Vi lever i spänannde tider. Hurrikanen Earl laddar upp utanför Floridas östkust och enligt tipsen kan den nå den amerikanska atlantkusten ungefär vid North Carolina på torsdag eller fredag. För att sedan arbeta sig norrut under helgen.
Och norrut, där bor vi.
Det kan bli en blåsig Labor Day Weekend, med andra ord.
Dessutom är ytterligare en tropiska orkan på väg att byggas upp en bit åt sydost. Den heter Fiona och är fortfarande ett relativt milt väsen. Men saker och ting kan ske snabbt i den meteorologiska världen, så det kanske blir två ruggiga oväder som stormar in i området med bara några dagars mellanrum.
I övrigt kan jag meddela att jag sprang 10 kilometer på relativt lätta ben (åtminstone kändes det högra lätt). Tid: 53 minuter prick. Vilket indikerar en tid på halvmaran på runt 1:55. Precis enligt planerna, med andra ord.
Detta under förutsättning att det inte kommer en tropisk hurrikan i vägen.
tisdag 31 augusti 2010
måndag 30 augusti 2010
Ny värmebölja i Distriktet
Det är knappt två veckor kvar till min halvmaraton och jag har knappt sprungit alls den senaste veckan. Anledningen är känningar i baksidan av vänster lår. Ett klassiskt fall av överansträngning, kombinerat med slarvigt utförd stretching. Skulle jag tro.
Men det känns bättre och i går lunkade jag tre kilometer utan större problem. Så det kanske blir ytterligare fem i morgon. Det som möjligen talar emot löpning är - förutom väster baklår - temperaturen. I dag har vi haft 33 grader här i Distriktet. I morgon ska det visst bli 34 och på onsdag 35...
Jag har absolut inget emot värme, tvärtom. Och så länge vår kommunala pool håller öppet, så är det synd att klaga. Men det är onekligen rätt jobbigt att springa i 35-gradig och extremt fuktig hetta.
I dag blev det en halvtimmes cykeltur upp till Syster Ysters kommande skola (där presidentens döttrar går för övrigt) samt runt 20 längder i bassängen, dit Lillebror och jag jag cyklade när jag hämtat honom från skolan.
Så jag ligger inte helt på latsidan
I övrigt kan meddelas att Big Brother inledde årets fotbollssäsong med det första träningspasset i dag. Han var genomblöt efteråt, meddelade hustrun som hämtade honom efter två timmar i gassande solsken. Men han hade haft kul.
I övrigt har dagen ägnats åt diverse skrivprojekt.
Men det känns bättre och i går lunkade jag tre kilometer utan större problem. Så det kanske blir ytterligare fem i morgon. Det som möjligen talar emot löpning är - förutom väster baklår - temperaturen. I dag har vi haft 33 grader här i Distriktet. I morgon ska det visst bli 34 och på onsdag 35...
Jag har absolut inget emot värme, tvärtom. Och så länge vår kommunala pool håller öppet, så är det synd att klaga. Men det är onekligen rätt jobbigt att springa i 35-gradig och extremt fuktig hetta.
I dag blev det en halvtimmes cykeltur upp till Syster Ysters kommande skola (där presidentens döttrar går för övrigt) samt runt 20 längder i bassängen, dit Lillebror och jag jag cyklade när jag hämtat honom från skolan.
Så jag ligger inte helt på latsidan
I övrigt kan meddelas att Big Brother inledde årets fotbollssäsong med det första träningspasset i dag. Han var genomblöt efteråt, meddelade hustrun som hämtade honom efter två timmar i gassande solsken. Men han hade haft kul.
I övrigt har dagen ägnats åt diverse skrivprojekt.
söndag 29 augusti 2010
Utflykt på födelsedag
Ännu en fantastisk dag i Distriktet.
Vi gick upp tidigt för att uppvakta hustrun på hennes bemärkelsedag. Hon fick massor av roliga presenter, t ex en behandling på en nail salon av dottern, en jättestor penna av Lillebror och ett presentkort på iTunes av Big Brother. Av mig fick hon jättemycket god belgisk choklad, som Andreas hade plockat ihop i en extra fin presentask.
Det är bra att ha kompisar som jobbar i chokladbutik...
Sedan åkte vi på utflykt till Great Falls, badade en stund i poolen och åt en otroligt god middag bestående av färsk pasta, sallad och parmesanost. Till detta serverades bubbelvatten.
Nu kollar resten av familjen på något som tydligen heter Emmy-galan. Själv har jag precis konstaterat att GAIS ligger tre poäng ifrån kvalplatsen i allsvenskan. Och att svärfars bollklubb från Halmstad faktiskt lyckades vinna i dag.
Apropå fotboll, så ser jag i morgon fram mot Big Brothers träningsstart med sitt fotbollslag. Det ska visst bli runt 35 grader varmt, så jag får väl skicka med honom en flaska med vatten.
Vi gick upp tidigt för att uppvakta hustrun på hennes bemärkelsedag. Hon fick massor av roliga presenter, t ex en behandling på en nail salon av dottern, en jättestor penna av Lillebror och ett presentkort på iTunes av Big Brother. Av mig fick hon jättemycket god belgisk choklad, som Andreas hade plockat ihop i en extra fin presentask.
Det är bra att ha kompisar som jobbar i chokladbutik...
Sedan åkte vi på utflykt till Great Falls, badade en stund i poolen och åt en otroligt god middag bestående av färsk pasta, sallad och parmesanost. Till detta serverades bubbelvatten.
Nu kollar resten av familjen på något som tydligen heter Emmy-galan. Själv har jag precis konstaterat att GAIS ligger tre poäng ifrån kvalplatsen i allsvenskan. Och att svärfars bollklubb från Halmstad faktiskt lyckades vinna i dag.
Apropå fotboll, så ser jag i morgon fram mot Big Brothers träningsstart med sitt fotbollslag. Det ska visst bli runt 35 grader varmt, så jag får väl skicka med honom en flaska med vatten.
Varmt och härligt i Distriktet i dag. Hustrun fyllde år och vi åkte på utflykt till Great Falls där...
...det fanns en del att titta på, t ex skickliga forsrännare. Jag tittade dock hellre på min vackra hustru.
Men visst, fallen är rätt snygga de också. lördag 28 augusti 2010
Becks och Palins provokation vid Lincoln Memorial
Har varit på Fox News stjärna Glenn Becks stora jippo vid Lincoln Memorial i dag. Sarah Palin var också där och talade. Det ultrakonservativa evenemanget var milt uttryckt provocerande för stora delar av USA:s befolkning, eftersom det skedde på årsdagen av Martin Luther Kings klassiska "I have a dream"-tal. Och dessutom på samma ställe.
Jag vet inte hur många som var där, men det var en väldig massa folk. Kanske en kvarts miljon. 99,99 procent av dem var vita. Jag överdriver inte. 99,95 procent var dessutom sannolikt anhängare av den så kallade tea party-rörelsen.
Jag återkommer med ett bildrep på min andra blogg Amerika-reportage vad det lider.
I morgon ser jag fram mot att fira min hustru som fyller år.
Grattis!
Jag vet inte hur många som var där, men det var en väldig massa folk. Kanske en kvarts miljon. 99,99 procent av dem var vita. Jag överdriver inte. 99,95 procent var dessutom sannolikt anhängare av den så kallade tea party-rörelsen.
Jag återkommer med ett bildrep på min andra blogg Amerika-reportage vad det lider.
I morgon ser jag fram mot att fira min hustru som fyller år.
