Vår gode vän John kom på spontanbesök i eftermiddags, eftersom han var i DC på ett jobbmöte. Jättekul att träffa honom, Barbara och John och deras två barn lärde vi känna precis när vi flyttat hit. Deras dotter gick i storebrors klass och sonen i Syster Ysters. Det blev naturligt att vi började umgås en hel del.
Egentligen bodde de i Buffalo, men på grund av ett tillfälligt jobb befann sig familjen i Distriktet under ett år. Sedan flyttade de tillbaka till Buffalo. Och nu ska de flytta till Boston om ett par veckor.
Jga lärde mig en hel del av främst Barbara, både om hur amerikaner funkar och hur det amerikanska samhället funkar. Jag kommer ihåg att hon hjälpte mig att formulera brev till föräldrarna i Syster Ysters klass, jag hade i ett svagt ögonblick åtagit mig att vara room parent (ungefär lika med klassförälder). Att skriva brev till föräldrar är minsann ingen lätt sak i det här landet. Det är många hänsyn som ska tas och som utlänning är det svårt att förstå olika uttrycks värden eller informella betydelse. Den raka ton som vi ofta använder i Sverige, är ingen hit här.
Eller som Piraten uttryckte det (fritt ur minnet):
Om man så skriver om en synål så är det någon enögd jävel som tar illa upp.
Barbara är också suverän på att säga ja till i stort sett allt, något som inspirerat mig en hel del och lett till en massa roliga och intressanta upplevelser (detta tema har jag redan avhandlat för ett tag sedan, så jag ska inte fördjupa mig). Nu siktar vi in oss på att hälsa på John och Barbara och kidsen i Boston under sommarens planerade roadtrip i New England.
I övrigt kan meddelas att det har varit en fantastisk dag i Distriktet. Kallt, men klarblå himmel och gnistrande snö. Hustrun jobbar alltid minst dubbel heltid och just nu är det mer än så, men hon tog ledigt en timme och vi tog en långpromenad i det underbara vintervädret. Härligt.
Pojkarna var ute och lekt i snön på gården i ett par timmar och Syster Yster har varit på bowlingparty borta i College Park halva dagen.
Caps vann mot Tampa Bay (jag snackar hockey här) och har därmed vunnit tio raka matcher, vilket ju är rätt imponerande. Den numera enda svensken i laget, Backstrooom, scorade ett och assisterade ett. Själv somnade jag i 13:e minuten i andra perioden.
I stort sett en vanlig söndag i the nations capitol, med andra ord.
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
En decimeter snö
Jodå. Nog har det kommit en del snö. Typ en decimeter. Och det har varit rejält kallt hela dagen. Så visst är stan lamslagen.
Men det går ingen nöd på oss. Vi har avnjutit en fantastsik laxmiddag med ugnsstekt klyftpotatis. I eftermiddags var vi på teater och nu smälter vi maten med lite godis och en "on demand"-film.
Synd att klaga.
Men det går ingen nöd på oss. Vi har avnjutit en fantastsik laxmiddag med ugnsstekt klyftpotatis. I eftermiddags var vi på teater och nu smälter vi maten med lite godis och en "on demand"-film.
Synd att klaga.
fredag 29 januari 2010
Snökaos på gång
Okej. Vi kan också ha vinter. Sju minusgrader i Distriktet i morse. Inte en grad över nollan på hela dan. Och i morgon bitti ryktas det om uppemot två inches snö.
Det är lika med totalt kaos i den amerikanska huvudstaden.
Således har DC-befolkningen bunkrat upp sig på matvaror, batterier och andra förnödenheter. Undantagstillstånd råder.
Alla håller andan och kurar under täcken och framför brasor.
Hur ska det gå?
Det är lika med totalt kaos i den amerikanska huvudstaden.
Således har DC-befolkningen bunkrat upp sig på matvaror, batterier och andra förnödenheter. Undantagstillstånd råder.
Alla håller andan och kurar under täcken och framför brasor.
Hur ska det gå?
torsdag 28 januari 2010
Skånska bandyspelare tittar fram
Svärfar meddelar per telefon att snön fortsätter att falla i stora mängder över åtminstone delar av Sverige.
Via kontakter nere i Skåne har jag förstått att man har rekordmycket snö där och dessutom så kallt att delar av Öresund frusit, vilket verkligen inte händer särskilt ofta.
Varje gång Bore bjuder på minusgrader längre än några få dagar, börjar det pratas om att arrangera Skånemästerskap i bandy. Detta kräver naturisar eftersom det inte finns några konstfrusna bandyplaner i Skåne. Den sydligaste i Sverige är, som vi alla känner till, den som drivs av Sjöalts IF i södra Halland. Och den är ju ett sorgligt kapitel i sig, eftersom klubben inte har råd att ha igång isaggregatet. Så banan ligger övergiven och snötäckt i skogen mellan de sjudande urbana metropolerna Örkelljunga och Våxtorp.
Ni må skratta åt bandyn i Skåne, men för spelarna är det allvar. Det finns det ett antal bandyklubbar som för en sovande tillvaro och sedan plötsligt vaknar upp när sjöar och dammar fryser till. Det hela påminner mig om min gamle vän, låt oss kalla honom Hasse, som forskar om insekter som ligger i jorden i dvala och som vaknar upp bara om skogen brinner ner (ni förstår liknelsen även om elementen i det här fallet råkar vara de motsatta, kyla (bandyspelarna kommer fram) och värme (insekterna kommer fram)).
Parantetiskt kan jag berätta att det går rykten om att Hasses gamla Peugot regelmässigt brukar synas i skogstrakter redan någon dag innan det börjar brinna. Vilket ju kan synas en aning märkligt. Hur kan han egentligen veta att det ska börja brinna just där just då?
Men tillbaka till vädret. Eftersom jag laddat ner en automatisk vädertjänst för Stockholm kan jag konstatera att det inte varit plusgrader där på rätt länge...
Vilken vargavinter ni verkar ha, ni svenskar.
Här i östra USA är det mer normalt för årstiden - i den mån det går att tala om normalt väder eftersom det alltid växlar. Det kan vara tio minusgrader en måndag och 20 grader varmt tre dagar senare.
Just nu är det rejält blåsigt och ett par grader varmt. I solen mitt på dagen var det behagliga 18 grader. Men så fort solen gick i moln sjönk temperaturen tio grader.
Så var det slut från SMHI.
Via kontakter nere i Skåne har jag förstått att man har rekordmycket snö där och dessutom så kallt att delar av Öresund frusit, vilket verkligen inte händer särskilt ofta.
Varje gång Bore bjuder på minusgrader längre än några få dagar, börjar det pratas om att arrangera Skånemästerskap i bandy. Detta kräver naturisar eftersom det inte finns några konstfrusna bandyplaner i Skåne. Den sydligaste i Sverige är, som vi alla känner till, den som drivs av Sjöalts IF i södra Halland. Och den är ju ett sorgligt kapitel i sig, eftersom klubben inte har råd att ha igång isaggregatet. Så banan ligger övergiven och snötäckt i skogen mellan de sjudande urbana metropolerna Örkelljunga och Våxtorp.
Ni må skratta åt bandyn i Skåne, men för spelarna är det allvar. Det finns det ett antal bandyklubbar som för en sovande tillvaro och sedan plötsligt vaknar upp när sjöar och dammar fryser till. Det hela påminner mig om min gamle vän, låt oss kalla honom Hasse, som forskar om insekter som ligger i jorden i dvala och som vaknar upp bara om skogen brinner ner (ni förstår liknelsen även om elementen i det här fallet råkar vara de motsatta, kyla (bandyspelarna kommer fram) och värme (insekterna kommer fram)).
Parantetiskt kan jag berätta att det går rykten om att Hasses gamla Peugot regelmässigt brukar synas i skogstrakter redan någon dag innan det börjar brinna. Vilket ju kan synas en aning märkligt. Hur kan han egentligen veta att det ska börja brinna just där just då?
Men tillbaka till vädret. Eftersom jag laddat ner en automatisk vädertjänst för Stockholm kan jag konstatera att det inte varit plusgrader där på rätt länge...
Vilken vargavinter ni verkar ha, ni svenskar.
Här i östra USA är det mer normalt för årstiden - i den mån det går att tala om normalt väder eftersom det alltid växlar. Det kan vara tio minusgrader en måndag och 20 grader varmt tre dagar senare.
Just nu är det rejält blåsigt och ett par grader varmt. I solen mitt på dagen var det behagliga 18 grader. Men så fort solen gick i moln sjönk temperaturen tio grader.
Så var det slut från SMHI.
onsdag 27 januari 2010
Hemma igen!
Potomac River svämmar över. Jämfört med katastrofen i Haiti är det dock inte så mycket att prata om. I dag kom hustrun hem från sin veckolånga resa i katastrofland. I eftermiddags, lokal tid, landade hustrun på Reagan National Airport här i DC och en stund senare var hon hemma igen - efter en vecka på fartyg, i helikoptrar och på förläggningar runt om i Karibiska sjön. Hon var bl a ombord på ett av de sjukhusfartyg som nu ligger utanför hamnen vid Port-Au-Prince och fick se många svårt skadade människor tas omhand av vårdpersonalen.
Jobbigt.
Tydligen är situationen fortfarande, två veckor efter jordbävningen, kaotisk. Det finns många räddningsstyrkor där från olika delar av världen, men skadorna är omfattande på både människor och infrastruktur, samordningen brister och det kommer säkert att ta lång tid innan landet kan återgår till något som kan likna ett normalt tillstånd
Hur som helst är det oerhört skönt att ha henne hemma igen. Det har varit en rätt orolig vecka, får jag erkänna.
I övrigt att rapportera:
- Potomac River har svämmat över. Mycket regn och smältvatten från bergen har lett till extremt högt vattenflöde och delar av kajer och promenadvägar längs floden har fått stängas av. Jag och pojkarna gick ner och kollade läget i eftermiddags.
- Syster Yster hade i kväll den numera traditionella onsdagsträffen, då hennes tjejkompisar från kören samlas hos oss efteråt, för lite swedish pancakes och allmän lek. Kul.
- Jag har kommit igång med träningen igen, efter att ha känt mig småkrasslig i ett antal dagar. 16 kilometer på träningscykeln nere i källaren blev det.
- Jag bjöd på wokad lax med broccoli som välkomstmiddag till hustrun. Till detta bjöds på kylskåpssval äppeljuice. Det är ju onsdag.
tisdag 26 januari 2010
Square Eye Syndrom
Hörde ett reportage på National Public Radio i morse om hur mycket tid amerikanska ungar ägnar åt olika former av medier (TV, datorer, mobiltelefoner, videospel, ajpodder, etc).
Det var inte lite, om jag säger så.
Square Eye Syndrom må vara ett tidigare okänt begrepp, men som den framtidsanalytiker jag är kan jag förutspå att detta kommer att bli den nya folksjukdomen.
Jag drog omedelbart konsekvensen av detta och när barnen kom hem från sina skolor förbjöd jag dom att använda alla former av digitala utrustningar. När de slutar gråta ska jag pedagogiskt förklara varför jag fattat detta beslut. Dom kommer säkert att förstå och tacka mig för mitt kraftfulla beslut och rådiga handlande. Förr eller senare.
Hustrurapport: Hon är nu på väg från de fartyg hon vistats på under några dygn och har förhoppningsvis landat välbehållen på den charmiga lilla militärbasen Guantanamo på Kuba. Därefter blir det flyg tillbaka till Florida. Oklart när, men kanske i morgon. I så fall är det inte omöjligt att hon landar i DC i morgon kväll.
För övrigt såg jag just att George Stephanopoulos kåk (som jag skrev om för några dagar sedan) är till salu för 6,35 miljoner dollar. Det är ungefär 46 miljoner kronor i dagens valutakurs. I rest my case.
