Jim Wood, en varm och entusiastisk man från Arkansas men sedan länge bosatt i DC, är död. Jag lärde känna Jim i vintras. Det var i samband med en field trip till Air and Space Museum. Vi hade sällskap i den gula skolbussen. Med klassisk sydstatsdialekt berättade han att han var pappa till Melissa i Big Brothers 5th grade-class. I början hade jag lite svårt att förstå allt han sa, den där dialekten kan vara rätt jobbig. Men jag vande mig snabbt. Det slumpade sig så att vi pratade rätt mycket med varandra de följande månaderna. Vi träffades på skolgården eller i samband med att vi båda hjälpte till med någon form av frivilligarbete.
En måndag för ett par veckor sedan jobbade vi tillsammans några timmar i biblioteket. Jag kommer ihåg att vi pratade om våra sommarplaner. Han ville gärna åka till Skandinavien och till vnner som de har i Norge. Jag sa att han och familjen självklart var välkomna till oss i Stockholm om de hade vägarna förbi. Sån't man säger...
Dagen efter dog han. Pulsåderbråck.
Plötsligt förändrades allt för hustrun Rosie och dottern Melissa. Borta var maken och pappan. Borta var också alla planer och gemensamma projekt.
"Jag såg fram emot minst ytterligare 20 år tillsammans" sa Rosie när jag kramade om henne en dryg vecka efter Jims bortgång. Hon grät. De hade så mycket kvar tillsammans.
I dag var det minnesstund i kyrkan mitt emot skolan. Fullsatt och massor av tal. Jag och hustrun fick höra om en Jim som vi aldrig kände, aldrig hann lära känna. Om hans studietid och hans karriär som amerikansk fotbollsspelare på collegenivå. Hans period som beatnik. Hans vinintresse. Hans yrkesbakgrund.
Många tog också upp det vi kände till och sådant som vi förknippade med Jim. Hans hängivenhet och entusiasm. Hans kärva humor. Hans uppenbara kärlek till hustrun och dottern.
Det var en rörande eftermiddag med många skratt och många tårar. Och jag känner att det hade varit kul att få lära känna Jim Wood lite närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar