande knappt en rad om detta mästerskap i tidningarna här. Washington Post har inte ens nämns, tror jag.

Däremot skriver man lite om semifinalerna i NHL:s Stanley Cup. Detroit Red Wings går på som en ångvält och vinner de inte hela klabbet blir jag överraskad. Jag såg lite av den tredje matchen mot Dallas Stars i går kväll. Hela åtta svenskar i laget. Henrik Zetterberg är stor hjälte, tillsammans med backgiganten Niklas Lidström. Även Johan Franzén har spelat bra och leder slutspelets skytteliga.

No funny

"Gubbsjuk".
"Konserverar könsrollerna".
"Säger ju allt om den så kallade fotbollskulturen".
"Smaklös".
"Varför la du ut den på din i övrigt så trevliga blogg?"
"Den är inte ett dugg rolig".

Reaktionerna har varit våldsamma på en rolig historia, tidigare publicerad på en blogg nära dig. Vill bara göra en sak klar. Det fanns inga baktankar eller annat bakom publiceringen. Ingen hidden agenda. Tyckte helt enkelt att den var rätt kul. Men det kanske den inte är. Vad vet jag, en enkel arbetargrabb? Jag har tagit bort den. För den som vill läsa den kan jag hänvisa till www.gais.nu. Klicka på "Kul".

Väderrapport: temperaturen har stigit till 12 grader och regnet har nästan upphört. Det finns hopp.

No problemas

Äntligen en schysst seger för GAIS. 3-0 mot Sportklubben från Örebro. Total speldominans och 15 poäng. HBK förlorade mot Giffarna, vilket innebär att Atleterna och Halmstad har exakt samma poäng och exakt samma målskillnad. HBK ligger dock före i tabellen genom fler gjorda mål. Nu är det spelledigt i Allsvenskan på grund av stundande EM-slutspel. Typiskt att det ska sluta när det är som roligast...

Regn och rusk

Termometern visar på lite drygt 11 grader. Det regnar och regnar och jag sitter och skriver lite fakturor och grejar med mitt företag. På webbradion lyssnar jag på min gamle vän Christian Ohlsson som kommenterar GAIS-Örebro Sportklubb. Christian är öisare av någon obegriplig anledning. Trots det är han väldigt trevlig och dessutom en av landets bästa sportkommentatorer.

GAIS har inlett bra och leder med 1-0 efter en halvtimmes spel. Nog ska de väl kunna ro hem det här? Snälla?

Robin Hood-kalas i regn

Födelsedagsbarnet Daniel vill ha tårta...


...och det vill lillebror med kompisar också.

Robert mejlar och skriver att det inte är tre grader varmare i Stockholm, som jag skrev i mitt förra inlägg. Det är tio grader varmare. Min gamla hemstad Oskarshamn hade 28 grader på söndagseftermiddagen.

Måste vara klimatförändringen. Hur som helst. Här har det regnat i stort sett hela dagen. Lillebror och jag var på kalas. Kompisen Daniel fyllde fem år och tanken var ett Robin Hood-tema i de vilda skogarna borta på andra sidan delstatsgränsen, i Maryland. Men det var ju kört med alla utomhusaktikviteter så vi fick flytta inomhus med tema och allt. Det gick bra det med. Enda fadäsen var att lillebrors ballong rymde när jag öppnade bagageluckan på bilen för att lasta hem lite varor som vi handlade på Safeway på hemvägen. Så kan det gå.

I morgon är det återigen dags för GAIS-match på Nya Ullevi, eller betongbunkern som den kallas internt. GAIS publiksiffror har varit urusla, debryt undantaget. Kommer det fler än 4 000? ÖSK är väl inget publiklockande lag, direkt. När jag tänker efter så känner jag bara till en enda person som är Örebro-supporter. Sorry Hanna HK, det blir förlust i morgon...

Återkommer med matchanalys.

Va 17!?

Ser till min oförställda häpnad att det just nu är tre grader varmare i Tjockholm. Här är det bara 18 grader och en thunderstorm lurar bakom höghusen i Virginia. Jag försöker kurera min ömma rygg med shiatsu-massage-stolen. Hustrun har fått min förkylning och har knappt sovit en blund på hela natten och kan inte prata. Det är med andra ord rätt skönt, tyst och lugnt här. Bara min massagestol zummar och hummar. Dottern och storebror är borta på varsitt håll, vi har knappt sett skymten av dom på hela helgen. Det är sleepovers hit och kalas dit.

I går kväll zippade vi - trots två förkylningar och en öm rygg - över till Aikia (Ikea). Little Brother stannade hos dotterns kompisar och lekte, så plötsligt fick vi en vuxenstund, min hustru och jag. Vi satt där på Ikeas restaurang klockan 7 en lördagskväll och såg varandra djupt i ögonen över en pasta marinada för $1,99. Sedan gick vi och shoppade. En afton att minnas.