Nu ska jag kolla lite på Youtube tror jag.
Det var inte lite, om jag säger så.
Square Eye Syndrom må vara ett tidigare okänt begrepp, men som den framtidsanalytiker jag är kan jag förutspå att detta kommer att bli den nya folksjukdomen.
Jag drog omedelbart konsekvensen av detta och när barnen kom hem från sina skolor förbjöd jag dom att använda alla former av digitala utrustningar. När de slutar gråta ska jag pedagogiskt förklara varför jag fattat detta beslut. Dom kommer säkert att förstå och tacka mig för mitt kraftfulla beslut och rådiga handlande. Förr eller senare.
Hustrurapport: Hon är nu på väg från de fartyg hon vistats på under några dygn och har förhoppningsvis landat välbehållen på den charmiga lilla militärbasen Guantanamo på Kuba. Därefter blir det flyg tillbaka till Florida. Oklart när, men kanske i morgon. I så fall är det inte omöjligt att hon landar i DC i morgon kväll.
För övrigt såg jag just att George Stephanopoulos kåk (som jag skrev om för några dagar sedan) är till salu för 6,35 miljoner dollar. Det är ungefär 46 miljoner kronor i dagens valutakurs. I rest my case.
Nu ska jag kolla lite på Youtube tror jag.
måndag 25 januari 2010
Dessa datorer
Det finns få saker som gör mig så irriterad som datorer (det skulle möjligen vara när GAIS förlorar genom att släppa in ett mål i 89:e minuten - vilket ju tyvärr händer rätt ofta). Alltså, så länge datorerna funkar är det inga problem, jag håller mig lugn och sansad. Det är när jag måste göra något tekniskt med dom som mitt tålamod har en tendens att bli väldigt begränsat.
I en månad har jag nu fått små irriterande budskap om att något slags virusprogram upphört att gälla. Självfallet har jag bums deletat dessa små irriterande budskap eftersom de sannolikt ändå bara är någon form av spam. Jag har ju ett mycket bra fungerande virusprogram på min dator som jag vet gäller åtminstone fram till augusti i år.
Häromdagen slumpade det sig dock att jag, mer eller mindre av misstag, faktiskt läste igenom ett av de små irriterande budskapen. Och då insåg jag att det i själva verket handlade om om barnens dator, som de fick som en gemensam julklapp för ett drygt år sedan.
Det var alltså den datorn som varit utan virusskydd sedan den 24 december 2009.
Jag förbjöd omedelbart barnen att använda datorn och i går kväll satte jag mig för att köpa och ladda hem en förnyad version, giltig i ett år.
Nu kan man ju tro att detta bör vara en rätt enkel sak att göra. Men nehe då. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag min upprördhet över alla dataföretags erbarmliga instruktioner steg snabbt till historiska höjder.
Detta gick förstås ut över barnen, eftersom hustrun (som normalt får ta emot alla okvädningsord) är bortrest (läs mer om det nedan). De tre små liven satt bleka och tysta nere i vardagsrummet, hungriga, övergivna och rädda, medan jag orerade och kastade pennor och sudd uppe i Syster Ysters rum, där datorn för tillfället var placerad.
Två timmar senare hade jag dock, mot alla odds, lyckat både ladda ner och installera rätt programvara, kört en scanning (det fanns naturligtvis inga virus på datorn, allt är sannolikt bara ett påhitt för att få mig på dåligt humör och lura mig på 66 bucks) och släckt ner datamaskinshelvetet.
Sedan lagade jag mat, bad barnen om ursäkt och ägnade resten av kvällen åt att tvinga in samtliga hemmavarande kids i duschen samt kolla in finalspelet i amerikansk fotboll.
Katastrofrapport: Hustrun är kvar ute på ett skepp i den karibiska sjön. Läget verkar vara under kontroll. Hon åker sannolikt tillbaka till Guantanamo i morgon, tisdag. Och därefter tar hon första möjliga flyg till Miami för vidare transport till DC. Bör vara hemma igen på onsdag, men osvuret är bäst.
Kan även meddela att jag har skrivit en knivskarp analys inför Barack Obamas första state of the union-tal nu på onsdag kväll. Read all about it på min andra blogg, Amerika-reportage.
Slutligen, en väderrapport: Verkar som vi fått hit brasseväder. Det regnar och är nästan 20 grader varmt (18 grader på fönstertermometern just nu).
I en månad har jag nu fått små irriterande budskap om att något slags virusprogram upphört att gälla. Självfallet har jag bums deletat dessa små irriterande budskap eftersom de sannolikt ändå bara är någon form av spam. Jag har ju ett mycket bra fungerande virusprogram på min dator som jag vet gäller åtminstone fram till augusti i år.
Häromdagen slumpade det sig dock att jag, mer eller mindre av misstag, faktiskt läste igenom ett av de små irriterande budskapen. Och då insåg jag att det i själva verket handlade om om barnens dator, som de fick som en gemensam julklapp för ett drygt år sedan.
Det var alltså den datorn som varit utan virusskydd sedan den 24 december 2009.
Jag förbjöd omedelbart barnen att använda datorn och i går kväll satte jag mig för att köpa och ladda hem en förnyad version, giltig i ett år.
Nu kan man ju tro att detta bör vara en rätt enkel sak att göra. Men nehe då. Jag ska bespara er alla detaljer, men jag min upprördhet över alla dataföretags erbarmliga instruktioner steg snabbt till historiska höjder.
Detta gick förstås ut över barnen, eftersom hustrun (som normalt får ta emot alla okvädningsord) är bortrest (läs mer om det nedan). De tre små liven satt bleka och tysta nere i vardagsrummet, hungriga, övergivna och rädda, medan jag orerade och kastade pennor och sudd uppe i Syster Ysters rum, där datorn för tillfället var placerad.
Två timmar senare hade jag dock, mot alla odds, lyckat både ladda ner och installera rätt programvara, kört en scanning (det fanns naturligtvis inga virus på datorn, allt är sannolikt bara ett påhitt för att få mig på dåligt humör och lura mig på 66 bucks) och släckt ner datamaskinshelvetet.
Sedan lagade jag mat, bad barnen om ursäkt och ägnade resten av kvällen åt att tvinga in samtliga hemmavarande kids i duschen samt kolla in finalspelet i amerikansk fotboll.
Katastrofrapport: Hustrun är kvar ute på ett skepp i den karibiska sjön. Läget verkar vara under kontroll. Hon åker sannolikt tillbaka till Guantanamo i morgon, tisdag. Och därefter tar hon första möjliga flyg till Miami för vidare transport till DC. Bör vara hemma igen på onsdag, men osvuret är bäst.
Kan även meddela att jag har skrivit en knivskarp analys inför Barack Obamas första state of the union-tal nu på onsdag kväll. Read all about it på min andra blogg, Amerika-reportage.
Slutligen, en väderrapport: Verkar som vi fått hit brasseväder. Det regnar och är nästan 20 grader varmt (18 grader på fönstertermometern just nu).
söndag 24 januari 2010
Två kändishus till salu
Vi har en storkändis som granne här i Washington: George Stephanopoulos är en av TV-kanalen ABC:s verkligt tunga namn. Han bor här borta på hörnet, runt 50 meter från där jag nu sitter, i en stor kåk.
I går eftermiddag, när jag och pojkarna (familjens tjejer är inte hemma, en är på sleep over borta vid 16:e gatan och en annan är på sleep over nära Haiti, se mer om det längre ner) var ute och gick, passerade vi Jojjes palats och jag kunde konstatera att det stod en till salu-skylt utanför. Vi spekulerade om priset, jag skulle tro att den erbjuds för åtminstone fyra mille. Dollar. Vilket är omkring 30 miljoner svenska pengar.
En aning över min limit.
Så satt jag i går kväll och surfade lite planlöst i pausen mellan andra och tredje perioden i Caps-matchen mot Coyotes (jag snackar hockey här) och vad får jag se på Hemnet? Kåken i Bromma där Bob Marley bodde i 1971 är till salu.
Någonstans i mitt bakhuvud minns jag att jag har hört den där storyn om att Marley skulle ha bott en period i ett hus i Nockeby. Det låter som en urban sägen, men den är faktisk sann. Han bodde där i samband med att han gjorde filmmusiken till en film som väl aldrig gick till filmhistorien, direkt: "Vill så gärna tro" med Christina Schollin och Johnny Nash (inte Cash).
Pris: Sju miljoner, vilket ju får betraktas som ett lockpris med tanke på den rök och de schyssta vibrationer som säkerligen sitter kvar i väggarna. Och jag förutsätter att den minnesplakett som finns fastskruvad i ett av rummen ingår.
Rastaman vibration, yeah!
Rapport från katastrofland: Hustruns mobiltelefon fungerar inte, så hon meddelar sig via korta e-postmeddelanden. Det senaste skickades i går kväll och då var hon ombord på ett av de fartyg som befinner sig strax utanför Haiti. Fartyget hade fått en del tekniska problem och skulle eventuellt gå till Guantanamo för reparation. Det lät inte som något allvarligt fel, men tydligen hade vattenmaskineriet gått sönder så färskvattnet började visst ta slut. I övrigt var allting okej, lät det som. Fast hon längtade hem.
Jag informerar om jag får in något nytt på mejlen.
I går eftermiddag, när jag och pojkarna (familjens tjejer är inte hemma, en är på sleep over borta vid 16:e gatan och en annan är på sleep over nära Haiti, se mer om det längre ner) var ute och gick, passerade vi Jojjes palats och jag kunde konstatera att det stod en till salu-skylt utanför. Vi spekulerade om priset, jag skulle tro att den erbjuds för åtminstone fyra mille. Dollar. Vilket är omkring 30 miljoner svenska pengar.
En aning över min limit.
Så satt jag i går kväll och surfade lite planlöst i pausen mellan andra och tredje perioden i Caps-matchen mot Coyotes (jag snackar hockey här) och vad får jag se på Hemnet? Kåken i Bromma där Bob Marley bodde i 1971 är till salu.
Någonstans i mitt bakhuvud minns jag att jag har hört den där storyn om att Marley skulle ha bott en period i ett hus i Nockeby. Det låter som en urban sägen, men den är faktisk sann. Han bodde där i samband med att han gjorde filmmusiken till en film som väl aldrig gick till filmhistorien, direkt: "Vill så gärna tro" med Christina Schollin och Johnny Nash (inte Cash).
Pris: Sju miljoner, vilket ju får betraktas som ett lockpris med tanke på den rök och de schyssta vibrationer som säkerligen sitter kvar i väggarna. Och jag förutsätter att den minnesplakett som finns fastskruvad i ett av rummen ingår.
Rastaman vibration, yeah!
Rapport från katastrofland: Hustruns mobiltelefon fungerar inte, så hon meddelar sig via korta e-postmeddelanden. Det senaste skickades i går kväll och då var hon ombord på ett av de fartyg som befinner sig strax utanför Haiti. Fartyget hade fått en del tekniska problem och skulle eventuellt gå till Guantanamo för reparation. Det lät inte som något allvarligt fel, men tydligen hade vattenmaskineriet gått sönder så färskvattnet började visst ta slut. I övrigt var allting okej, lät det som. Fast hon längtade hem.
Jag informerar om jag får in något nytt på mejlen.
fredag 22 januari 2010
Om att ha en hustru i Guantanamo
Solen har kommit tillbaka till Brasilien och min hustru njuter av tillvaron i Guantanamo. Hon meddelade nyss att hon ska sova på ett trägolv i natt och att hon saknar både sovsäck och liggunderlag. Det är väl så det är i Guantanamo, antar jag. Förhoppningsvis slipper hon i alla fall den där oranga pyjamasen.