Grattis!
fredag 27 augusti 2010
Varför i hela fridens namn blir man gaisare?
Just nu pågår det en diskussion på nätet om varför man blivit något så obegripligt som gaisare. Såvitt jag kan se har de flesta (killar) angivit sin farsa som den skyldige. Jag antar att det handlar om någon slags fadersgestaltering. Pappa tog med den lilla grabben, som högaktade och dyrkade sin i övrigt fullständigt frånvarande fadersfigur, till Ullevi där Grönsvart blev ett slags substitut för verklig kärlek mellan far och son.
Eller nå't sån't. Hur som helst är det rätt kul att läsa alla berättelser. Här är min. Och farsan är rätt oskyldig. Men spelar en indirekt roll i det hela.
Jag är född och uppvuxen i östra Småland. Där fanns noll fotbollstradition, förutom att Kalmar FF började nosa på allsvenskan på 1970-talet. Men på grund av min farsa (där kom gestaleringen in), var det helt omöjligt att ha några som helst sympatier med Kaaamar.
Så blev jag 20 år och flyttade till Göteborg och träffade en massa konstiga och fantastiska människor. Några av dom drog med mig på fotbollsmatcher i början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var märkliga resor ut till obygderna i Bohuslän och Västergötland och Värmland - och naturligtvis en massa matcher i Göteborg. Det fanns bara ett lag i kompiskretsen. GAIS. Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Samir Bakaou var den stora hjälten. Bosse Falk var tränare. Bindgalen. Laget harvade i tvåan. Mycket underdog, mycket cool stämning.
Sedan gick GAIS upp i allsvenskan 1987. Första matchen var mot Bajen och jag och polaren Åke gick i marschen från Götaplatsen till Nya Ullevi. Bara 6 000 personer kom på premiären, vilket var en besvikelse.
Och på den vägen är det.
Besvikelse följer på besvikelse. Ständigt.
I dag blev det uddamålsförlust mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Publiken sviker. Tränaren är helt utan karisma och har dessutom en Solna AIK-tatuering inristad någonstans på kroppen. Man anställer en sportchef som ger sin anställningsintevju när han har permission från kåken. Man tar sig för pannan. Gång på gång.
Det mesta känns fel. Det vilar en slags förbannelse över föreningen.
Men ändå kan jag inte låta bli att engagera mig i den där klubbens öden och äventyr. Antar att det har något med min sena ungdomsperiod att göra. Jag är väl präglad av föreningens underdog-år, när jag själv var mellan 20 och 25 och väldigt mottaglig för alla former av påverkan.
Hur som helst. Det är aldrig tråkigt att vara gaisare. Nu ser jag fram mot en riktig härlig bottenstrid, sannolikt tillsammans med bland annat svärfars Halmstads BK...
I övrigt kan jag meddela att två av tre barn svimmade när de tog diverse vaccinationer i dag. Den tredje däckade när vi kom hem. Och själv kände jag mig en smula darrig efteråt. Men en dubbel whisky är alltid pålitlig medicin.
Eller nå't sån't. Hur som helst är det rätt kul att läsa alla berättelser. Här är min. Och farsan är rätt oskyldig. Men spelar en indirekt roll i det hela.
Jag är född och uppvuxen i östra Småland. Där fanns noll fotbollstradition, förutom att Kalmar FF började nosa på allsvenskan på 1970-talet. Men på grund av min farsa (där kom gestaleringen in), var det helt omöjligt att ha några som helst sympatier med Kaaamar.
Så blev jag 20 år och flyttade till Göteborg och träffade en massa konstiga och fantastiska människor. Några av dom drog med mig på fotbollsmatcher i början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var märkliga resor ut till obygderna i Bohuslän och Västergötland och Värmland - och naturligtvis en massa matcher i Göteborg. Det fanns bara ett lag i kompiskretsen. GAIS. Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Samir Bakaou var den stora hjälten. Bosse Falk var tränare. Bindgalen. Laget harvade i tvåan. Mycket underdog, mycket cool stämning.
Sedan gick GAIS upp i allsvenskan 1987. Första matchen var mot Bajen och jag och polaren Åke gick i marschen från Götaplatsen till Nya Ullevi. Bara 6 000 personer kom på premiären, vilket var en besvikelse.
Och på den vägen är det.
Besvikelse följer på besvikelse. Ständigt.
I dag blev det uddamålsförlust mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Publiken sviker. Tränaren är helt utan karisma och har dessutom en Solna AIK-tatuering inristad någonstans på kroppen. Man anställer en sportchef som ger sin anställningsintevju när han har permission från kåken. Man tar sig för pannan. Gång på gång.
Det mesta känns fel. Det vilar en slags förbannelse över föreningen.
Men ändå kan jag inte låta bli att engagera mig i den där klubbens öden och äventyr. Antar att det har något med min sena ungdomsperiod att göra. Jag är väl präglad av föreningens underdog-år, när jag själv var mellan 20 och 25 och väldigt mottaglig för alla former av påverkan.
Hur som helst. Det är aldrig tråkigt att vara gaisare. Nu ser jag fram mot en riktig härlig bottenstrid, sannolikt tillsammans med bland annat svärfars Halmstads BK...
I övrigt kan jag meddela att två av tre barn svimmade när de tog diverse vaccinationer i dag. Den tredje däckade när vi kom hem. Och själv kände jag mig en smula darrig efteråt. Men en dubbel whisky är alltid pålitlig medicin.
torsdag 26 augusti 2010
På paddling i urban djungel
Syster Yster och jag gav oss i väg och paddlade kajak i förmiddags. En mycket trevlig tur nedströms Potomac River och in i ett biflöde åt sydväst. Jag har aldrig tidigare kommit in här med kajak, men tack vare högt vattenstånd kunde vi glida in utan bottenkänning.
Det är verkligen är mäktig och märklig känsla att glida fram genom en grön djungel, mitt i storstan. Vi passerade bland annat Arlingtonkyrkogården på vägen. Tack vare att man ofta lämnat gröna korridorer längs med vattendragen, är det lätt att få en känsla (om man tänker bort oljuden från omgivande motorvägar) av hur det faktiskt såg ut här innan de vita kom hit och började exploatera den "nya" kontinenten.
Det måste ha varit ett närmast pastoralt landskap, med oerhört rik grönska och sannolikt ett minst lika rikt djurliv.
Vi såg tolv sköldpaddor, flera hoppande fiskar, två smäckra ägretthägrar, två vanliga grå hägrar och mängder av änder långs vår väg. Bland annat.
Mycket trevligt.
Trevligt var också att hustrun kom hem i nu kväll efter fyra dagar i Louisiana. Hon bjöds på en helt fantastisk kycklingrätt baserad på kokosmjölk och mango. Cous cous därtill och jag syndade genom att dricka två Sam Adams. Fast det bara är torsdag.
I morgon är det dags för GAIS att vinna på hemmaplan över farsans gamla gäng Djurgårdens IF.
Närmast pastoralt i den urbana djungeln. Syster Yster och jag tog en oerhört trevlig kajaktur i dag.
Det är verkligen är mäktig och märklig känsla att glida fram genom en grön djungel, mitt i storstan. Vi passerade bland annat Arlingtonkyrkogården på vägen. Tack vare att man ofta lämnat gröna korridorer längs med vattendragen, är det lätt att få en känsla (om man tänker bort oljuden från omgivande motorvägar) av hur det faktiskt såg ut här innan de vita kom hit och började exploatera den "nya" kontinenten.
Det måste ha varit ett närmast pastoralt landskap, med oerhört rik grönska och sannolikt ett minst lika rikt djurliv.
Vi såg tolv sköldpaddor, flera hoppande fiskar, två smäckra ägretthägrar, två vanliga grå hägrar och mängder av änder långs vår väg. Bland annat.
Mycket trevligt.
Trevligt var också att hustrun kom hem i nu kväll efter fyra dagar i Louisiana. Hon bjöds på en helt fantastisk kycklingrätt baserad på kokosmjölk och mango. Cous cous därtill och jag syndade genom att dricka två Sam Adams. Fast det bara är torsdag.
I morgon är det dags för GAIS att vinna på hemmaplan över farsans gamla gäng Djurgårdens IF.
Närmast pastoralt i den urbana djungeln. Syster Yster och jag tog en oerhört trevlig kajaktur i dag.onsdag 25 augusti 2010
Mitt eget triathlon - nu tyar jag inte mer
Körde ett litet mini-triathlon i dag och är faktiskt helt slut.
Hela dagen i går gick jag omkring med träningsvärk i baksidan av vänster lår. Sannolikt slarvade jag med stretchningen efter min 15-kilometersrunda i måndags. Så i dag tog jag det lugnt och nöjde mig med en mil.
Efter en stund kändes det rätt bra och jag ökade takten. Kutade de tio kilometerna på strax under 53 minuter (5:20 i snitt/kilometer).
Sedan hade jag bestämt med de två hemmavarande barnen att vi skulle paddla kajak nere på floden. Så vi cyklade glatt iväg till Jack's Boathouse och beställde en dubbel- och en singelkajak.
Men se, det gick inte alls det. För man måste nämligen vara 16 år för att få framföra en kajak på egen hand. Och dit har Big Brother två år. Drygt. Så det blev ingen paddling. Istället övertalade jag kidsen att göra en cykelutfärd till Maryland, vilket de ställde upp på utan större tvekan.
Vi åkte längs en gammal järnvägssträckning. Det sista tåget tuffade fram här 1980 (typ i går enligt min tidräkning), sedan rev man upp rälsen och gjorde om en del av banan till cykelstig - Capital Crescent Trail.
Väldigt trevligt. Bland annat åkte vi igenom den omkring 100 meter långa Dalecarlia Tunnel, byggd helt av tegel och rätt cool att cykla i.
Totalt lurade jag iväg barnen på en tur på minst två mil.
Sedan var det dags att hämta Lillebror, den enda av oss som gör något vettigt just nu (förutom hustrun, förstås). Han hade haft en finfin dag i skolan och propsade på att jag skulle ta med honom till poolen. Så då gjorde jag det. Medan han lekte och dök och hade sig, simmade jag omkring 400 meter.
När jag gick upp ur bassängen kände jag mig plötsligt väldigt trött. Vi cyklade hem, jag grillade hamburgare och korv så det stod härliga till och nu sitter jag här och funderar på om jag ska ta träningsledigt i morgon...
Jag tror att det blir så. Kroppen säger ifrån.
Två glada cyklister vid tunneln med det märkliga namnet Dalecarlia.
Hela dagen i går gick jag omkring med träningsvärk i baksidan av vänster lår. Sannolikt slarvade jag med stretchningen efter min 15-kilometersrunda i måndags. Så i dag tog jag det lugnt och nöjde mig med en mil.
Efter en stund kändes det rätt bra och jag ökade takten. Kutade de tio kilometerna på strax under 53 minuter (5:20 i snitt/kilometer).
Sedan hade jag bestämt med de två hemmavarande barnen att vi skulle paddla kajak nere på floden. Så vi cyklade glatt iväg till Jack's Boathouse och beställde en dubbel- och en singelkajak.
Men se, det gick inte alls det. För man måste nämligen vara 16 år för att få framföra en kajak på egen hand. Och dit har Big Brother två år. Drygt. Så det blev ingen paddling. Istället övertalade jag kidsen att göra en cykelutfärd till Maryland, vilket de ställde upp på utan större tvekan.
Vi åkte längs en gammal järnvägssträckning. Det sista tåget tuffade fram här 1980 (typ i går enligt min tidräkning), sedan rev man upp rälsen och gjorde om en del av banan till cykelstig - Capital Crescent Trail.
Väldigt trevligt. Bland annat åkte vi igenom den omkring 100 meter långa Dalecarlia Tunnel, byggd helt av tegel och rätt cool att cykla i.
Totalt lurade jag iväg barnen på en tur på minst två mil.
Sedan var det dags att hämta Lillebror, den enda av oss som gör något vettigt just nu (förutom hustrun, förstås). Han hade haft en finfin dag i skolan och propsade på att jag skulle ta med honom till poolen. Så då gjorde jag det. Medan han lekte och dök och hade sig, simmade jag omkring 400 meter.
När jag gick upp ur bassängen kände jag mig plötsligt väldigt trött. Vi cyklade hem, jag grillade hamburgare och korv så det stod härliga till och nu sitter jag här och funderar på om jag ska ta träningsledigt i morgon...
Jag tror att det blir så. Kroppen säger ifrån.
Två glada cyklister vid tunneln med det märkliga namnet Dalecarlia.tisdag 24 augusti 2010
Skolan är inte vad den var
Jag var på datorutbildning med Syster Yster i eftermiddags och jag kan bara konstatera att jag inte hänger med längre.
Vilket tempo, vilken fart. Jag var kvar på steg ett när läraren frågade om alla var klara med steg fem. Dottern hade däremot inga problem att följa med.
Precis när det gällde simningen och Big Brother häromveckan (läs tidigare inlägg), så började jag lite faderligt med att att jag skulle "visa" dottern hur de olika uppgifterna vi fick "skulle lösas". Det slutade med att jag satt passivt med armarna i kors och lät dottern köra på egen hand.
Det var onekligen bäst så.
På min tid hade vi räknestickor. En kalkylator var höjden av modernitet.
Bakgrunden till denna halvdag med datautbildning är att alla middle school-elever på Syster Ysters nya skola (har jag berättat att det är samma skola som presidentens döttrar går i, förresten?), får en egen laptop.
Ett ultramodernt litet underverk med en touch-skärm som går och vrida åt alla håll och kanter och som innehåller de mest makalösa programvaror och smarta lösningar. Bland annat kan läraren sköta undervisningen helt på distans genom att samtidigt vara uppkopplad till samtliga elever. Snöstängda skolor är därmed ett minne blott.
"Frågan är om vi behöver komma till skolan överhuvudtaget längre. Den frågan är berättigad", sa läraren Mark, halvt på skämt och halvt på allvar.
Syster Yster är hur som helst mäkta stolt över sin nya datamaskin - och bröderna är minst lika avundsjuka. Jag misstänker att även hustrun kommer att kasta lätt längtansfulla blickar mot dotterns nya arbetsverktyg när hon kommer tillbaka från sin fieldtrip nere i södern.
Avslutningsvis: Det är en stor prinärvalskväll här i USA. Tea Party-rörelsen fortsätter att röra om i grytan. Läs mer om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
Numera skriver man direkt på skärmen. Det är inte klokt vad de hittar på.
Två Texas-bor är väldigt imponerad av Syster Ysters lilla makalösa manick.
Syster Yster är rätt nöjd själv.
Vilket tempo, vilken fart. Jag var kvar på steg ett när läraren frågade om alla var klara med steg fem. Dottern hade däremot inga problem att följa med.