CU

Mother's Day in the US of A

Fredag morgon i DC och hustrun och jag vandrar iväg till yngste sonens förskola. Man ska fira Mother's Day med en inrepad show. Mammorna tillägnas sånger, får blommor och barnen har lärt sig säga "I love you" till kära mor när showen är slut. Lite synd var det ju om de barn vars mamma inte hade haft någon möjlighet att närvara. Lille Ben fick lämna sin blomma till en av fröknarna, men han sa snällt "I love you" till henne också, precis som han repeterat in.

Uppträdandet inspirerande till en liten diskussion om könsroller i USA och Sverige. Det är nog inget tvivel om att det finns stora skillnader mellan länderna. Här är det t ex fortfarande vanligt med hemmafruar, åtminstone bland de familjer som har ekonomisk möjlighet att klara sig på mannens lön.

Begreppet hemmaman existerar knappt. Jag känner egentligen bara till en kollega. Och han är engelsman. Så jag är en främmande och exotisk manlig fågel på skolgården och på dagis. Och sån't är ju kul.

Hur som helst. Här är det Happy Mother's Day på söndag och eftersom vi råkar ha världens bästa mamma hemma hos oss så ska vi nog fira vi med. På något sätt. Jag är inte missunsam.

Dessutom är det ju Father's Day om en dryg månad.

Och lillebror älskar verkligen sin mamma. Se bara:

The king in the White House

Kungen skakar hand med presidenten. Mötet mellan dessa båda storheter skedde tre dagar före julafton 1970. Elvis, som var kraftigt amfetaminpåverkad vid tillfället, berättade han hade gjort en "in-depth study of drug abuse" och att han nu ville bli federal agent med rätt att få bära med sig vilka droger och vapen som han ville. Sedan gav han presidenten en pistol i present.

Tack vare en artikel i gårdagens Washington Post, har jag hittat en makalös guldgruva på webben: The National Security Archive vid George Washington University här i DC.

Arkivet har tagit på sig uppgiften att begära ut och offentliggöra så mycket av statliga dokument och papper som möjligt. Genom åren har allmänheten på detta sätt kunnat ta del av material som annars sannolikt fallit i glömska i ett land som inte har någon direkt motsvarighet till den svenska offentlighetsprincipen.

En av de mest lästa och nedladdade delarna av arkivets webbplats handlar om Elvis Presleys möte med president Richard Nixon den 21 december 1970. Här finns allt med. En drogad Elvis kommer till Vita Huset. Som present har han med sig en Colt .45 och några silverkulor. Efter diverse bildtagningar (jodå, bilderna finns med i arkivet), inleds sedan "förhandlingarna". Elvis vill att Nixon utser honom till federal agent, eftersom han har gjort djupgående studier när det gäller drogmissbruk och dessutom har bra koll på kommunister och andra fiender till USA.

Inför mötet har dessutom en medarbetare till Nixon i ett memo föreslagit att presidenten och The King skulle spela in en skiva tillsammans - på temat "Get High on Life".

President Nixon hade det goda omdömet att varken spela in skivan eller utse Elvis till federal agent - men han brast ju tämligen kraftigt i omdöme några år senare istället...

I arkivet kan man också läsa formella dokument om Irak-kriget (enligt planerna skulle det bara vara 5 000 amerikanska soldater kvar i Irak 2006), om det famösa mötet mellan USA:s förre försvarsminister Donald Rumsfeld och Saddam Hussein 1983 (visste ni förresten att Rumsfeld satt i ABB:s styrelse under hela 1990-talet och fram till 2001?) och mycket annat häpnadsväckande, kul och/eller skrämmande.

Här finns en hel del dokument, delvis censurerade eller hemligstämplade, som visar på USA:s planer för att störta regimer i tredje världen, påverka val med i hög grad tveksamma metoder och utföra mord eller avrättningar i andra länder och utan allt tänkbart juridiskt eller diplomatiskt stöd.

Men bäst i mitt tycke är trots allt "The Nixon-Presley Meeting". Direktlänken till allt material finns här. Trevlig läsning.

Om att göra självmål i 93:e minuten

Det är bara GAIS som klarar av sån't. Här lirar man disciplinerat och bra och dominerar t o m kraftigt den första halvan av matchen mot Malmö FF. Efter ledningsmålet börjar naturligtvis MFF att trycka på, men Atleterna stretar emot bra och har flera chanser att kontra in 2-0.

Så går matchuret mot 93 minuter. Domaren har lagt till fyra minuter. Ett inlägg in mot Dime, som går ut. Missar bollen. Den tar på Tobiasson som lyckas få in den i mål. Självmål i 93:e minuten.