Troligen åker hon mot Haiti i morgon, lördag. Jag återkommer när jag får fler rapporter.
Själv har jag haft huvudvärk hela dagen. En åkomma jag sällan drabbas av och som knappast kan ha orsakats varken av arbetsbelastning eller alkohol, eftersom det varit sparsamma mängder av båda dessa storheter på senaste tiden. Det kan möjligen vara en förkylning på gång, trots stortröja har jag gått omkring och småfrusit hela dagen.
I övrigt är det inte mycket att berätta. Alla barn är hemma och sitter med chipsskålar och kollar på TV. Själv har jag precis läst ut "The Plot Against America" av Philip Roth, en fascinerande berättelse som handlar om vad som skulle kunnat ha hänt om Franklin D Roosevelt hade förlorat valet 1940 och svenskättlingen, flygarhjälten och nazistsympatisören Charles Lindbergh istället hade vunnit. Lindbergh var politiskt aktiv på högerkanten i USA i slutet av 1930- och början av 40-talet, fick medalj av Göring under brinnande krig och uttalade sig kritiskt mot judar vid ett flertal tillfällen.
Roth visar hur nära det faktiskt var att USA hade slagit följe med nazisterna i Tyskland och vänt de allierade ryggen. Det fanns en grogrund för högerextremism i 1930-talets USA, precis som det fanns i många länder i Europa.
Boken kan rekommenderas. Lånad på biblioteket. Denna underbara institution.
Troligen åker hon mot Haiti i morgon, lördag. Jag återkommer när jag får fler rapporter.
Själv har jag haft huvudvärk hela dagen. En åkomma jag sällan drabbas av och som knappast kan ha orsakats varken av arbetsbelastning eller alkohol, eftersom det varit sparsamma mängder av båda dessa storheter på senaste tiden. Det kan möjligen vara en förkylning på gång, trots stortröja har jag gått omkring och småfrusit hela dagen.
I övrigt är det inte mycket att berätta. Alla barn är hemma och sitter med chipsskålar och kollar på TV. Själv har jag precis läst ut "The Plot Against America" av Philip Roth, en fascinerande berättelse som handlar om vad som skulle kunnat ha hänt om Franklin D Roosevelt hade förlorat valet 1940 och svenskättlingen, flygarhjälten och nazistsympatisören Charles Lindbergh istället hade vunnit. Lindbergh var politiskt aktiv på högerkanten i USA i slutet av 1930- och början av 40-talet, fick medalj av Göring under brinnande krig och uttalade sig kritiskt mot judar vid ett flertal tillfällen.
Roth visar hur nära det faktiskt var att USA hade slagit följe med nazisterna i Tyskland och vänt de allierade ryggen. Det fanns en grogrund för högerextremism i 1930-talets USA, precis som det fanns i många länder i Europa.
Boken kan rekommenderas. Lånad på biblioteket. Denna underbara institution.
torsdag 21 januari 2010
En upplyftande upptäckt
Det händer att jag i stunder av övermod kallar mig författare. Det är väl i och för sig ingen yrkesskyddad titel. Man kan inte bli leg. förf.
Men i praktiken känner jag möjligen att man bör försörja sig på heltid som författare för att kunna kalla sig författare. Vilket kanske är en aning tuff nivå, eftersom det i så fall innebär att rätt få författare i Sverige verkligen är författare, eftersom de flesta som kallar sig författare i själva verket får större eller mindre delar av sina inkomster från andra källor än via sina böcker - t ex genom att hålla föreläsningar eller skrivarkurser, skriva i tidningar och magasin, hoppa in som lärare eller något annat mer eller mindre kul och pengabringande.
Hur som helst har jag skrivit några böcker och varit medförfattare i ytterligare ett par. Det ramlar in lite royalty varje år.
När jag är något mindre övermodig brukar jag då och då presentera mig som skribent. En något bredare titel och lika till intet förpliktigande. I begreppet skribent kan ju läggas både bokskriveri som annan form av skrivande - nyhetsjobb för dagstidningar, reportage för magasin, krönikor, rapportskrivande... Och det har jag sysslat mycket med de senaste snart tre åren.
Nånå. Det var inte en utredning om yrkesskyddade titlar eller om min författar- alternativt skribentkarriär jag skulle berätta. Denna överraskande långa inledning ska istället leda till en litterär upptäck jag gjorde i dag. Och med just med min bakgrund som skribent är det en aning pinsamt att jag först nu satt min fot i Distriktets centralbibliotek: Martin Luther King Jr. Library på G Street.
Jag har förstås varit på vårt lokala bibliotek här i stadsdelen. Och sedan jobbar jag fortfarande regelbundet på skolbiblioteket. Och Library of Congress har jag också besökt. Men jag har lyckats undvika DC:s "stadsbibliotek" (som faktiskt påminner en del om det stadsbibliotek på Götaplatsen i Göteborg som jag besökte minst en gång i veckan under 1980-talet, fast Distrikstbiblioteket är ungefär tio gånger större).
Jag hade ett uppdrag från Big Brother: "Hitta en Lonely Planet om Filippinerna". Så efter lunch tog jag på hjälmen, grenslade jag min cykel och gav mig ut i den livsfarliga DC-trafiken. Runt 20 minuter senare bromsade jag in utanför entrén, låste biken och gick in.
Och blev imponerad.
Det är stort. Det är välskött. Det är välsorterat. Det är trivsamt. Det är generöst.
Här satt uteliggarna och kollade sin e-post eller spelade schack och värmde sig några timmar. På barnavdelningen pågick en massa pedagogiska aktiviteter. Alla tänkbara samhällsklasser och etniciteter fanns representerade. Här stod en kostymklädd advokat (typ) och letade i efter en bok bredvid en 20-årig kille från sydöst (typ) som letade efter en bok i samma sektion.
Ja, ni fattar. Det var trevligt.
Jag hittade snabbt rätt bok och fastnade sedan i biblioteket i någon timme, drev runt och kollade in de olika avdelningarna. På entréplanet fanns en shop där de sålde utgallrade böcker av god kvalitet till oerhört sympatiska priser. Jag slog till och köpte Hosseinis "The Kite Runner" för två bucks. I skick som ny.
Det är verkligen upplyftande att hitta sådana här pärlor i en stad som annars så mycket präglas av bristande resurser, segregation, fattigdom, missbruk och allmänt elände.
Rapport från katastrofresan: Hustrun är kvar i Florida och väntar på transport över Karibiska sjön. Hon åker troligen i morgon, fredag.
I övrigt är allt hur bra som helst.
Men i praktiken känner jag möjligen att man bör försörja sig på heltid som författare för att kunna kalla sig författare. Vilket kanske är en aning tuff nivå, eftersom det i så fall innebär att rätt få författare i Sverige verkligen är författare, eftersom de flesta som kallar sig författare i själva verket får större eller mindre delar av sina inkomster från andra källor än via sina böcker - t ex genom att hålla föreläsningar eller skrivarkurser, skriva i tidningar och magasin, hoppa in som lärare eller något annat mer eller mindre kul och pengabringande.
Hur som helst har jag skrivit några böcker och varit medförfattare i ytterligare ett par. Det ramlar in lite royalty varje år.
När jag är något mindre övermodig brukar jag då och då presentera mig som skribent. En något bredare titel och lika till intet förpliktigande. I begreppet skribent kan ju läggas både bokskriveri som annan form av skrivande - nyhetsjobb för dagstidningar, reportage för magasin, krönikor, rapportskrivande... Och det har jag sysslat mycket med de senaste snart tre åren.
Nånå. Det var inte en utredning om yrkesskyddade titlar eller om min författar- alternativt skribentkarriär jag skulle berätta. Denna överraskande långa inledning ska istället leda till en litterär upptäck jag gjorde i dag. Och med just med min bakgrund som skribent är det en aning pinsamt att jag först nu satt min fot i Distriktets centralbibliotek: Martin Luther King Jr. Library på G Street.
Jag har förstås varit på vårt lokala bibliotek här i stadsdelen. Och sedan jobbar jag fortfarande regelbundet på skolbiblioteket. Och Library of Congress har jag också besökt. Men jag har lyckats undvika DC:s "stadsbibliotek" (som faktiskt påminner en del om det stadsbibliotek på Götaplatsen i Göteborg som jag besökte minst en gång i veckan under 1980-talet, fast Distrikstbiblioteket är ungefär tio gånger större).
Jag hade ett uppdrag från Big Brother: "Hitta en Lonely Planet om Filippinerna". Så efter lunch tog jag på hjälmen, grenslade jag min cykel och gav mig ut i den livsfarliga DC-trafiken. Runt 20 minuter senare bromsade jag in utanför entrén, låste biken och gick in.
Och blev imponerad.
Det är stort. Det är välskött. Det är välsorterat. Det är trivsamt. Det är generöst.
Här satt uteliggarna och kollade sin e-post eller spelade schack och värmde sig några timmar. På barnavdelningen pågick en massa pedagogiska aktiviteter. Alla tänkbara samhällsklasser och etniciteter fanns representerade. Här stod en kostymklädd advokat (typ) och letade i efter en bok bredvid en 20-årig kille från sydöst (typ) som letade efter en bok i samma sektion.
Ja, ni fattar. Det var trevligt.
Jag hittade snabbt rätt bok och fastnade sedan i biblioteket i någon timme, drev runt och kollade in de olika avdelningarna. På entréplanet fanns en shop där de sålde utgallrade böcker av god kvalitet till oerhört sympatiska priser. Jag slog till och köpte Hosseinis "The Kite Runner" för två bucks. I skick som ny.
Det är verkligen upplyftande att hitta sådana här pärlor i en stad som annars så mycket präglas av bristande resurser, segregation, fattigdom, missbruk och allmänt elände.
Rapport från katastrofresan: Hustrun är kvar i Florida och väntar på transport över Karibiska sjön. Hon åker troligen i morgon, fredag.
I övrigt är allt hur bra som helst.
onsdag 20 januari 2010
Tur att man har sina väninnor
Med en hustru på väg till ett fjärran katastrofland är det lätt att känna sig ensam och övergiven.
Så för att trösta mig gick jag till Café Bonaparte och åt lunch med Tracy, Val, Lee, Alison, Guiliana, Martida och ytterligare tre trevliga tjejer som jag inte kommer ihåg namnen på just nu. De gjorde vad de kunde för att muntra upp mig.
Nu i kväll kom Beth förbi en stund på en kopp kaffe. Och knappt hade hon gått förrän Courtney ringde på dörren och ville umgås med mig ett tag.
Det är tur att man har sina väninnor.
I övrigt att rapportera från Distriktet:
Så för att trösta mig gick jag till Café Bonaparte och åt lunch med Tracy, Val, Lee, Alison, Guiliana, Martida och ytterligare tre trevliga tjejer som jag inte kommer ihåg namnen på just nu. De gjorde vad de kunde för att muntra upp mig.
Nu i kväll kom Beth förbi en stund på en kopp kaffe. Och knappt hade hon gått förrän Courtney ringde på dörren och ville umgås med mig ett tag.
Det är tur att man har sina väninnor.
I övrigt att rapportera från Distriktet:
- Alla mår bra.
- Löpning i dag. Kändes tungt. Men det måste gå.
- Det har blivit kallare.
- Dagens middag: Pizza från Domino's. Georgetown cupcakes till dessert. Och just där, just då sprack min ambition om en vettig mathållning. Ska ta tag i det i morgon.
Take care. Och då tänker jag särskilt på folk som är på väg till Haiti.
tisdag 19 januari 2010
Ett år se'n
För precis ett år sedan upplevde vi kyla och historia, när Barack Obama svors in som USA:s 44:e president... 