Precis när det gällde simningen och Big Brother häromveckan (läs tidigare inlägg), så började jag lite faderligt med att att jag skulle "visa" dottern hur de olika uppgifterna vi fick "skulle lösas". Det slutade med att jag satt passivt med armarna i kors och lät dottern köra på egen hand.
Det var onekligen bäst så.
På min tid hade vi räknestickor. En kalkylator var höjden av modernitet.
Bakgrunden till denna halvdag med datautbildning är att alla middle school-elever på Syster Ysters nya skola (har jag berättat att det är samma skola som presidentens döttrar går i, förresten?), får en egen laptop.
Ett ultramodernt litet underverk med en touch-skärm som går och vrida åt alla håll och kanter och som innehåller de mest makalösa programvaror och smarta lösningar. Bland annat kan läraren sköta undervisningen helt på distans genom att samtidigt vara uppkopplad till samtliga elever. Snöstängda skolor är därmed ett minne blott.
"Frågan är om vi behöver komma till skolan överhuvudtaget längre. Den frågan är berättigad", sa läraren Mark, halvt på skämt och halvt på allvar.
Syster Yster är hur som helst mäkta stolt över sin nya datamaskin - och bröderna är minst lika avundsjuka. Jag misstänker att även hustrun kommer att kasta lätt längtansfulla blickar mot dotterns nya arbetsverktyg när hon kommer tillbaka från sin fieldtrip nere i södern.
Avslutningsvis: Det är en stor prinärvalskväll här i USA. Tea Party-rörelsen fortsätter att röra om i grytan. Läs mer om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
Numera skriver man direkt på skärmen. Det är inte klokt vad de hittar på.
Två Texas-bor är väldigt imponerad av Syster Ysters lilla makalösa manick.
Syster Yster är rätt nöjd själv.måndag 23 augusti 2010
Ett bildrep från första skoldagen
Måndag morgon och första dagen i skolan för lillgrabben efter ett skönt och långt sommarlov. Han travade iväg med sin gedigna packning vid 8.30-tiden och skolan körde igång med en heldag direkt.
Se bildreportaget nedan.
Själv ägnade jag mig denna dag åt en blandning av jobb, fysisk aktivitet och passivt sportfåneri. Det sistnämnda handlade om lyssna på sportradions i vanlig ordning eminenta webbutsändning av GAIS-matchen. Pinsamt att inte klara av att vinna över Brommapojkarna på hemmaplan. 1-1 slutade matchen.
Dessförinnan hade jag klarat av min planerade långlöpning, 15 kilometer. Eftersom det var tämligen svalt på förmiddagen - bara runt 28 grader - så gick det hyfsat lätt att springa. Snittid 5:20/km. Totaltid: 1:19,59. Tio kilometer passerades på exakt 51:59. Det känns som jag borde klara av mitt mål att springa på runt 1:55 på den kommande halvmaran i september.
Men jag var rätt slut när jag kom tillbaka hem efter rundan.
Storasyskonen satte jag på ogräsrensning i trädgården medan jag sprang.
Hustrun kom lyckligt och väl fram till New Orleans/Louisiana på förmiddagen och har under dagen besökt Grand Isle.
Här kommer bilderna:
Lillebror är redo för skolan. Som synes hade han en svensk folkdräkt på sig.
Tungt lastad, men på gott humör. Här vilar inga ledsamheter, minsann.
Framme på skolan togs Lillebror emot av sin nya lärare, Mrs. Zabst. Jag känner henne inte alls, men det första intrycket var mycket positivt.
Alla barnen samlades traditionsenligt på skolgården för att bli välkomnade av skolledningen...
...innan det var dags att vandra in i klassrummet och låte sig bli undervisad.
Första skoldagen slutade sympatiskt nog med ett glasskalas, eftersom klasskompisen Zoe E hade fyllt år. Lillebrors betyg på första dagen: "Den var bra!".
Se bildreportaget nedan.
Själv ägnade jag mig denna dag åt en blandning av jobb, fysisk aktivitet och passivt sportfåneri. Det sistnämnda handlade om lyssna på sportradions i vanlig ordning eminenta webbutsändning av GAIS-matchen. Pinsamt att inte klara av att vinna över Brommapojkarna på hemmaplan. 1-1 slutade matchen.
Dessförinnan hade jag klarat av min planerade långlöpning, 15 kilometer. Eftersom det var tämligen svalt på förmiddagen - bara runt 28 grader - så gick det hyfsat lätt att springa. Snittid 5:20/km. Totaltid: 1:19,59. Tio kilometer passerades på exakt 51:59. Det känns som jag borde klara av mitt mål att springa på runt 1:55 på den kommande halvmaran i september.
Men jag var rätt slut när jag kom tillbaka hem efter rundan.
Storasyskonen satte jag på ogräsrensning i trädgården medan jag sprang.
Hustrun kom lyckligt och väl fram till New Orleans/Louisiana på förmiddagen och har under dagen besökt Grand Isle.
Här kommer bilderna:
Lillebror är redo för skolan. Som synes hade han en svensk folkdräkt på sig.
Tungt lastad, men på gott humör. Här vilar inga ledsamheter, minsann.
Framme på skolan togs Lillebror emot av sin nya lärare, Mrs. Zabst. Jag känner henne inte alls, men det första intrycket var mycket positivt.
Alla barnen samlades traditionsenligt på skolgården för att bli välkomnade av skolledningen...
...innan det var dags att vandra in i klassrummet och låte sig bli undervisad.
Första skoldagen slutade sympatiskt nog med ett glasskalas, eftersom klasskompisen Zoe E hade fyllt år. Lillebrors betyg på första dagen: "Den var bra!".söndag 22 augusti 2010
Sista dagen på sommarlovet
Sista dagen på sommarlovet för Lillebror och ryggsäck och kasse med diverse material står klara i hallen. I morgon blir det uppställning på skolgården kl 8:40, framför den nya läraren (som jag ännu inte lyckats lära mig namnet på).
Vi föräldrar är inbjudna på frukostfika, när barnen travat in.
Denna söndag, som varit lika varm som alla andra dagar den senaste månaden, har i huvudsak ägnats åt poolbad. En snygg avslutning på en snygg sommar.
I morgon bitti ska hustrun iväg till Louisiana på jobb, medan jag siktar in mig på att följa sportradions direktsändning mellan Göteborgatleterna och Brommapojkarna. Jag räknar med tre poäng för GAIS.
Vi föräldrar är inbjudna på frukostfika, när barnen travat in.
Denna söndag, som varit lika varm som alla andra dagar den senaste månaden, har i huvudsak ägnats åt poolbad. En snygg avslutning på en snygg sommar.
I morgon bitti ska hustrun iväg till Louisiana på jobb, medan jag siktar in mig på att följa sportradions direktsändning mellan Göteborgatleterna och Brommapojkarna. Jag räknar med tre poäng för GAIS.
lördag 21 augusti 2010
No curls saved for mom
Allt är köpt på Lillebors supply-list, utom en låda ziplock big bags. Hustrun tog med grabben till vår frisör Nello i förmiddags och för att klippa bort lockarna - något han krävt själv (hustrun var mer inne på "save some curls for mom"...).
Således är det mesta klart inför måndagens skolstart.
Det blev en något märklig dag i går, fredag. Eftersom vi har ständiga problem med vår kabel-TV, hade jag beställt hem en tekniker från kabelleverantören Comcast. "Visst, vi kommer mellan 11 och 2", var beskedet. Vilket innebar att jag var tvungen att hålla mig hemmavid från förmiddagen. Sedan kom the cable guy Rodney naturligtvis ganska exakt klockan 2 och höll på att greja i ett par timmar. Så mellan 11 och strax efter 4 var jag låst vid bostaden, medan solen vräkte er och formeligen skrek på uteaktiviteter. Verkligen jättekul.
