Back in the District

Så är vi tillbaka efter vår lilla minisemester uppe i de appalachiska bergen. Oerhört vacker natur, bra väder och en trevlig anläggning på det hela taget gjorde att det blev ett par lyckade dagar.

Vi kom fram på torsdagseftermiddagen, struntade i skidåkningen och stack iväg och badade i den stora rekreationsbyggnaden istället. Jag slängde i barnen i poolen, sa till Storebror att ta upp Lillebror från bassängbotten om han höll på att drunkna och gick ut och satte mig i den stora jaccuzzin som var placerad utomhus. Underbart. Nästan lika bra som en bastu. Men bara nästan.

Efter att vi ätit en massa godis och chips på hotellet (rummet hade balkong och finfin utsikt över backarna), somnade vi gott och gick upp tidigt eftersom jag vet att det är ett halvt maratonlopp att hyra skidgrejer till en familj. Det är papper som ska fyllas i, det är betalning som ska göras, det är olika stationer som ska passeras (avdelningar för respektive pjäxor, skidor, stavar och hjälmar).

När vi hade bytt pjäxor omkring åtta gånger per barn och jag var fullständigt genomblöt av svett i mina varma skidbyxor samt anorak, väntade så det riktigt stora provet: Att fästa liftkortet någonstans på kläderna.

Jag vet inte varför, men just den lilla detaljen är alltid - för mig - droppen som får tålamodsbägaren att rinna över.

Så efter timtals av intensivt jobb med utrustningen, var jag helt slut. Och just när jag fått på alla kidsen sina pjäxor, hjälmar, liftkort och skidor meddelade Lillebror att han behövde "go to the bathroom".

Wow.

Men sedan var allting klart och vi kunde ge oss ut i backarna. Eftersom jag är så smart hade vi åkt en dag innan alla andra, så anläggningen var halvtom. Inga liftköer och gott om plats i pisterna.

Vi körde på hela fredagen, med ett kort avbrott för lite käk. Jag och Lillebror höll mest till i de snälla backarna, medan Syster Yster och Big Brother åkte i de något brantare. Alla barnen åker suveränt bra och förutom några mindre fall, hände det inga olyckor.

Däremot upphör jag aldrig att roas av de amerikanska östkustanläggningarnas skidgäster. Det är så uppenbart att många provar på det här med skidor för första gången. Ibland var det rena rama plockepinn vid "liftsluten", med människor, snowboards, stavar och skidor i en enda röra. Vilket naturligtvis ledde till att nästa gäng i liften körde in i den högen och ytterligare förvärrade det hela.

Det var rätt många stopp i liftarna, om jag säger så...

Vid något tillfälle hade vi sällskap med en kille som visade sig vara en van skidåkare. När jag berättade att vi var från Sverige bad han om ursäkt för backarna och för standarden på skidåkarna. Sannolikt förväxlade han, som nio av tio amerikaner, Sverige med Schweiz, men det var helt okej i det läget. Det är alltid kul att definieras som ett skidproffs.

Och det är klart, jag har ju en del att falla tillbaka på. Uppväxt som jag är med Storåkersbacken i Oskarshamn, med skidor och pjäxor från Domus. På Stenmarks tid. I Schweiz har jag aldrig satt min fot eller pjäxa eller skida vintertid. Däremot har vandrat i Alperna på sommaren.

När det började bli mörkt vid 17-tiden, plockade vi av oss alla prylar, lämnade in de vi hade hyrt, satte in en film i bilens DVD och drog tillbaka till DC, där hustrun väntade med wokad lax och kylt vitt.

Barnaskaran när vi just tagit soffliften upp på berget inför det första åket.

Lillebror i liften. Han var rätt cool i sina coola solglasögon och självsäkra stil.

Syster Yster körde stenhårt i sju timmar. När vi kom hem hade hon rejäl träningsvärk i benen.

Storebror uppe på toppen av anläggningen. Bakom honom ses en av de brantaste backarna i systemet. Inga problem för honom.