...och vi var inte ensamma. Ytterligare runt två miljoner personer fanns på plats.I morgon, onsdag, är det exakt ett år sedan Barack Obama svors in som USA:s president.
Det känns som igår. Vi hade besök av några kompisar från Buffalo och vi gick upp i ottan. Eftersom hela stan var avstängd för trafik, gick vi in mot the National Mall i iskyla.
Vi hade biljetter till en avspärrad del av the Mall, rätt nära kongressen och försökte ta oss dit. Men det var för mycket folk, för trångt och för hysteriskt, särskilt som vi hade totalt fem barn med i följet. Så vi vände om och ställde oss ungefär mitt i folkmassan istället. Det var helt okej, det fanns stora TV-skärmar överallt så vi såg vad som hände där borta, några kilometer österut.
Stämningen var helt obeskrivligt enorm.
Efteråt vände vi hemåt igen och kollade resten av festligheterna på televisionsapparaten inne i värmen. Och kände att vi varit med om något historiskt.
Nu, ett år senare, är stämningen inte lika entusiastisk längre, även om em majoritet fortfarande stöder Barack Obama. I kväll förlorade demokraterna fyllnadsvalet i Massachusetts, vilket bör ses som ett tydligt tecken på Obamas svårigheter (läs mer om detta på min andra blogg Amerikareportage).
Läs om mina funderingar för ett år sedan här.
Annars kan jag rapportera om fortsatt vackert vårväder och att Caps (vi snackar hockey här) i kväll vann över svensklaget Detroit Red Wings. Backstrooom scorade ett ursnyggt goal i sista perioden.
måndag 18 januari 2010
Våren är här
Våren har kommit till Distriktet. Jag gillar verkligen de här korta vintrarna...
I dag var det uppemot 15 grader i skuggan och på bakgården surrade grannens bin och plötsligt såg man folk i t-shirt och kortbyxor. Borta i Rose Park var alla tennisbanor upptagna och när jag var ute och sprang strax före lunch var trängseln påtaglig på gångstigen i Rock Creek Park. Och parkeringsplatsen vid zoo var knökfull.
Uteserveringarna nere vid Washington Harbour hade öppnat och varenda stol var upptagen med folk som drack varandra till.
Härligt!
Fast lugn i solstormen. Jag vet att vintern kan återkomma med full kraft här på våra breddgrader. Förra året hade vi rejält med snö en bit in i mars...
I övrigt att rapportera: Vi höll på att springa rätt in i presidenten med följe när vi passerade Kennedy Center nu i eftermiddags. Han skulle dit för att fira Martin Luther King Jr Day och vi var på väg till Watergate för att handla färsk pasta på Safeway.
Sådant händer bara i DC.
I dag var det uppemot 15 grader i skuggan och på bakgården surrade grannens bin och plötsligt såg man folk i t-shirt och kortbyxor. Borta i Rose Park var alla tennisbanor upptagna och när jag var ute och sprang strax före lunch var trängseln påtaglig på gångstigen i Rock Creek Park. Och parkeringsplatsen vid zoo var knökfull.
Uteserveringarna nere vid Washington Harbour hade öppnat och varenda stol var upptagen med folk som drack varandra till.
Härligt!
Fast lugn i solstormen. Jag vet att vintern kan återkomma med full kraft här på våra breddgrader. Förra året hade vi rejält med snö en bit in i mars...
I övrigt att rapportera: Vi höll på att springa rätt in i presidenten med följe när vi passerade Kennedy Center nu i eftermiddags. Han skulle dit för att fira Martin Luther King Jr Day och vi var på väg till Watergate för att handla färsk pasta på Safeway.
Sådant händer bara i DC.
söndag 17 januari 2010
MLK Day i USA
I morgon, måndag, är det Martin Luther King Day här i USA och skolor och annan offentlig verksamhet är stängd. Det är en av totalt elva nationella amerikanska helgdagar.
Martin Luther King föddes den 15 januari 1929, vilket för övrigt är exakt ett år och två dagar efter min mammas födelse. Och 79 år och fyra dagar efter King föddes min yngsta brorsdotter.
Martin Luther King Jr skulle alltså ha fyllt 81 år i fredags. Mor fyllde 82 år i onsdags. Och brorsdottern blev hela två år i måndags.
Stort grattis hela gänget!
Martin Luther King Day infördes i mitten av 1980-talet och beslutet var inte okontroversiellt. Såväl dåvarande president Ronald Reagan som flerfaldiga presidentkandidaten John McCain och en hop andra tongivande republikaner var emot. Bland annat tog man upp Kings kritik av Vietnamkriget som argument mot att införa en särskild helgdag med hans namn. Och bakom de offentliga argumenten dolde sig garanterat även en rejäl bit gammal osympatisk rasism (därmed inte sagt att McCain är eller har varit rasist). Som senator från Arizona gillade McCain att hans hemstats guvernör till en början vägrade erkänna helgdagen - men han ändrade sig så småningom och uppmanade guvernören att införa helgdagen. Och Reagan blev faktiskt den president som till slut skrev under beslutet, efter en framgångsrik kampanj med miljontals amerikaner engagerade och där Stevie Wonders hit "Happy Birthday" spelade en icke oväsentlig roll.
Här i DC är det knappast många som ifrågasätter att Martin Luther King ska ha sin egen dag. Det var här han höll sitt klassiska "I have a dream"-tal och det var mordet på honom som var den tändande gnistan för de omfattade våldsamheter som skakade stan under våren 1968. Det var då den berömda dinern Ben's Chili Bowl på U Street fungerade som ett slags informellt högkvarter för dom som ledde kampen mot rasism och för lika rättigheter.
Allt sedan dess har Ben's varit en symbol för inte bara DC:s utan för hela landets medborgarrättsrörelse. Det var således helt logiskt att president Obama stack hit efter att han blivit vald till president (fast tio dagar inna han tillträdde). Och måhända var det även en aning symboliskt att han besegrade just McCain i valet...
Hur som haver. I torsdags var Syster Yster på Ben's och käkade. Hela klassen var på teater på Lincoln Theater som ligger alldeles intill och sedan bjöd en av föräldrarna hela gänget på lunch på det berömda stället (som inte bara är presidentens utan även min hustrus favvohak i Distriktet - själv är jag nog mer inne på Jimmy T:s på Capitol Hill). Dottern tog en korv och drack en apelsinsoda därtill. Sedan fick dom se en film om medborgarrättskampen i allmänhet och om Ben's Chili Bowl i synnerhet.
I övrigt att rapportera: I lördags sprang jag för första gången på en evighet. Det blev drygt tio kilometer i härligt vårväder (runt tio grader varmt). Det var rätt segt till att börja med, men kändes betydligt bättre när jag, min vana trogen, hamnade mitt i ett lopp och plötsligt fick en massa glada tillrop under de sista tre, fyra kilometrarna. Och när jag närmade mig mållinjen visste jublet inga gränser. Fast det övergick i chockade utrop när jag sprang bredvid den där mattan som tar tiden (via ett chip som man fäster på sin sko). Och när jag sedan fortsatte springa på andra sidan målet visste förvåningen inga gränser.
Men jag sprang på och never looked back. I never do.
I dag har jag vilat hela dagen. Det mest ansträngande var nog att gå ut med soporna.
lördag 16 januari 2010
Back in the District
Så är vi tillbaka efter vår lilla minisemester uppe i de appalachiska bergen. Oerhört vacker natur, bra väder och en trevlig anläggning på det hela taget gjorde att det blev ett par lyckade dagar.
Vi kom fram på torsdagseftermiddagen, struntade i skidåkningen och stack iväg och badade i den stora rekreationsbyggnaden istället. Jag slängde i barnen i poolen, sa till Storebror att ta upp Lillebror från bassängbotten om han höll på att drunkna och gick ut och satte mig i den stora jaccuzzin som var placerad utomhus. Underbart. Nästan lika bra som en bastu. Men bara nästan.
Efter att vi ätit en massa godis och chips på hotellet (rummet hade balkong och finfin utsikt över backarna), somnade vi gott och gick upp tidigt eftersom jag vet att det är ett halvt maratonlopp att hyra skidgrejer till en familj. Det är papper som ska fyllas i, det är betalning som ska göras, det är olika stationer som ska passeras (avdelningar för respektive pjäxor, skidor, stavar och hjälmar).
När vi hade bytt pjäxor omkring åtta gånger per barn och jag var fullständigt genomblöt av svett i mina varma skidbyxor samt anorak, väntade så det riktigt stora provet: Att fästa liftkortet någonstans på kläderna.
Jag vet inte varför, men just den lilla detaljen är alltid - för mig - droppen som får tålamodsbägaren att rinna över.
Så efter timtals av intensivt jobb med utrustningen, var jag helt slut. Och just när jag fått på alla kidsen sina pjäxor, hjälmar, liftkort och skidor meddelade Lillebror att han behövde "go to the bathroom".
Wow.
Men sedan var allting klart och vi kunde ge oss ut i backarna. Eftersom jag är så smart hade vi åkt en dag innan alla andra, så anläggningen var halvtom. Inga liftköer och gott om plats i pisterna.
Vi körde på hela fredagen, med ett kort avbrott för lite käk. Jag och Lillebror höll mest till i de snälla backarna, medan Syster Yster och Big Brother åkte i de något brantare. Alla barnen åker suveränt bra och förutom några mindre fall, hände det inga olyckor.
Däremot upphör jag aldrig att roas av de amerikanska östkustanläggningarnas skidgäster. Det är så uppenbart att många provar på det här med skidor för första gången. Ibland var det rena rama plockepinn vid "liftsluten", med människor, snowboards, stavar och skidor i en enda röra. Vilket naturligtvis ledde till att nästa gäng i liften körde in i den högen och ytterligare förvärrade det hela.
Det var rätt många stopp i liftarna, om jag säger så...
Vid något tillfälle hade vi sällskap med en kille som visade sig vara en van skidåkare. När jag berättade att vi var från Sverige bad han om ursäkt för backarna och för standarden på skidåkarna. Sannolikt förväxlade han, som nio av tio amerikaner, Sverige med Schweiz, men det var helt okej i det läget. Det är alltid kul att definieras som ett skidproffs.
Och det är klart, jag har ju en del att falla tillbaka på. Uppväxt som jag är med Storåkersbacken i Oskarshamn, med skidor och pjäxor från Domus. På Stenmarks tid. I Schweiz har jag aldrig satt min fot eller pjäxa eller skida vintertid. Däremot har vandrat i Alperna på sommaren.
När det började bli mörkt vid 17-tiden, plockade vi av oss alla prylar, lämnade in de vi hade hyrt, satte in en film i bilens DVD och drog tillbaka till DC, där hustrun väntade med wokad lax och kylt vitt.
Barnaskaran när vi just tagit soffliften upp på berget inför det första åket.
Lillebror i liften. Han var rätt cool i sina coola solglasögon och självsäkra stil.
Syster Yster körde stenhårt i sju timmar. När vi kom hem hade hon rejäl träningsvärk i benen.
Storebror uppe på toppen av anläggningen. Bakom honom ses en av de brantaste backarna i systemet. Inga problem för honom.
Vi kom fram på torsdagseftermiddagen, struntade i skidåkningen och stack iväg och badade i den stora rekreationsbyggnaden istället. Jag slängde i barnen i poolen, sa till Storebror att ta upp Lillebror från bassängbotten om han höll på att drunkna och gick ut och satte mig i den stora jaccuzzin som var placerad utomhus. Underbart. Nästan lika bra som en bastu. Men bara nästan.