Om kanalerna funkar nu? Jo, faktiskt. Åtminstone bättre.
Men på det hela taget är ju det där ett i-landsproblem...
I övrigt att rapportera:
Således är det mesta klart inför måndagens skolstart.
Det blev en något märklig dag i går, fredag. Eftersom vi har ständiga problem med vår kabel-TV, hade jag beställt hem en tekniker från kabelleverantören Comcast. "Visst, vi kommer mellan 11 och 2", var beskedet. Vilket innebar att jag var tvungen att hålla mig hemmavid från förmiddagen. Sedan kom the cable guy Rodney naturligtvis ganska exakt klockan 2 och höll på att greja i ett par timmar. Så mellan 11 och strax efter 4 var jag låst vid bostaden, medan solen vräkte er och formeligen skrek på uteaktiviteter. Verkligen jättekul.
Om kanalerna funkar nu? Jo, faktiskt. Åtminstone bättre.
Men på det hela taget är ju det där ett i-landsproblem...
I övrigt att rapportera:
- Grillning i går. Fantastiskt gott. Undebar kväll. Mycket mygg.
- Tio kilometers löpning i dag, snittid 5:26/km. Kändes bra.
- Fortsatt varmt, drygt 33 grader under eftermiddagen.
- Poolbesök både i går och i dag. Det är verkligen en ynnest att ha en public pool så nära - och att det är gratis.
- Det blir nog ytterligare ett besök i poolen i morgon om värmen håller i sig.
Lillebror för tio minuter sedan. No curls.
torsdag 19 augusti 2010
En dag på nöjesfältet
Efter ett antal nära döden-upplevelser, pustar jag nu ut i i hemmets sköte med ett par kalla Sam Adams.
Denna torsdag blev en heldag på Six Flags, vårt lokala nöjesfält som ligger ett längre stenkast från Washingtons Redskins hemmaarena Fedex Arena i Maryland.
Vi började lugnt med farfaras bilar och avslutade våldsamt med "The Wild One" - den absolut värsta roller coaster som jag har åkt i hela mitt långa liv.
Här ett bildsvep från dagen.
Förväntansfulla, taggade, laddade. Vi var på Six Flags strax efter öppnandet på förmiddagen. Värmen var påtagligt redan då. Mitt på dagen var det runt 35 grader.
Det var fler än vi som var på plats tidigt. Men köerna var inte så värst långa ändå. Parken är stor och sväljer många besökare.
Målgång med farfars bilar. Big Brother fick äran att sköta gaspedalen. Eftersom det är USA handlar det naturligtvis om äkta bensinmoter. Inget elektriskt tjafs.
Look, no hands! Kidsen laddade upp med en sympatisk karusell av klassiskt snitt, inför värre rides som komma skulle...
...som den här, till exempel. Det är Six Flags motsvarighet till Lisebergs Flume Ride. Men man blir väldigt mycket...
...blötare, kan jag intyga eftersom jag åkte med Syster Yster på just denna tur...
...men det var rätt kul och med tanke på värmen var det ganska skönt att bli...
...rejält blöt.
Sedan tillbringade vi ett par timmar i det gigantiska vattenlandet, där det fanns allt från jättelånga vattenrutschbanor (vi åkte en som var minst 200 meter) till en jättestor pool med någon slags maskin som fixade flera meter höga vågor. Det är i detta sistnämnda inferno barnen befinner sig i här. Tyvärr syns inte våghöjden på bilden. Men det var rätt läskigt. Och kul.
Mera vattenaktiviteter. Här var det white water rafting med garanterad blöta. Det var så kul att vi åkte en gång till. Och då...
...fick vi sällskap med några riktiga tungviktigare. Här kan ni se hur flotten lutar...
...vilket innebar att den andra turen blev till och med roligare än den första. Och blötare.
Vi avslutade dagen med några vilda berg- och dalbaneturer. Här är det Lillebror som leder gänget genom svängarna. Kolla den lilla killen bakom. Ni förstår att det gick undan...
Sedan var det dags för bloggaren att ta med sig Syster Yster och Big Brother på "The Wild One". Den var ruggig. Den absolut värsta roller coastern jag åkt. Jag fruktade för mitt liv. Hela tiden. Och åkte frivilligt två gånger.
Dags för hemfärd efter sju timmar på nöjesfältet. Trötta. Lyckliga.
Denna torsdag blev en heldag på Six Flags, vårt lokala nöjesfält som ligger ett längre stenkast från Washingtons Redskins hemmaarena Fedex Arena i Maryland.
Vi började lugnt med farfaras bilar och avslutade våldsamt med "The Wild One" - den absolut värsta roller coaster som jag har åkt i hela mitt långa liv.
Här ett bildsvep från dagen.
Förväntansfulla, taggade, laddade. Vi var på Six Flags strax efter öppnandet på förmiddagen. Värmen var påtagligt redan då. Mitt på dagen var det runt 35 grader.
Det var fler än vi som var på plats tidigt. Men köerna var inte så värst långa ändå. Parken är stor och sväljer många besökare.
Målgång med farfars bilar. Big Brother fick äran att sköta gaspedalen. Eftersom det är USA handlar det naturligtvis om äkta bensinmoter. Inget elektriskt tjafs.
Look, no hands! Kidsen laddade upp med en sympatisk karusell av klassiskt snitt, inför värre rides som komma skulle...
...som den här, till exempel. Det är Six Flags motsvarighet till Lisebergs Flume Ride. Men man blir väldigt mycket...
...blötare, kan jag intyga eftersom jag åkte med Syster Yster på just denna tur...
...men det var rätt kul och med tanke på värmen var det ganska skönt att bli...
...rejält blöt.
Sedan tillbringade vi ett par timmar i det gigantiska vattenlandet, där det fanns allt från jättelånga vattenrutschbanor (vi åkte en som var minst 200 meter) till en jättestor pool med någon slags maskin som fixade flera meter höga vågor. Det är i detta sistnämnda inferno barnen befinner sig i här. Tyvärr syns inte våghöjden på bilden. Men det var rätt läskigt. Och kul.
Mera vattenaktiviteter. Här var det white water rafting med garanterad blöta. Det var så kul att vi åkte en gång till. Och då...
...fick vi sällskap med några riktiga tungviktigare. Här kan ni se hur flotten lutar...
...vilket innebar att den andra turen blev till och med roligare än den första. Och blötare.
Vi avslutade dagen med några vilda berg- och dalbaneturer. Här är det Lillebror som leder gänget genom svängarna. Kolla den lilla killen bakom. Ni förstår att det gick undan...
Sedan var det dags för bloggaren att ta med sig Syster Yster och Big Brother på "The Wild One". Den var ruggig. Den absolut värsta roller coastern jag åkt. Jag fruktade för mitt liv. Hela tiden. Och åkte frivilligt två gånger.
Dags för hemfärd efter sju timmar på nöjesfältet. Trötta. Lyckliga.onsdag 18 augusti 2010
Ajkia stänger Smålandsgränsen
Inspirerade av Hanna och av ett ihärdigt regnande, stack vi iväg och handlade denna tisdag i Distriktet. Kosan styrdes till det gigantiska köpcentret Potomac Mills i Virgina, strax söder om huvudstaden.
