Diamanten

Vaknade tidigt i morse med andan i halsen. Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar, men den här satt kvar i hjärnan.

Jag var på nya Nya Ullevi. Det var derby, GAIS-IFK Göteborg. En urtråkig match. Vid full tid stod det således 0-0 och folk började röra på sig. Domaren visade på fyra minuters tillägg. Vid 93 minuter blev det inkast för Atleterna.

"Jag tar det", skrek jag och ilade ner till sidlinjen, tog sats och kastade mot Bobbie Friberg Da Cruz, som nickskarvade direkt upp i krysset. 1-0. Saken var klar. Trodde alla. Efter våldsamt firande (jag fick inte vara med eftersom jag inte fick gå in på planen), så blev det avspark för de blåvita och kapten Lundgren bröt direkt och dängde iväg bollen ner mot IFK:s goalie - som på något sätt lyckades fumla in den bakom sig. 2-0. Våldsamt jubel igen. Saken var biff.

Avspark. Alla väntade på att domaren bara skulle låta spelet dra igång och blåsa. Matchuret stod på 97 minuter. Blåvitt sköt en luftpastej och som skjuten ur en kanon kom Johnny Bråttom plötsligt rusande från ingenstans. Ensam med Dime placerade han bollen till vänter, utan chans för vår målvaktshjälte. 2-1. 98 minuter och 30 sekunder. Jag stod kvar vid sidlinjen och skrek åt mina gubbar att vårda bollen, det kan bara vara sekunder kvar av matchen.

Avspark. Samtliga Blåvitt-spelare gjorde en tjurrusning framåt, likt i amerikansk fotboll. Atleterna sköt iväg bollen i panik ner mot motståndarmålet, där den togs om hand av målvakten, som med en galen blick (han var inte helt olik Thomas Ravioli) sparkade tillbaka den upp på mittplan. Elva blåvitrandiga spelare formerade sig i en attack som man aldrig tidigare sett maken till. Med en tät diamantuppställning och med bollen gömd längst inne i diamanten, sprang de med förfärlig fart rakt mot Dime Jankulovski.

Jag tittade på klockan. 99 minuter. Jag tittade på domaren. Han tittade tillbaka och hånlog. Jag förstod att det var kört om jag inte gjorde något. Snabbt. Jag sprang in på planen...

...och vaknade.

Ny enkät till vänster. Svara gärna. C U