Efter att vi ätit en massa godis och chips på hotellet (rummet hade balkong och finfin utsikt över backarna), somnade vi gott och gick upp tidigt eftersom jag vet att det är ett halvt maratonlopp att hyra skidgrejer till en familj. Det är papper som ska fyllas i, det är betalning som ska göras, det är olika stationer som ska passeras (avdelningar för respektive pjäxor, skidor, stavar och hjälmar).
När vi hade bytt pjäxor omkring åtta gånger per barn och jag var fullständigt genomblöt av svett i mina varma skidbyxor samt anorak, väntade så det riktigt stora provet: Att fästa liftkortet någonstans på kläderna.
Jag vet inte varför, men just den lilla detaljen är alltid - för mig - droppen som får tålamodsbägaren att rinna över.
Så efter timtals av intensivt jobb med utrustningen, var jag helt slut. Och just när jag fått på alla kidsen sina pjäxor, hjälmar, liftkort och skidor meddelade Lillebror att han behövde "go to the bathroom".
Wow.
Men sedan var allting klart och vi kunde ge oss ut i backarna. Eftersom jag är så smart hade vi åkt en dag innan alla andra, så anläggningen var halvtom. Inga liftköer och gott om plats i pisterna.
Vi körde på hela fredagen, med ett kort avbrott för lite käk. Jag och Lillebror höll mest till i de snälla backarna, medan Syster Yster och Big Brother åkte i de något brantare. Alla barnen åker suveränt bra och förutom några mindre fall, hände det inga olyckor.
Däremot upphör jag aldrig att roas av de amerikanska östkustanläggningarnas skidgäster. Det är så uppenbart att många provar på det här med skidor för första gången. Ibland var det rena rama plockepinn vid "liftsluten", med människor, snowboards, stavar och skidor i en enda röra. Vilket naturligtvis ledde till att nästa gäng i liften körde in i den högen och ytterligare förvärrade det hela.
Det var rätt många stopp i liftarna, om jag säger så...
Vid något tillfälle hade vi sällskap med en kille som visade sig vara en van skidåkare. När jag berättade att vi var från Sverige bad han om ursäkt för backarna och för standarden på skidåkarna. Sannolikt förväxlade han, som nio av tio amerikaner, Sverige med Schweiz, men det var helt okej i det läget. Det är alltid kul att definieras som ett skidproffs.
Och det är klart, jag har ju en del att falla tillbaka på. Uppväxt som jag är med Storåkersbacken i Oskarshamn, med skidor och pjäxor från Domus. På Stenmarks tid. I Schweiz har jag aldrig satt min fot eller pjäxa eller skida vintertid. Däremot har vandrat i Alperna på sommaren.
När det började bli mörkt vid 17-tiden, plockade vi av oss alla prylar, lämnade in de vi hade hyrt, satte in en film i bilens DVD och drog tillbaka till DC, där hustrun väntade med wokad lax och kylt vitt.
Barnaskaran när vi just tagit soffliften upp på berget inför det första åket.
Lillebror i liften. Han var rätt cool i sina coola solglasögon och självsäkra stil. 
Syster Yster körde stenhårt i sju timmar. När vi kom hem hade hon rejäl träningsvärk i benen. 
Storebror uppe på toppen av anläggningen. Bakom honom ses en av de brantaste backarna i systemet. Inga problem för honom.onsdag 13 januari 2010
Vi drar till fjällen
Medan hustrun förtjänar vårt leverbröd på bilmässan i Detroit, åker kidsen och jag på fjällsemester. Målet är en ski resort med det något märkliga namnet Massanutten.
Vi är rätt lyckligt lottade här i DC. Vintertid finns det minst ett tiotal hyfsade skidanläggningar inom några timmars bilfärd från Distriktet. Och på sommaren ligger havet, med helt otroligt fina stränder, ungefär lika långt bort (fast åt andra hållet).
Det är tack vare Appalacherna som vi kan åka skidor på rimligt avstånd. Bergskedjan ligger omkring tio svenska mil rakt västerut från där jag sitter just nu och både söderut och norrut finns det anläggningar som erbjuder såväl utförsåkning och längdskidåkning - dock ofta med hjälp av konstsnö. Fast i år finns det rejält med natursnö även i våra trakter.
Det är en trevlig känsla, nästan lite stockholmsk (minus Flottsbrobacken), att ha helt okej skidåkning på så nära håll.
Vi åker till Massanutten i morgon, torsdag, och stannar ett par dagar. Så ni lär sannolikt inte höra ifrån mig förrän tidigast på lördag igen. Hoppas detta kan accepteras av alla mina miljontals läsare.
Take care.
Vi är rätt lyckligt lottade här i DC. Vintertid finns det minst ett tiotal hyfsade skidanläggningar inom några timmars bilfärd från Distriktet. Och på sommaren ligger havet, med helt otroligt fina stränder, ungefär lika långt bort (fast åt andra hållet).
Det är tack vare Appalacherna som vi kan åka skidor på rimligt avstånd. Bergskedjan ligger omkring tio svenska mil rakt västerut från där jag sitter just nu och både söderut och norrut finns det anläggningar som erbjuder såväl utförsåkning och längdskidåkning - dock ofta med hjälp av konstsnö. Fast i år finns det rejält med natursnö även i våra trakter.
Det är en trevlig känsla, nästan lite stockholmsk (minus Flottsbrobacken), att ha helt okej skidåkning på så nära håll.
Vi åker till Massanutten i morgon, torsdag, och stannar ett par dagar. Så ni lär sannolikt inte höra ifrån mig förrän tidigast på lördag igen. Hoppas detta kan accepteras av alla mina miljontals läsare.
Take care.
tisdag 12 januari 2010
Rapport från ett digitalt u-land
En helt vanlig dag i Distriktet. Det mest upphetsande som hände var att någon liten detalj i Syster Ysters tandställning flippade ut. Så vi var tvungna att åka till ortodontisten i morse. Och dom fixade det på ungefär 30 sekunder.
Dagens i-landsproblem, skulle man kunna säga. Särskilt i jämförelse hur de verkar ha det Port-au-Prince, Haiti, just nu.
Ett annat i-landsproblem som irriterar mig är Distriktets fullständigt sanslöst dåligt utbyggda telekomnät. Det är definitivt inte på i-landsnivå. Snarare har en mängd u-länder sannolikt högre standard på sina kabelanslutningar och digitala nät.
Här förlitar man sig fortfarande på luftledningar som i många fall är från 1950-talet och som helt enkelt inte håller måttet. Så fort en fågel landar på dom så går hela systemet ner och både internet och kabel-TV lägger av. Likaså om det blåser. Eller regnar. Eller är kallt. Eller för varmt. Eller om det är åska i luften. Eller om alltför många grannar har på alltför många datorer och digitalboxar samtidigt.
Man tager sig för pannan och funderar på hur ett land som inte kan fixa något så grundläggande enkelt som att modernisera och gräva ner kabelnätet, någonsin ska kunna komma ut ur den här ekonomiska krisen...
Men annars är det uppåt och framåt.
Dagens i-landsproblem, skulle man kunna säga. Särskilt i jämförelse hur de verkar ha det Port-au-Prince, Haiti, just nu.
Ett annat i-landsproblem som irriterar mig är Distriktets fullständigt sanslöst dåligt utbyggda telekomnät. Det är definitivt inte på i-landsnivå. Snarare har en mängd u-länder sannolikt högre standard på sina kabelanslutningar och digitala nät.
Här förlitar man sig fortfarande på luftledningar som i många fall är från 1950-talet och som helt enkelt inte håller måttet. Så fort en fågel landar på dom så går hela systemet ner och både internet och kabel-TV lägger av. Likaså om det blåser. Eller regnar. Eller är kallt. Eller för varmt. Eller om det är åska i luften. Eller om alltför många grannar har på alltför många datorer och digitalboxar samtidigt.
Man tager sig för pannan och funderar på hur ett land som inte kan fixa något så grundläggande enkelt som att modernisera och gräva ner kabelnätet, någonsin ska kunna komma ut ur den här ekonomiska krisen...
Men annars är det uppåt och framåt.
måndag 11 januari 2010
Att få ihop livspusslet
Det är för mig en kär tradition att få ett rejält pussel varje jul. Och sedan ägna några veckor åt att sakta men säkert få ihop detta. Det är ytterst meditativt och handlar väl egentligen ytterst och symboliskt om att få ihop det berömda livspusslet. Att foga ihop alla bitar, få dom att passa ihop och att på det sättet skapa begriplighet i en obegriplig värld.
Typ.
Årets pussel var ett av de svårare hittills. Motivet består av en sannolikt överförfriskad tomte (är det inte en tom glöggflaska som sticker fram där bakom ena stöveln) med högt blodtryck som läser "sagor" för ett gäng barn som han lurat iväg bort från deras trygga hemmiljö med löften om julklappar och annat kul.
Svårighetsgraden var hög eftersom detaljerna var relativt få kombinerat med en dov färgskala. Det är ju välkänt bland oss pusslare att motiv med ihopflytande färger utan skarpa kontraster eller kanter och med liten detalrikedom gör pusslandet betydigt svårare.
Men nu är det klart. Sista biten, på tomtens vänstra knä, las nu i kväll amerikansk tid inför en stum och beundrande barnaskara här i Washington DC.
Julpusslet är klart! Nu återstår bara att montera ner vår amerikanska plastjulgran och plocka bort den blinkande belysningen på gården, så är julen över för denna gång.
Typ.
Årets pussel var ett av de svårare hittills. Motivet består av en sannolikt överförfriskad tomte (är det inte en tom glöggflaska som sticker fram där bakom ena stöveln) med högt blodtryck som läser "sagor" för ett gäng barn som han lurat iväg bort från deras trygga hemmiljö med löften om julklappar och annat kul.
Svårighetsgraden var hög eftersom detaljerna var relativt få kombinerat med en dov färgskala. Det är ju välkänt bland oss pusslare att motiv med ihopflytande färger utan skarpa kontraster eller kanter och med liten detalrikedom gör pusslandet betydigt svårare.
Men nu är det klart. Sista biten, på tomtens vänstra knä, las nu i kväll amerikansk tid inför en stum och beundrande barnaskara här i Washington DC.
Julpusslet är klart! Nu återstår bara att montera ner vår amerikanska plastjulgran och plocka bort den blinkande belysningen på gården, så är julen över för denna gång.söndag 10 januari 2010
Då går jag ner i min källare
Hustrun har åkt på bilmässa i Detroit (var annars ska en bilmässa hållas?), så jag är ensam och solo med tre kids den kommande veckan. Och solot drog igång med en rivstart denna soliga och kalla söndag i Distriktet.
Det började med att jag körde Lillebror till det första av dagens två födelsedagskalas. Därefter letade jag parkeringsplats i tre timmar, söndagsförmiddagar är en skräck för oss utan fast parkeringsplats eftersom halva stan kommer hit för att gå i någon av de 200 kyrkor som finns i Georgetown. Och alla åker bil.
När jag väl lyckats hitta en plats några kilometer härifrån, så aktiverade Pedro (= jag när jag gör någon nytta) de två äldre kidsen i ett rejält städprojekt som tog resten av förmiddagen i anspråk. Men nu är det rent och finfint överallt.
Vid lunchtid hade jag precis gått ner i mitt gym (= en träningscykel placerad bredvid värmepannan i källaren), när dottern kom på att hon skulle leka med en av sina kompisar. Så det blev en ny bilkörning till min stora glädje. Och en ny jakt på en parkeringsplats...
Därefter kom ytterligare en av hennes kompisar, så huset fylldes av tjejer. Jag drog mig skyndsamt ner i källaren igen.
Rent parantetiskt: Minns Pierre Isacssons gamla fina slagdänga: "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare"... Hans basröst var inte att leka med. Tragiskt nog var han en av dom som dog i samband med Estonias förlisning. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut antagligen hade uttryckt det. Slut på det rent parantetiska.
