Att få ihop livspusslet

Det är för mig en kär tradition att få ett rejält pussel varje jul. Och sedan ägna några veckor åt att sakta men säkert få ihop detta. Det är ytterst meditativt och handlar väl egentligen ytterst och symboliskt om att få ihop det berömda livspusslet. Att foga ihop alla bitar, få dom att passa ihop och att på det sättet skapa begriplighet i en obegriplig värld.

Typ.

Årets pussel var ett av de svårare hittills. Motivet består av en sannolikt överförfriskad tomte (är det inte en tom glöggflaska som sticker fram där bakom ena stöveln) med högt blodtryck som läser "sagor" för ett gäng barn som han lurat iväg bort från deras trygga hemmiljö med löften om julklappar och annat kul.

Svårighetsgraden var hög eftersom detaljerna var relativt få kombinerat med en dov färgskala. Det är ju välkänt bland oss pusslare att motiv med ihopflytande färger utan skarpa kontraster eller kanter och med liten detalrikedom gör pusslandet betydigt svårare.

Men nu är det klart. Sista biten, på tomtens vänstra knä, las nu i kväll amerikansk tid inför en stum och beundrande barnaskara här i Washington DC.

Julpusslet är klart! Nu återstår bara att montera ner vår amerikanska plastjulgran och plocka bort den blinkande belysningen på gården, så är julen över för denna gång.