En upplyftande upptäckt

Det händer att jag i stunder av övermod kallar mig författare. Det är väl i och för sig ingen yrkesskyddad titel. Man kan inte bli leg. förf.

Men i praktiken känner jag möjligen att man bör försörja sig på heltid som författare för att kunna kalla sig författare. Vilket kanske är en aning tuff nivå, eftersom det i så fall innebär att rätt få författare i Sverige verkligen är författare, eftersom de flesta som kallar sig författare i själva verket får större eller mindre delar av sina inkomster från andra källor än via sina böcker - t ex genom att hålla föreläsningar eller skrivarkurser, skriva i tidningar och magasin, hoppa in som lärare eller något annat mer eller mindre kul och pengabringande.

Hur som helst har jag skrivit några böcker och varit medförfattare i ytterligare ett par. Det ramlar in lite royalty varje år.

När jag är något mindre övermodig brukar jag då och då presentera mig som skribent. En något bredare titel och lika till intet förpliktigande. I begreppet skribent kan ju läggas både bokskriveri som annan form av skrivande - nyhetsjobb för dagstidningar, reportage för magasin, krönikor, rapportskrivande... Och det har jag sysslat mycket med de senaste snart tre åren.

Nånå. Det var inte en utredning om yrkesskyddade titlar eller om min författar- alternativt skribentkarriär jag skulle berätta. Denna överraskande långa inledning ska istället leda till en litterär upptäck jag gjorde i dag. Och med just med min bakgrund som skribent är det en aning pinsamt att jag först nu satt min fot i Distriktets centralbibliotek: Martin Luther King Jr. Library på G Street.

Jag har förstås varit på vårt lokala bibliotek här i stadsdelen. Och sedan jobbar jag fortfarande regelbundet på skolbiblioteket. Och Library of Congress har jag också besökt. Men jag har lyckats undvika DC:s "stadsbibliotek" (som faktiskt påminner en del om det stadsbibliotek på Götaplatsen i Göteborg som jag besökte minst en gång i veckan under 1980-talet, fast Distrikstbiblioteket är ungefär tio gånger större).

Jag hade ett uppdrag från Big Brother: "Hitta en Lonely Planet om Filippinerna". Så efter lunch tog jag på hjälmen, grenslade jag min cykel och gav mig ut i den livsfarliga DC-trafiken. Runt 20 minuter senare bromsade jag in utanför entrén, låste biken och gick in.

Och blev imponerad.

Det är stort. Det är välskött. Det är välsorterat. Det är trivsamt. Det är generöst.

Här satt uteliggarna och kollade sin e-post eller spelade schack och värmde sig några timmar. På barnavdelningen pågick en massa pedagogiska aktiviteter. Alla tänkbara samhällsklasser och etniciteter fanns representerade. Här stod en kostymklädd advokat (typ) och letade i efter en bok bredvid en 20-årig kille från sydöst (typ) som letade efter en bok i samma sektion.

Ja, ni fattar. Det var trevligt.

Jag hittade snabbt rätt bok och fastnade sedan i biblioteket i någon timme, drev runt och kollade in de olika avdelningarna. På entréplanet fanns en shop där de sålde utgallrade böcker av god kvalitet till oerhört sympatiska priser. Jag slog till och köpte Hosseinis "The Kite Runner" för två bucks. I skick som ny.

Det är verkligen upplyftande att hitta sådana här pärlor i en stad som annars så mycket präglas av bristande resurser, segregation, fattigdom, missbruk och allmänt elände.

Rapport från katastrofresan: Hustrun är kvar i Florida och väntar på transport över Karibiska sjön. Hon åker troligen i morgon, fredag.

I övrigt är allt hur bra som helst.