Efter sex timmar kom vi tillbaka med bilen fullastad av diverse nödvändigheter. Och en del onödvändigheter också...
Här ett bildsvep från Ajkia...
En svensk kund på ett svenskt varuhus i Virginia. Lillebror borde få jobb som levande marknadsförare.
Ytterligare en svensk i klassisk Ikea-miljö.
Kräftskive-propaganda. Det är alltså så här vi firar. Skönt att få det beskrivet, fast fyllan är nogsamt och barmhärtigt censurerad. Borde inte kräftskiva heta Crayfish-record, förresten?
Blott Ajkia svensk-kinesiska jumbokräftor har.
Två glada festdeltagare på Ajkias Crayfish-record.
Jag har länge misstänkt det, men här står det ju svart på vitt. Främlingsfientligheten i Småland leder till stängda gränsövergångar. Det var faktiskt därför jag en gång flydde därifrån och sökte politisk asyl i Stockholm. Något förvånande att Ikea ligger bakom beslutet, dock.
Glad familj njuter av en sen lunch bestående av lax, kötbullar, kyckling med mera. Allt tillagat i Ikeas gourmetkök i Woodbridge.
Efter sex timmar kom vi tillbaka med bilen fullastad av diverse nödvändigheter. Och en del onödvändigheter också...
Här ett bildsvep från Ajkia...
En svensk kund på ett svenskt varuhus i Virginia. Lillebror borde få jobb som levande marknadsförare.
Ytterligare en svensk i klassisk Ikea-miljö. 
Kräftskive-propaganda. Det är alltså så här vi firar. Skönt att få det beskrivet, fast fyllan är nogsamt och barmhärtigt censurerad. Borde inte kräftskiva heta Crayfish-record, förresten?
Blott Ajkia svensk-kinesiska jumbokräftor har.
Två glada festdeltagare på Ajkias Crayfish-record.
Jag har länge misstänkt det, men här står det ju svart på vitt. Främlingsfientligheten i Småland leder till stängda gränsövergångar. Det var faktiskt därför jag en gång flydde därifrån och sökte politisk asyl i Stockholm. Något förvånande att Ikea ligger bakom beslutet, dock.
Glad familj njuter av en sen lunch bestående av lax, kötbullar, kyckling med mera. Allt tillagat i Ikeas gourmetkök i Woodbridge.tisdag 17 augusti 2010
Värmen fortsätter - vi badade inomhus
Värmen ligger kvar som ett lock över Distriktet. I dag var det runt 35 grader igen, men på grund av fuktigheten kändes det som 45. Minst.
Följaktligen tog vi bilen till den fantastiska inomhuspoolen vid Tenley Town, en kvart upp på Wisconsin Avenue. Jag har berättat om den här anläggningen tidigare, den öppnade för ett knappt år sedan och är - för Distriktets vidkommande och mått - ett under av ny- och miljötänkande.
Vattnet värms upp av solpaneler på taket, som också ger inomhusvärme under de kalla månaderna. Man använder saltvatten för att minimera kemikalier och klor. Och vattnet cirkulerar i något slags biologiskt slutet system som innebär ytterligare miljövinster.
Sedan är det dessutom ett väldigt roligt ställe att vara på, med ett par rejäla pooler för barn, en riktigt underbar och bred 50 metersbassäng för oss halvproffs på simning (nåja) samt - inte minst - en gigantisk bubbelpool med 38-gradigt vatten som är som manna för min smärtande rygg.
Lillebror slog nytt pers i simning i dag: 21 meter. Och dessutom klarar han nu att simma under vattnet.
I övrigt blev det bland annat fem kilometers löpning i 33-gradig värme framåt kvällen. Snittid per kilometer: 5:16.
I morgon bär det måhända av till en nöjespark. Om inte ett hotande oväder sätter stopp.
Följaktligen tog vi bilen till den fantastiska inomhuspoolen vid Tenley Town, en kvart upp på Wisconsin Avenue. Jag har berättat om den här anläggningen tidigare, den öppnade för ett knappt år sedan och är - för Distriktets vidkommande och mått - ett under av ny- och miljötänkande.
Vattnet värms upp av solpaneler på taket, som också ger inomhusvärme under de kalla månaderna. Man använder saltvatten för att minimera kemikalier och klor. Och vattnet cirkulerar i något slags biologiskt slutet system som innebär ytterligare miljövinster.
Sedan är det dessutom ett väldigt roligt ställe att vara på, med ett par rejäla pooler för barn, en riktigt underbar och bred 50 metersbassäng för oss halvproffs på simning (nåja) samt - inte minst - en gigantisk bubbelpool med 38-gradigt vatten som är som manna för min smärtande rygg.
Lillebror slog nytt pers i simning i dag: 21 meter. Och dessutom klarar han nu att simma under vattnet.
I övrigt blev det bland annat fem kilometers löpning i 33-gradig värme framåt kvällen. Snittid per kilometer: 5:16.
I morgon bär det måhända av till en nöjespark. Om inte ett hotande oväder sätter stopp.
måndag 16 augusti 2010
Sista veckan i frihet - gubben börjar bli gammal
Vi har inlett den sista veckan innan vardagen börjar dra igång så smått. Lillebrors skola startar nästa vecka och vi vet ännu inte vem som ska bli hans lärare. Men det blir säkert bra. Vår kommunala skola må vara fattig, med bristande lokaler och halvkass skolmat. Men alla lärare vi stött på hittills har varit helt suveräna.
Engagerade, kompetenta och dessutom väldigt trevliga.
Jag har sannolikt berättat det förut, men från och med i höst kommer våra tre barn att gå på tre olika skolor. Vilket naturligtvis innebär en del logistiska problem. Men det ska väl lösa sig. Big Brother har ju börjat ta tunnebanan på egen hand. Och förhoppningsvis kan vi hitta någon att samåka med för Syster Ysters del. Om inte annat bör till exempel Michelles och Baracks dotter kunna ta vägen förbi vårt hus på morgonen, på väg från Vita Huset.
Den här veckan blir således något av en sommarfinal. Vi hade egentligen hoppats på att åka iväg upp mot New England, men det hinns inte med. Istället blir det förhoppningsvis några endags-utflykter. Bland annat har vi pratat om en heldag uppe i Appalacherna (cirkus två timmars bilfärd härifrån) samt en dag på nöjesfältet Six Flags, som ligger strax öster om Distriktet.
Denna måndag har mest ägnats åt poolen. Lillebror simmade tolv meter, Syster Yster slog tre volter under vattnet och Big Brother höll jämn fart med mig när vi körde 25 meter crawl.
Eller om jag ska vara ärlig var han nog en aning snabbare. Det är en aning pinsamt, eftersom jag brukar skryta om min bakgrund som simmare - jag tränade simning i ett par år med OSS - Oskarshamns Simsällskap. Min specialdistans var 50 meter ryggsim, men jag var rätt okej i både frisim och bröst också.
Så i dag lät jag generöst Big Brother få tio meters försprång innan jag startade. Min uppskattning var att det skulle innebära en rätt jämn målgång. Jag tog det rätt lugnt, ville ju inte förnedra grabben.
Döm om min förvåning när jag aldrig kom ikapp.
Så nästa längd lät jag honom få bara fem meter. Och tog i rejält. La in bensparken, som vi säger. Få andningar. Samma sak. Han var redan i mål och stod nonchalant och visslade när jag flämtande nådde kaklet.