Så jag cyklade i 40 minuter, höll en snitthastighet på drygt 30 km/h samt brände 554 kalorier - allt enligt mätaren på cykeln - medan jag lyssnade på världens roligaste radioprogram: Car Talk på NPR. Kan rekommenderas.
Efter dusch och sen lunch, satte jag mig med en massa papper som måste skickas in till de skolor som dottern ansöker till. Hon går ju tyvärr sista året på vår kära kommunala elementary school. Det är en dryg och blankett-rik process att ansöka till skolor i USA - tro mig!
Och nu ska jag gå iväg några kilometer till bilen för att åka iväg till Falls Church, Virginia för att hämta Lillebror och ytterligare två av hans kompisar.
Så går en söndag här i Distriktet...
Det började med att jag körde Lillebror till det första av dagens två födelsedagskalas. Därefter letade jag parkeringsplats i tre timmar, söndagsförmiddagar är en skräck för oss utan fast parkeringsplats eftersom halva stan kommer hit för att gå i någon av de 200 kyrkor som finns i Georgetown. Och alla åker bil.
När jag väl lyckats hitta en plats några kilometer härifrån, så aktiverade Pedro (= jag när jag gör någon nytta) de två äldre kidsen i ett rejält städprojekt som tog resten av förmiddagen i anspråk. Men nu är det rent och finfint överallt.
Vid lunchtid hade jag precis gått ner i mitt gym (= en träningscykel placerad bredvid värmepannan i källaren), när dottern kom på att hon skulle leka med en av sina kompisar. Så det blev en ny bilkörning till min stora glädje. Och en ny jakt på en parkeringsplats...
Därefter kom ytterligare en av hennes kompisar, så huset fylldes av tjejer. Jag drog mig skyndsamt ner i källaren igen.
Rent parantetiskt: Minns Pierre Isacssons gamla fina slagdänga: "Då går jag ner i min källare, där lever jag sällare"... Hans basröst var inte att leka med. Tragiskt nog var han en av dom som dog i samband med Estonias förlisning. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut antagligen hade uttryckt det. Slut på det rent parantetiska.
Så jag cyklade i 40 minuter, höll en snitthastighet på drygt 30 km/h samt brände 554 kalorier - allt enligt mätaren på cykeln - medan jag lyssnade på världens roligaste radioprogram: Car Talk på NPR. Kan rekommenderas.
Efter dusch och sen lunch, satte jag mig med en massa papper som måste skickas in till de skolor som dottern ansöker till. Hon går ju tyvärr sista året på vår kära kommunala elementary school. Det är en dryg och blankett-rik process att ansöka till skolor i USA - tro mig!
Och nu ska jag gå iväg några kilometer till bilen för att åka iväg till Falls Church, Virginia för att hämta Lillebror och ytterligare två av hans kompisar.
Så går en söndag här i Distriktet...
lördag 9 januari 2010
Take it isigt
Vi tog en vinterpromenad längs floden och kanalen i dag för att kolla isläget (se förra inlägget). Härligt vinterväder, ett par minusgrader och strålande sol. Och massor av is.
Kvällen bjöd på en fantastisk kycklingwok och en storseger för Caps (jag pratar hockey här), 8-1 mot Atlanta Thrashers.
Och jag finner mig själv allt mer intensivt läsande diverse GAIS-relaterade webbsidor. Klubben har hittills gjort sig av med sina tre bästa spelare och håller följdaktligen på att begå ett idottsligt självmord.
Ser ut att kunna bli en riktigt rolig allsvensk säsong. Precis som vanligt för en medlem i Ateterna, med andra ord. Men man är ju rätt luttrad efter snart 30 år som GAIS:are och ett oräkneligt antal berg- och dalbane-turer i seriesystemen. Att älska är att lida, som vi hängivna plägar uttrycka det.
Snygg. Big Brother är så cool.
Is. Osedvanligt kallt väder har lett till att Potomac för tillfället frusit...
...liksom C&O Canal, strax bredvid.
Kvällen bjöd på en fantastisk kycklingwok och en storseger för Caps (jag pratar hockey här), 8-1 mot Atlanta Thrashers.
Och jag finner mig själv allt mer intensivt läsande diverse GAIS-relaterade webbsidor. Klubben har hittills gjort sig av med sina tre bästa spelare och håller följdaktligen på att begå ett idottsligt självmord.
Ser ut att kunna bli en riktigt rolig allsvensk säsong. Precis som vanligt för en medlem i Ateterna, med andra ord. Men man är ju rätt luttrad efter snart 30 år som GAIS:are och ett oräkneligt antal berg- och dalbane-turer i seriesystemen. Att älska är att lida, som vi hängivna plägar uttrycka det.
Snygg. Big Brother är så cool.
Is. Osedvanligt kallt väder har lett till att Potomac för tillfället frusit...
...liksom C&O Canal, strax bredvid.fredag 8 januari 2010
Skridskoåkning i Distriktet
Som några av er möjligen har upptäckt, så har även vi i DC drabbats av kallt väder. Såpass kallt så att vår lokala flod, Potomac River, frusit. Jag var nere och tog en titt i går och det var verkligen is över hela det breda vattenflödet. Kul!
Och nu börjar tipsen ramla in om var man kan uppleva naturlig skridskoåkning här i stan - något som händer väldigt sällan i denna växthuspräglade era.
Det klart coolaste alternativet är förstås Reflecting Pool, mellan Lincoln Memorial och Andra världskrigsmonumentet i the National Mall. Normalt är denna grunda, men mycket vidsträckta damm ett hem för tusentals kanadagäss och diverse änder och följdaktligen inte någon särskild aptitlig syn (säg så här; gäss och änder bajsar väldigt mycket). Men för närvarande är poolen istäckt och (de bajsande) fåglarna har flugit någon annanstans.
Ett annat alternativ är C&O Canal, som i och för sig till stora delar är tömd på vatten så här års, men som här och där ändå innehåller såpass mycket så att kanalen tillfälligt omvandlats till en utmärkt skridskoarena.
Själva Potomac är förvisso isbelagd, men knappast skridskosäker. Vattnet är strömt och isen är ytterst tunn på många ställen. Och vad vi i Sverige kallar isdubbar är ett totalt okänt fenomen här i Distriktet...
Vårt stora problem just nu är att familjens samlade skridskobestånd består av ett par - lillebrors (som ärvt dem av Syster Yster). Så frågan lyder: Ska vi investera i nya skridskor för att kunna dra nytta av naturisen? Eller ska vi nöja oss med alternativet att åka till Kettlers Iceplex eller Sculpture Garden, där man kan hyra skridskor och åka runt bland alla andra töntar på den konstfrusna isen?
Alla dessa svåra livsval...
Och nu börjar tipsen ramla in om var man kan uppleva naturlig skridskoåkning här i stan - något som händer väldigt sällan i denna växthuspräglade era.
Det klart coolaste alternativet är förstås Reflecting Pool, mellan Lincoln Memorial och Andra världskrigsmonumentet i the National Mall. Normalt är denna grunda, men mycket vidsträckta damm ett hem för tusentals kanadagäss och diverse änder och följdaktligen inte någon särskild aptitlig syn (säg så här; gäss och änder bajsar väldigt mycket). Men för närvarande är poolen istäckt och (de bajsande) fåglarna har flugit någon annanstans.
Ett annat alternativ är C&O Canal, som i och för sig till stora delar är tömd på vatten så här års, men som här och där ändå innehåller såpass mycket så att kanalen tillfälligt omvandlats till en utmärkt skridskoarena.
Själva Potomac är förvisso isbelagd, men knappast skridskosäker. Vattnet är strömt och isen är ytterst tunn på många ställen. Och vad vi i Sverige kallar isdubbar är ett totalt okänt fenomen här i Distriktet...
Vårt stora problem just nu är att familjens samlade skridskobestånd består av ett par - lillebrors (som ärvt dem av Syster Yster). Så frågan lyder: Ska vi investera i nya skridskor för att kunna dra nytta av naturisen? Eller ska vi nöja oss med alternativet att åka till Kettlers Iceplex eller Sculpture Garden, där man kan hyra skridskor och åka runt bland alla andra töntar på den konstfrusna isen?
Alla dessa svåra livsval...
torsdag 7 januari 2010
Fast i FB-träsket
Sent omsider har jag blivit fejsbokare. Jag har i och för sig haft ett FB-konto i flera år, alltsedan min gode vän Martin B bjöd in mig till något som jag inte ens fattade vad det var och som jag därefter omedelbart glömde bort.
Så för några veckor sedan påpekade Christina N, en gammal vän från Småland, att jag borde bli kompis med henne inte bara i verkligheten utan också på den där fejsboken. Så jag gick in på facebook.com och lyckades på något märkligt sätt knäcka alla koder och komma in på min egen sida (eller vad man nu säger). Och tro det eller ej, men där fanns ytterligare en kompis - Jorun N - så plötsligt hade jag tre vänner på FB.
Sedan var jag fast i FB-träsket.
Jag har alltid varit urusel på att hålla kontakt med folk. Gamla kompisar som jag umgåtts med intensivt under flera år har liksom bara försvunnit ut ur mitt liv när dom eller jag flyttat. Och jag har flyttat runt rätt mycket i mitt liv. Första åren i Västervik. Sedan skolgång i Oskarshamn. Stockholm ett par svängar. Öland. Göteborg i nästan tio år (med avbrott för ett gröna vågen-år ute in the middle of nowhere). Här och där i Skåne i åtta år. Stockholm igen i tio år. Och nu DC sedan snart tre år.
Så den bärande tanken bakom FB, nätverkandet, har nu blivit ett sätt för mig att återupptäcka min egen historia och återuppta åtminstone några av gamla kontakter.
Det började med att jag kollade in Christinas nätverk och omedelbart kände igen flera gamla kompisar. Några hade jag inte haft någon kontakt med på 30 år. Sedan hittade jag en bunt kompisar från Göteborgstiden. Därefter vandrade jag vidare till min Skåneperiod och identifierade gamla kompisar i parti och minut (dom är intensiva fejsbokare, mina gamla skånekontakter, möjligen för att de flesta är journalister). Och sedan uppdaterade jag med en del mer "nutida" kompisar, främst i Stockholmstrakten och DC.
Och vips hade jag mer än 60 personer i mitt personliga nätverk på facebook, från i stort sett alla perioder av mitt liv. Från ungefär fjärde klass till just nu.
Det är uppriktigt sagt jättekul. Jag vet inte vad som gör det så intressant. Kanske ett ökat behov av att söka mina rötter, nu när jag är både gammal, alltmer nostalgisk och utlandsboende?
I övrigt kan meddelas:
- att jag lyckades ta en 50-minuters cykeltur i källaren i dag,
- att jag jag inte har ätit en enda bit av den där goda chokladen,
- att jag stekte potatisplättar för första gången på flera år - jättegott,
- att jag inte ringt någon tandläkare - något kom emellan
Caps (jag pratar hockey här) vann kvällens match mot senatorerna från Ottawa med 5-2 och Nick Bäckström scorade två gånger. Kul för grabben.
Så för några veckor sedan påpekade Christina N, en gammal vän från Småland, att jag borde bli kompis med henne inte bara i verkligheten utan också på den där fejsboken. Så jag gick in på facebook.com och lyckades på något märkligt sätt knäcka alla koder och komma in på min egen sida (eller vad man nu säger). Och tro det eller ej, men där fanns ytterligare en kompis - Jorun N - så plötsligt hade jag tre vänner på FB.
Sedan var jag fast i FB-träsket.