Det är bara GAIS som klarar av sån't.

Pedro utan sjukförsäkring

Understundom, när andan faller på och mitt sinne för klassinriktad humor slår till, brukar jag kalla mig Pedro. Det är Pedro som fixar och donar här hemma. Städar, snyter barn, handlar, lagar mat, lagar trasiga dörrar. Pedro är en symbolfigur för alla de latin- och sydamerikaner i USA som ser till att det här landet fungerar. De är ofta här illegalt. De jobbar häcken av sig. De är ofta kraftigt underbetalda och tvingas ha flera jobb för att klara av att spara pengar eller skicka hem en slant till sina anhöriga i Mexico, Uruguay, Honduras eller Peru.

Det finns sannolikt åtminstone tio miljoner papperslösa personer som visas i USA utan de tillstånd som krävs. Vissa menar att de är uppemot 20 miljoner. Man ser dom som nannys på lekplatser, som städerskor eller trädgårdsskötare i de rikas hem, som knegare på byggen runt om i stan.

De riskerar ständigt att upptäckas och skickas ut ur landet. Normalt saknar de alla former av rättigheter och försäkringar. Blir de sjuka eller skadas så finns det ingen sjukförsäkring som garanterar en inkomst under den tid de inte kan jobba.

Tanken slår mig när nu Pedro har drabbats av både en rejäl förkylning och kraftigt ryggskott. Pedro kan lätt omvandla sig till Peter och ta hand om sig själv utan att riskera att svälta ihjäl eller bli av med sin inkomst. Jag kan halta till soffan, palla upp ett gäng kuddar, ta fram en bok och försöka glömma ryggvärken. Ingen eller inget tvingar mig att arbeta medan jag är sjuk (förutom att jag måste lämna och hämta barnen när hustrun inte kan det, men det är ingen större sak).

Pedro hade garanterat svalt några smärtstillande tabletter och gått till jobbet som vanligt på morgonen, trots ryggvärk och halsont.

Peter, däremot, ser fram emot ett par timmars skön avkoppling framför datorn kl 1 pm lokal tid. Då börjar nämligen matchen på Malmö Stadion. GAIS gästar Di Blåe, där Atleternas förre tränare, Roland Nilsson, numera är tränare. Återkommer med en sportrapport vad det lider.

Gått in i väggen

Utbränd. Stressrelaterat utmattningstillstånd. Gått in i väggen. Kroppen sa ifrån. Kärt barn har många namn.

Nu är jag där. En förkylning kom ångande likt ett expresslok i går kväll och frontalkrockade med min hals och näsa precis vid läggdags. Kunde inte somna. Låg och vred mig. Snöt mig. Hostade.

Och sedan fick jag ryggskott när det väl blev morgon här i Amerika. Så nu har jag feber, går som en skadeskjuten kråka och tennisarmbågen gör mer ont än någonsin, liksom huvudet som värker i takt med förkylningen.

Måste vara stressen... Kroppen säger ifrån till slut. Nu ska jag lägga mig med en bok. Det återstår att se om jag någonsin kommer upp igen. Stackars mig.

Obama mot delseger, McCains födelsedag och jag - en bokhandlare

Full fart på bokförsäljningen. I dag var det Book Fair på skolan.

Fotografen. Lillebror har tagit samtliga bilder från bokmarknaden - utom denna.

Bokhandlaren och hans dotter.

Henry gillar böcker.

Rina gillar också böcker - och hon fyllde nio år just denna dag. Grattis!

Finns det ingen "ångra-knapp" på den här bloggen? Jag har just lyckats radera en jättelång och jättebra text genom att trycka på en fel knapp. Och sedan hittade jag ingen "tillbaka"-knapp. Skit också. En kort sammanfattning:

• Jag tror att Barack Obama kommer att bli demokraternas kandidat, efter kvällens storseger i North Carolina (58-42 procent) och det ganska bra resultatet i Indiana (förlust med runt tre procentenheter, som det ser ut nu). Hans tal i kväll var briljant och utstrålade stort självförtroende.
• Min hustru fyller år på exakt samma dag som John McCain. Fast 30 år yngre. McCain kommer att vara 72 vid valet i höst.
• Jag börjar ana att John McCain kommer att ta hem allt den 4 november. Fyra år till med republikaner i Vita Huset. Minst.
• Jag har varit hjälplärare i dotterns klass i dag på morgonen.
• Sedan var jag bokhandlare på skolans Book Fair på eftermiddagen. Kul med böcker.
• Dottern har börjat på träna cheerleading. Wow.

Nu ska jag publicera detta snabbt så jag inte hinner radera texten en gång till.