Tredje gången gillt, tänkte jag. Denna gång startade vi samtidigt. Vi låg bredvid varandra i cirka 15 meter. Jag lyckades inte dra ifrån. Snarare tvärtom. Så började han skratta och tvingades avbryta loppet. Det fungerar inte så bra att skratta och crawla samtidigt.
Så man kan möjligen säga att jag vann på walk over. Möjligen.
Gubben börjar bli gammal.
Engagerade, kompetenta och dessutom väldigt trevliga.
Jag har sannolikt berättat det förut, men från och med i höst kommer våra tre barn att gå på tre olika skolor. Vilket naturligtvis innebär en del logistiska problem. Men det ska väl lösa sig. Big Brother har ju börjat ta tunnebanan på egen hand. Och förhoppningsvis kan vi hitta någon att samåka med för Syster Ysters del. Om inte annat bör till exempel Michelles och Baracks dotter kunna ta vägen förbi vårt hus på morgonen, på väg från Vita Huset.
Den här veckan blir således något av en sommarfinal. Vi hade egentligen hoppats på att åka iväg upp mot New England, men det hinns inte med. Istället blir det förhoppningsvis några endags-utflykter. Bland annat har vi pratat om en heldag uppe i Appalacherna (cirkus två timmars bilfärd härifrån) samt en dag på nöjesfältet Six Flags, som ligger strax öster om Distriktet.
Denna måndag har mest ägnats åt poolen. Lillebror simmade tolv meter, Syster Yster slog tre volter under vattnet och Big Brother höll jämn fart med mig när vi körde 25 meter crawl.
Eller om jag ska vara ärlig var han nog en aning snabbare. Det är en aning pinsamt, eftersom jag brukar skryta om min bakgrund som simmare - jag tränade simning i ett par år med OSS - Oskarshamns Simsällskap. Min specialdistans var 50 meter ryggsim, men jag var rätt okej i både frisim och bröst också.
Så i dag lät jag generöst Big Brother få tio meters försprång innan jag startade. Min uppskattning var att det skulle innebära en rätt jämn målgång. Jag tog det rätt lugnt, ville ju inte förnedra grabben.
Döm om min förvåning när jag aldrig kom ikapp.
Så nästa längd lät jag honom få bara fem meter. Och tog i rejält. La in bensparken, som vi säger. Få andningar. Samma sak. Han var redan i mål och stod nonchalant och visslade när jag flämtande nådde kaklet.
Tredje gången gillt, tänkte jag. Denna gång startade vi samtidigt. Vi låg bredvid varandra i cirka 15 meter. Jag lyckades inte dra ifrån. Snarare tvärtom. Så började han skratta och tvingades avbryta loppet. Det fungerar inte så bra att skratta och crawla samtidigt.
Så man kan möjligen säga att jag vann på walk over. Möjligen.
Gubben börjar bli gammal.
söndag 15 augusti 2010
Inget toapapper - ingen skola
Tar du inte med dig toapapper till skolan, blir det ingen skola för dig lilla vän.
Precis som alla andra barnfamiljer med kids i skolåldern, håller vi på med våra supply-lists just nu. I takt med ekonomiska budgetnedskärningar har listorna blivit allt längre. Så även i Distriktet.
Vad det är? Läs allt om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
Denna söndag har präglats av mulet väder, med mycket regn i förmiddags. Värmen är kvar, men är inte längre lika pressande. Runt 28 grader i dag.
Efter en lat inledning på dagen, blev det en 8-kilometers-runda under eftermiddagen. Snittid: 5:18. Vilket indikerar en mil-tid på runt 53 minuter. Rätt okej. Med lite svalare väder, några kilo lättare samt i ett tävlingssammanhang borde jag kunna komma ner på runt 50 minuter. Eller runt 1:55 på en halvmara.
Jag tror att jag sätter det som mitt mål när jag ska kuta fredsloppet den 11 september.
I övrigt kan jag inte låta bli att reta mig på gårdagens GAIS-förlust...
Precis som alla andra barnfamiljer med kids i skolåldern, håller vi på med våra supply-lists just nu. I takt med ekonomiska budgetnedskärningar har listorna blivit allt längre. Så även i Distriktet.
Vad det är? Läs allt om det på min andra blogg, Amerika-reportage.
Denna söndag har präglats av mulet väder, med mycket regn i förmiddags. Värmen är kvar, men är inte längre lika pressande. Runt 28 grader i dag.
Efter en lat inledning på dagen, blev det en 8-kilometers-runda under eftermiddagen. Snittid: 5:18. Vilket indikerar en mil-tid på runt 53 minuter. Rätt okej. Med lite svalare väder, några kilo lättare samt i ett tävlingssammanhang borde jag kunna komma ner på runt 50 minuter. Eller runt 1:55 på en halvmara.
Jag tror att jag sätter det som mitt mål när jag ska kuta fredsloppet den 11 september.
I övrigt kan jag inte låta bli att reta mig på gårdagens GAIS-förlust...
lördag 14 augusti 2010
Äntligen grill-time
Efter tre år i BBQns hemland, var det äntligen dags i kväll; Jag satte fyr på vår nya grill. Det blev en minnesvärd afton, med marinerad kycklingfilé på spett, hemlagad jordnötssås med kokosmjölk som bas, couscous samt en helt otrolig balsamindränkt grönsallad med papaya-kvadrater som topp.
Till detta serverades ett välkylt lokalt chardonnay.
Allt avnjöts i trädgården, där röken från grillen höll mosqitosarna i schack
Fantastiskt gott.
I övrigt har denna lördag i Distriktet ägnats åt poolbad samt en tragisk GAIS-match på förmiddagen - 0-1 till gnagarna från Solna efter att de fått en horribelt dömd straff i 86:e spelminuten. Orkar inte ens bli upprörd. Vad ska man säga när Göteborgsatleterna har en tränare som har en AIK-tatuering på sin kropp.
Äntligen grilldags. Alla tecknen stod rätt, vädret var perfekt. Bloggaren var jätteglad.
Mmmm. Det blev otroligt gott. Kycklingspett med champinjoner.
Alla trivdes hur bra som helst. Att folk ser så välklädda ut beror på förmodade mygg. Vi har rätt många sådana på bakgården.
Till detta serverades ett välkylt lokalt chardonnay.
Allt avnjöts i trädgården, där röken från grillen höll mosqitosarna i schack
Fantastiskt gott.
I övrigt har denna lördag i Distriktet ägnats åt poolbad samt en tragisk GAIS-match på förmiddagen - 0-1 till gnagarna från Solna efter att de fått en horribelt dömd straff i 86:e spelminuten. Orkar inte ens bli upprörd. Vad ska man säga när Göteborgsatleterna har en tränare som har en AIK-tatuering på sin kropp.
Äntligen grilldags. Alla tecknen stod rätt, vädret var perfekt. Bloggaren var jätteglad. 
Mmmm. Det blev otroligt gott. Kycklingspett med champinjoner.
Alla trivdes hur bra som helst. Att folk ser så välklädda ut beror på förmodade mygg. Vi har rätt många sådana på bakgården. fredag 13 augusti 2010
Fredag i Distriktet
Märker att det var dåligt med foton på bloggen den senaste tiden. Ska försöka skärpa mig på den punkten. Bilder är roligare än tråkig text. En bild säger mer än tusen ord.
Denna fredag lär väl inte gå till historien direkt. Men hustrun och barnen lekte i parken några timmar och jag sprang sju kilometer i tropisk hetta. Gott så.
Sedan tillagade jag en fantastisk wok med lax och avnjöt en välkyld chardonnay därtill. Inte så dumt.