Jag har alltid varit urusel på att hålla kontakt med folk. Gamla kompisar som jag umgåtts med intensivt under flera år har liksom bara försvunnit ut ur mitt liv när dom eller jag flyttat. Och jag har flyttat runt rätt mycket i mitt liv. Första åren i Västervik. Sedan skolgång i Oskarshamn. Stockholm ett par svängar. Öland. Göteborg i nästan tio år (med avbrott för ett gröna vågen-år ute in the middle of nowhere). Här och där i Skåne i åtta år. Stockholm igen i tio år. Och nu DC sedan snart tre år.
Så den bärande tanken bakom FB, nätverkandet, har nu blivit ett sätt för mig att återupptäcka min egen historia och återuppta åtminstone några av gamla kontakter.
Det började med att jag kollade in Christinas nätverk och omedelbart kände igen flera gamla kompisar. Några hade jag inte haft någon kontakt med på 30 år. Sedan hittade jag en bunt kompisar från Göteborgstiden. Därefter vandrade jag vidare till min Skåneperiod och identifierade gamla kompisar i parti och minut (dom är intensiva fejsbokare, mina gamla skånekontakter, möjligen för att de flesta är journalister). Och sedan uppdaterade jag med en del mer "nutida" kompisar, främst i Stockholmstrakten och DC.
Och vips hade jag mer än 60 personer i mitt personliga nätverk på facebook, från i stort sett alla perioder av mitt liv. Från ungefär fjärde klass till just nu.
Det är uppriktigt sagt jättekul. Jag vet inte vad som gör det så intressant. Kanske ett ökat behov av att söka mina rötter, nu när jag är både gammal, alltmer nostalgisk och utlandsboende?
I övrigt kan meddelas:
- att jag lyckades ta en 50-minuters cykeltur i källaren i dag,
- att jag jag inte har ätit en enda bit av den där goda chokladen,
- att jag stekte potatisplättar för första gången på flera år - jättegott,
- att jag inte ringt någon tandläkare - något kom emellan
Caps (jag pratar hockey här) vann kvällens match mot senatorerna från Ottawa med 5-2 och Nick Bäckström scorade två gånger. Kul för grabben.
onsdag 6 januari 2010
I morgon ska jag...
Andreas och Marissa kom över med en massa choklad av utomordentlig kvalitet i går kväll. Med såna kompisar är det svårt att hålla diet och disciplin, om jag säger så... Men jag ska inte skylla ifrån mig. Det är ju jag som stoppar chokladen i munnen. Och chokladen är suveränt god. Tack!
Träningen går det hur dåligt som helst med. Antingen är det för kallt. Eller så har jag inte tid. Eller så har jag precis ätit. Eller så är jag för hungrig. Eller så ska jag hämta barn. Eller gå och handla. Eller ringa någon. Eller så har jag precis duschat.
En annan sak som jag inte varit så bra på är att ringa och beställa tid för min tandoperation - fyra visdomständer ska dras ut. Men det kommer alltid något emellan.
Men i morgon. Då ska jag ta tag i det där med träning och operation. Om det inte dyker upp något akut. Man vet ju aldrig.
Dagens roliga nyhet: Svärföräldrarna kommer över i ett par veckor månadskiftet februari/mars. Vilt jubel i familjen när hustrun berättade tidigare i dag.
Dagens lokalskvaller: Vår egen senator, Chris Dodd (som har en dotter på vår kommunala skola), har beslutat sig för att inte ställa upp till omval. Han är en av USA:s mäktigaste politiker, men har drabbats av en rad motgångar den senaste tiden. Bl a blev han hårt kritiserad i Michael Moores senaste film, "Capitalism, A Love Story" (som jag var och såg i somras).
Dagens middagsinnovation: Peter's Brussel Sprouts Casserole. Eget recept med brysselkål, grädde, champinjoner, riven ost, ströbröd samt diverse roliga kryddor. Förkoka kålen och sedan vips in med allt i ugnen på 400 grader i 20 minuter. Ja, graderna är alltså i Farenheit. Påhittat i dag, kommer sannolikt aldrig göras om på samma sätt samt serverades till ungstekt fisk, creamy ceasar-sås, tomater och kokt potatis.
Bland det godaste jag någonsin ätit, om jag får säga det själv.
See ya.
Träningen går det hur dåligt som helst med. Antingen är det för kallt. Eller så har jag inte tid. Eller så har jag precis ätit. Eller så är jag för hungrig. Eller så ska jag hämta barn. Eller gå och handla. Eller ringa någon. Eller så har jag precis duschat.
En annan sak som jag inte varit så bra på är att ringa och beställa tid för min tandoperation - fyra visdomständer ska dras ut. Men det kommer alltid något emellan.
Men i morgon. Då ska jag ta tag i det där med träning och operation. Om det inte dyker upp något akut. Man vet ju aldrig.
Dagens roliga nyhet: Svärföräldrarna kommer över i ett par veckor månadskiftet februari/mars. Vilt jubel i familjen när hustrun berättade tidigare i dag.
Dagens lokalskvaller: Vår egen senator, Chris Dodd (som har en dotter på vår kommunala skola), har beslutat sig för att inte ställa upp till omval. Han är en av USA:s mäktigaste politiker, men har drabbats av en rad motgångar den senaste tiden. Bl a blev han hårt kritiserad i Michael Moores senaste film, "Capitalism, A Love Story" (som jag var och såg i somras).
Dagens middagsinnovation: Peter's Brussel Sprouts Casserole. Eget recept med brysselkål, grädde, champinjoner, riven ost, ströbröd samt diverse roliga kryddor. Förkoka kålen och sedan vips in med allt i ugnen på 400 grader i 20 minuter. Ja, graderna är alltså i Farenheit. Påhittat i dag, kommer sannolikt aldrig göras om på samma sätt samt serverades till ungstekt fisk, creamy ceasar-sås, tomater och kokt potatis.
Bland det godaste jag någonsin ätit, om jag får säga det själv.
See ya.
tisdag 5 januari 2010
Jag slutar klaga på kylan
Okej, jag ska sluta klaga på att det är kallt här i Distriktet. Ser att det är 26 minusgrader i Stockholm just nu, runt kl 4.30 på morgonen svensk tid. Det är onekligen något värre än våra i sammanhanget tämligen blygsamma minus 1 (som dock känns betydligt kallare!).
Sedan vill jag också göra en liten rättelse. Min hustru påpekade taktfullt att jag sannolikt inte menade den för alla okända rockgruppen Green on Day i det förra inlägget, utan troligare den mer kända Green Day. Det är i alla fall den gruppen som spelat in en låt med titeln American Idiot. Vilket möjligen visar vilken mossig American Idiot jag utvecklats till.
Själv tycker jag, vilket säkert flera av er redan hört till leda eftersom vi äldre och förvirrade män älskar att upprepa oss ständigt när vi någon enstaka gång lyckas hitta någon rolig formulering, att Talking Heads fortfarande är bland det mest moderna som går att lyssna på.
Dom heter väl Talking Heads?
Sedan vill jag också göra en liten rättelse. Min hustru påpekade taktfullt att jag sannolikt inte menade den för alla okända rockgruppen Green on Day i det förra inlägget, utan troligare den mer kända Green Day. Det är i alla fall den gruppen som spelat in en låt med titeln American Idiot. Vilket möjligen visar vilken mossig American Idiot jag utvecklats till.
Själv tycker jag, vilket säkert flera av er redan hört till leda eftersom vi äldre och förvirrade män älskar att upprepa oss ständigt när vi någon enstaka gång lyckas hitta någon rolig formulering, att Talking Heads fortfarande är bland det mest moderna som går att lyssna på.
Dom heter väl Talking Heads?
måndag 4 januari 2010
Happy Birthday, Little Brother!
Slut på jullovet och första skoldagen började på ett alldeles speciellt sätt för Lillebror, eftersom han passade på att fylla sju år samma dag. Vi väckte honom med skönsång i ottan och han var inte svårväckt, om jag säger så. Paket och kuvert sprättades upp i vansinnig fart.
På eftermiddagen gick hustrun och jag över till skolan med en massa cupcakes och drickor och sedan blev det kalas i klassrummet. Och efter middagen nu i kväll serverade vi sjuårs-tårtan, komplett med ett snyggt sjuårs-ljus.
På det hela taget en mycket lyckad födelsedag för Lillebror, som somnade totalt utmattad efter allt firande och allt godis.
I övrigt kan rapporteras om fortsatt kyla och att jag råkade ställa mig på badrumsvågen i går, en aktivitet som jag - medvetet eller omedvetet är svårt att säga -noga undvikit alltsedan Thanksgiving. Så nu är är det träning som gäller. Jag har fixat ett litet gym nere i källare, med en träningscykel. Låghöjdsträning, om ni fattar. Det är rätt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, bara stirra in i en vägg. Men det är ju så himla kallt, så jag pallar inte att träna utomhus. Och i dag lånade jag Big Brothers ipod och cyklade som en galning till Green on Day's American Idiot på hög volym. Suverän cykelmusik. Kan rekommenderas å det varmaste.
Omslagspappren fög åt alla håll och både Big Brother och Syster Yster fick passa sig så de inte blev träffade av de vilda svingarna. Det är väldigt spännande att fylla sju år...
Tårtan, ljuset och födelsedagsbarnet. Frågan är vem som kommer att gå segrande ur denna batalj...
...ready, steady...
...go! Att tårtan inte skulle klara sig var ganska givet på förhand, men hur skulle det gå mellan Lillebror och ljuset?
Avgjort! Segraren är korad. Fem minuter senare var tårtan försvunnen.
På eftermiddagen gick hustrun och jag över till skolan med en massa cupcakes och drickor och sedan blev det kalas i klassrummet. Och efter middagen nu i kväll serverade vi sjuårs-tårtan, komplett med ett snyggt sjuårs-ljus.
På det hela taget en mycket lyckad födelsedag för Lillebror, som somnade totalt utmattad efter allt firande och allt godis.
I övrigt kan rapporteras om fortsatt kyla och att jag råkade ställa mig på badrumsvågen i går, en aktivitet som jag - medvetet eller omedvetet är svårt att säga -noga undvikit alltsedan Thanksgiving. Så nu är är det träning som gäller. Jag har fixat ett litet gym nere i källare, med en träningscykel. Låghöjdsträning, om ni fattar. Det är rätt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, bara stirra in i en vägg. Men det är ju så himla kallt, så jag pallar inte att träna utomhus. Och i dag lånade jag Big Brothers ipod och cyklade som en galning till Green on Day's American Idiot på hög volym. Suverän cykelmusik. Kan rekommenderas å det varmaste.
Omslagspappren fög åt alla håll och både Big Brother och Syster Yster fick passa sig så de inte blev träffade av de vilda svingarna. Det är väldigt spännande att fylla sju år...
Tårtan, ljuset och födelsedagsbarnet. Frågan är vem som kommer att gå segrande ur denna batalj...
...ready, steady...
...go! Att tårtan inte skulle klara sig var ganska givet på förhand, men hur skulle det gå mellan Lillebror och ljuset?
Avgjort! Segraren är korad. Fem minuter senare var tårtan försvunnen.söndag 3 januari 2010
Attans kallt i Distriktet
Min bloggvän Annika skrev precis i en kommentar att "attans vad kallt det är!" och jag kan bara hålla med. Annika bor i Reston strax utanför Distrikstgränsen och har det sannolikt ännu kallare än här inne i stan. Och här är det svinkallt. Jag vet inte varför 5-6 minusgrader alltid känns som 25 minusgrader här. Men det gör det. Dessutom har en iskall och kraftig vind dragit in över området sedan i går, vilket gör att kylan känns etter värre.
Jag stack iväg med cykeln i förmiddags för att handla på marknaden i Dupont och det var som att ta sig fram på Sydpolen. På vägen hem tvingades jag hoppa av cykeln och gå en stund eftersom motvinden var så fruktansvärd att jag riskerade att förfrysa näsan. Det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig hem efter denna livsfarliga expedition.
Och inte fanns det några crabcakes att köpa på marknaden heller, så hela projektet var inte bara livshotande utan också helt meningslöst.
Nu är julen definitivt över. I morgon börjar vardagen igen. Fast den första vardagen råkar vara Lillebrors födelsedag, så helt som vanligt blir det nog inte trots allt.
Jag stack iväg med cykeln i förmiddags för att handla på marknaden i Dupont och det var som att ta sig fram på Sydpolen. På vägen hem tvingades jag hoppa av cykeln och gå en stund eftersom motvinden var så fruktansvärd att jag riskerade att förfrysa näsan. Det var med nöd och näppe som jag lyckades ta mig hem efter denna livsfarliga expedition.
Och inte fanns det några crabcakes att köpa på marknaden heller, så hela projektet var inte bara livshotande utan också helt meningslöst.
Nu är julen definitivt över. I morgon börjar vardagen igen. Fast den första vardagen råkar vara Lillebrors födelsedag, så helt som vanligt blir det nog inte trots allt.
lördag 2 januari 2010
Äntligen kostar kassar pengar
När jag flyttade till Stockholm för tredje gången i mitt liv hade jag blivit språkligt konservativ. Jag märkte det när jag stod i kön på Konsum, Brommaplan, och folk pratade om påsar när de i själva verket menade kassar.
Påsar är ju, som vi alla vet, mindre emballage som t ex kan användas till bröd ("brödpåse") eller godis ("godispåse"). Kassar däremot är emballage av större storlek, försedda med bärhantag. Det finns i huvudsak två olika typer: plastkassar och papperskassar.
Nåväl. I Sverige är vi ju sedan länge vana vid att betala för våra bärkassar. Det är man inte här i USA. Två saker slår en som svensk när man handlar på en supermarket här i USA:
1. Man packar aldrig varorna själv.
2. Det går ungefär 30 platskassar på 15 varor.
Själv har jag sedan länge tagit med mig beständiga kassar när jag handlar - eller också så har jag med min ryggsäck och packar i den. Allt fler gör likadant. Och nu, efter nyår, kommer antalet som tar med sig egna bärkassar till butikerna att explodera i antal. Washington DC har nämligen infört en skatt på 5 cent per kasse - oavsett om den är av papper eller plast. Av dessa 5 cent går 3 direkt till en fond som ska bekosta renhållningen av en av regionens mest nedsmutsade floder, Anacostia River.
Utmärkt, tycker jag. Varje år konsumera miljarders miljarder plastkassar i detta land. Bara en bråkdel återvinns. Många hamnar på tippen. Och en stor andel hamnar i naturen. På Anacostia har det skapats ett antal konstgjorda öar som enbart består av sopor, skräp, avfall - och plastkassar.
Tanken med kass-skatten är att dels få folk att använda färre kassar och därmed minska påverkan på naturen. Och dels att få in pengar för att kunna göra något åt de problem som kassarna i hög grad varit med och skapat.
Jag är entusiastisk anhängare av denna skatt. Det händer minsann saker också i denna nation där slöseri och slit och släng är en dygd - och enligt förslag ska samma skatt införas nästa år i de båda grannstaterna Maryland och Virginia.
I övrigt kan meddelas att eftermiddagens pannkakskalas var en stor succé, att det är minus 5 grader och en iskall stormvind utanför fönstren samt att Caps förlorat tre matcher på raken (jag pratar hockey här). Jag har en känsla av att klubbledningen ångrar att de bytte bort lagkaptenen Chris Clark...
Påsar är ju, som vi alla vet, mindre emballage som t ex kan användas till bröd ("brödpåse") eller godis ("godispåse"). Kassar däremot är emballage av större storlek, försedda med bärhantag. Det finns i huvudsak två olika typer: plastkassar och papperskassar.
Nåväl. I Sverige är vi ju sedan länge vana vid att betala för våra bärkassar. Det är man inte här i USA. Två saker slår en som svensk när man handlar på en supermarket här i USA:
1. Man packar aldrig varorna själv.
2. Det går ungefär 30 platskassar på 15 varor.
Själv har jag sedan länge tagit med mig beständiga kassar när jag handlar - eller också så har jag med min ryggsäck och packar i den. Allt fler gör likadant. Och nu, efter nyår, kommer antalet som tar med sig egna bärkassar till butikerna att explodera i antal. Washington DC har nämligen infört en skatt på 5 cent per kasse - oavsett om den är av papper eller plast. Av dessa 5 cent går 3 direkt till en fond som ska bekosta renhållningen av en av regionens mest nedsmutsade floder, Anacostia River.
Utmärkt, tycker jag. Varje år konsumera miljarders miljarder plastkassar i detta land. Bara en bråkdel återvinns. Många hamnar på tippen. Och en stor andel hamnar i naturen. På Anacostia har det skapats ett antal konstgjorda öar som enbart består av sopor, skräp, avfall - och plastkassar.
Tanken med kass-skatten är att dels få folk att använda färre kassar och därmed minska påverkan på naturen. Och dels att få in pengar för att kunna göra något åt de problem som kassarna i hög grad varit med och skapat.
Jag är entusiastisk anhängare av denna skatt. Det händer minsann saker också i denna nation där slöseri och slit och släng är en dygd - och enligt förslag ska samma skatt införas nästa år i de båda grannstaterna Maryland och Virginia.
I övrigt kan meddelas att eftermiddagens pannkakskalas var en stor succé, att det är minus 5 grader och en iskall stormvind utanför fönstren samt att Caps förlorat tre matcher på raken (jag pratar hockey här). Jag har en känsla av att klubbledningen ångrar att de bytte bort lagkaptenen Chris Clark...
fredag 1 januari 2010
Om amerikanska traditioner
Om jag tillåts generalisera: Amerikaner är hängivna sina traditioner - samtidigt som de, vilket kan synas märkligt, påfallande ofta är tämligen icke-nostalgiska. Är något obsolet så är det bara att slänga skiten. Eller riva skiten. Eller flytta någonannanstans om jobben tagit slut. Varför känna vemod? Det är bara att gå vidare. Uppåt. Framåt.
Men traditioner värderas högt. Har något på grund av oklar anledning passerat gränsen för slit-och-släng-mentaliteten, så blir det en klassiker. En högt ansedd klenod.
I vårt grannskap har vi t ex The Old Stonehouse, som Washingtonborna är vansinnigt stolta över. Det är ett litet totalt oansenligt och mögelstinkande gammalt stenskjul från slutet av 1700-talet. Vi har alltid haft rätt svårt att förstå storheten. Okej att det är DC:s äldsta hus. Men det är uppriktigt sagt rätt ointressant.
Eller ta Washington National Cathedral. Det är en gigantisk kyrka som blickar ut över Distriktet från sin högt belägna placering en bit upp längs Wisconsin Avenue. Det är här avlidna presidenter har sina minnesgudstjänster. Påven orerade här i samband med sitt besök för ett par år sedan. Katedralen röstades fram som den tredje vackraste byggnaden i USA för några år sedan. Med sin ljusa stenfasad, torn och tinnar och allmänt gotiska stil, påminner den mycket om de stora katedralerna och kyrkorna i Frankrike, som Notre Dame.
Den var färdigbyggd 1990. Jo. 1990.
Ja, sedan är det ju det här med amerikanska sporttraditioner. I dag, nyårsdagen, spelas den så kallade "Winter Classic". En gång varje år, alltid på nyårsdagen, spelas en särskilt utvald match i ishockeyns proffsliga, NHL, utomhus. Back to the basics, så att säga. Hockeyn föddes ju som en utomhussport på frysta sjöar och dammar runt om i Kanada och i norra USA.
I år var platsen för "Winter Classic" Boston och omkring 70 000 åskådare hade bänkat sig på en jättelik arena som normalt hyser amerikansk fotboll. Vi satt naturligtvis bänkade framför TV:n. Perfekt aktivitet på en nyårsdag... Bruins vann efter förlängning mot Philadelphia Flyers, vilket fick storebror att jubla eftersom han "hatar Flyers".
Nå. Denna fina och trevliga tradition har nu hunnit få hela tre år på nacken. Snacka om Classic.
I övrigt har vi denna dag varit på eftermiddagsparty hemma hos våra vänner Filippa och Richard, barnen har lekt med kompisar och jag har precis ställt ut fullständigt sanslösa mängder återvinning på trottoaren: Vi har samlat på oss horribla mängder papper, flaskor, burkar och annat recyklerbart (rätt nöjd med det ordet) efter alla julklappar, festkvällar, god mat och dryck, gäster osv osv.
I morgon ska vi fortsätta att vara sociala, för då ska vi bjuda Janice, Jim och deras grabb James på mina berömda Swedish pancakes.
Sedan är det dags att ladda upp för en vanlig vecka - och Lillebrors födelsedag!
Men traditioner värderas högt. Har något på grund av oklar anledning passerat gränsen för slit-och-släng-mentaliteten, så blir det en klassiker. En högt ansedd klenod.
I vårt grannskap har vi t ex The Old Stonehouse, som Washingtonborna är vansinnigt stolta över. Det är ett litet totalt oansenligt och mögelstinkande gammalt stenskjul från slutet av 1700-talet. Vi har alltid haft rätt svårt att förstå storheten. Okej att det är DC:s äldsta hus. Men det är uppriktigt sagt rätt ointressant.
Eller ta Washington National Cathedral. Det är en gigantisk kyrka som blickar ut över Distriktet från sin högt belägna placering en bit upp längs Wisconsin Avenue. Det är här avlidna presidenter har sina minnesgudstjänster. Påven orerade här i samband med sitt besök för ett par år sedan. Katedralen röstades fram som den tredje vackraste byggnaden i USA för några år sedan. Med sin ljusa stenfasad, torn och tinnar och allmänt gotiska stil, påminner den mycket om de stora katedralerna och kyrkorna i Frankrike, som Notre Dame.
Den var färdigbyggd 1990. Jo. 1990.
Ja, sedan är det ju det här med amerikanska sporttraditioner. I dag, nyårsdagen, spelas den så kallade "Winter Classic". En gång varje år, alltid på nyårsdagen, spelas en särskilt utvald match i ishockeyns proffsliga, NHL, utomhus. Back to the basics, så att säga. Hockeyn föddes ju som en utomhussport på frysta sjöar och dammar runt om i Kanada och i norra USA.
I år var platsen för "Winter Classic" Boston och omkring 70 000 åskådare hade bänkat sig på en jättelik arena som normalt hyser amerikansk fotboll. Vi satt naturligtvis bänkade framför TV:n. Perfekt aktivitet på en nyårsdag... Bruins vann efter förlängning mot Philadelphia Flyers, vilket fick storebror att jubla eftersom han "hatar Flyers".
Nå. Denna fina och trevliga tradition har nu hunnit få hela tre år på nacken. Snacka om Classic.
I övrigt har vi denna dag varit på eftermiddagsparty hemma hos våra vänner Filippa och Richard, barnen har lekt med kompisar och jag har precis ställt ut fullständigt sanslösa mängder återvinning på trottoaren: Vi har samlat på oss horribla mängder papper, flaskor, burkar och annat recyklerbart (rätt nöjd med det ordet) efter alla julklappar, festkvällar, god mat och dryck, gäster osv osv.
I morgon ska vi fortsätta att vara sociala, för då ska vi bjuda Janice, Jim och deras grabb James på mina berömda Swedish pancakes.
Sedan är det dags att ladda upp för en vanlig vecka - och Lillebrors födelsedag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)