I morgon ser jag fram emot att höra GAIS slå gnagarna på deras hemmaplan. Matchen börjar kl 10, amerikansk östkusttid.
I övrigt kan jag meddela att min gamla favvo Billy Bragg ska spela på 9:30 Club den 19 september. Funderar starkt på att gå dit.
Här ett smakprov:
Denna fredag lär väl inte gå till historien direkt. Men hustrun och barnen lekte i parken några timmar och jag sprang sju kilometer i tropisk hetta. Gott så.
Sedan tillagade jag en fantastisk wok med lax och avnjöt en välkyld chardonnay därtill. Inte så dumt.
I morgon ser jag fram emot att höra GAIS slå gnagarna på deras hemmaplan. Matchen börjar kl 10, amerikansk östkusttid.
I övrigt kan jag meddela att min gamla favvo Billy Bragg ska spela på 9:30 Club den 19 september. Funderar starkt på att gå dit.
Här ett smakprov:
torsdag 12 augusti 2010
En sådan fantastisk dag
Vilken fantastisk dag!
Jag gick upp i ottan för att besiktiga bilen. Hustrun var redan uppe, för hon skulle jobba. Barnen sov. Innan jag stack iväg kollade jag livekameran på nätet där man kan se hur lång kön är. Den var jättelång redan för klockan 7.
Men vad händer? Världens tropiska oväder dyker upp som på beställning. Jag sprang till bilen, blev rätt blöt men kände mig ändå belåten eftersom jag var helt övertygad om det bara är de hårda bland de hårda som är så dumma i huvudet att de ger sig ut i ett skyfall och där blixtarna blixtrar sisådär var femte sekund.
Så jag körde iväg, plöjde igenom meterdjupa vattensamlingar och lyckades undvika de träd som föll runt omkring mig. Efter en halvtimmes kamp mot elementen, var jag framme vid Half Street - och kön var nästan borta! Så det tog bara två timmar innan jag var framme vid inspektören, som tog över bilen, konstaterade att bilen höll sig inom rätt avgasnivå och gav tillbaka bilen tre minuter senare.
Nu är det två år kvar till nästa besiktning.
Sedan lättade molnen, solen kom fram och och temperaturen steg snabbt.
Stärkt av min framgång i kontakterna med Distriktets Department of Motor Vehicles, stack jag ut och kutade en knapp svensk mil. Kändes bra. Har dock inga tider att rapportera, eftersom jag glömde ladda batteriet i min GPS-klocka.
Väl tillbaka cyklade jag och kidsen till vår lokala pool. Och då hände det:
Lillebror simmade!
Först fyra meter. Sedan fem. Sedan fem och en halv. Sedan sex. Och strax innan vi skulle sticka: åtta meter.
Han var mäkta stolt och nöjd över sig själv - med all rätt.
Det känns historiskt, det där med att lära sig simma. Själv gick jag i simskola i lilla bassängen i Oskarshamns simhall. Där är det för övrigt numera en bar.
Jag tränade äldste sonen hårt en sommar och jag minns fortfarande hur jag med en skräckblandad förtjusning såg honom hoppa i från klipporna på min farbrors ö i det varma vattnet strax intill Simpevarps kärnkraftsverk. Jag var beredd att hoppa i efter honom, men han kom upp igen. Och tog sig i land.
Näst äldste sonen och jag kämpade en hel vinter i Oasens lilla 15 metersbassäng på Kungsholmen. En gång i veckan, varje lördag, gick vi dit. Det gick långsamt, meter för meter. Och till slut klarade han hela bassänglängden. Numera är han ett verkligt vattendjur som klarar alla fyra simsätten.
Syster Yster lärde sig i stort sett simma på egen hand. Det var den sommar som följde efter storebrors träning i Oasen. Uppenbarligen hade hon snappat upp ett och annat, för plötsligt simmade hon bara. Det var nere i Medelhavet, vi hyrde ett ställe i södra Frankrike, så hon hade möjligen lite flythjälp av saltvattnet. När vi kom hem till Sverige och Halmstad samma sommar simmade hon 1 000 meter...
Och nu har alltså minstingen gått med i simmarnas klubb.
Grattis Lillebror!
Jag gick upp i ottan för att besiktiga bilen. Hustrun var redan uppe, för hon skulle jobba. Barnen sov. Innan jag stack iväg kollade jag livekameran på nätet där man kan se hur lång kön är. Den var jättelång redan för klockan 7.
Men vad händer? Världens tropiska oväder dyker upp som på beställning. Jag sprang till bilen, blev rätt blöt men kände mig ändå belåten eftersom jag var helt övertygad om det bara är de hårda bland de hårda som är så dumma i huvudet att de ger sig ut i ett skyfall och där blixtarna blixtrar sisådär var femte sekund.
Så jag körde iväg, plöjde igenom meterdjupa vattensamlingar och lyckades undvika de träd som föll runt omkring mig. Efter en halvtimmes kamp mot elementen, var jag framme vid Half Street - och kön var nästan borta! Så det tog bara två timmar innan jag var framme vid inspektören, som tog över bilen, konstaterade att bilen höll sig inom rätt avgasnivå och gav tillbaka bilen tre minuter senare.
Nu är det två år kvar till nästa besiktning.
Sedan lättade molnen, solen kom fram och och temperaturen steg snabbt.
Stärkt av min framgång i kontakterna med Distriktets Department of Motor Vehicles, stack jag ut och kutade en knapp svensk mil. Kändes bra. Har dock inga tider att rapportera, eftersom jag glömde ladda batteriet i min GPS-klocka.
Väl tillbaka cyklade jag och kidsen till vår lokala pool. Och då hände det:
Lillebror simmade!
Först fyra meter. Sedan fem. Sedan fem och en halv. Sedan sex. Och strax innan vi skulle sticka: åtta meter.
Han var mäkta stolt och nöjd över sig själv - med all rätt.
Det känns historiskt, det där med att lära sig simma. Själv gick jag i simskola i lilla bassängen i Oskarshamns simhall. Där är det för övrigt numera en bar.
Jag tränade äldste sonen hårt en sommar och jag minns fortfarande hur jag med en skräckblandad förtjusning såg honom hoppa i från klipporna på min farbrors ö i det varma vattnet strax intill Simpevarps kärnkraftsverk. Jag var beredd att hoppa i efter honom, men han kom upp igen. Och tog sig i land.
Näst äldste sonen och jag kämpade en hel vinter i Oasens lilla 15 metersbassäng på Kungsholmen. En gång i veckan, varje lördag, gick vi dit. Det gick långsamt, meter för meter. Och till slut klarade han hela bassänglängden. Numera är han ett verkligt vattendjur som klarar alla fyra simsätten.
Syster Yster lärde sig i stort sett simma på egen hand. Det var den sommar som följde efter storebrors träning i Oasen. Uppenbarligen hade hon snappat upp ett och annat, för plötsligt simmade hon bara. Det var nere i Medelhavet, vi hyrde ett ställe i södra Frankrike, så hon hade möjligen lite flythjälp av saltvattnet. När vi kom hem till Sverige och Halmstad samma sommar simmade hon 1 000 meter...
Och nu har alltså minstingen gått med i simmarnas klubb.
Grattis Lillebror!
onsdag 11 augusti 2010
Vi fick ett brev från DMV
Vi har fått ett brev från DMV. Det svävar alltid en obehaglig känsla över öppnandet av ett brev från DMV.
DMV är Department of Motor Vehicles här i DC och när de skickar brev handlar det normalt om något obehagligt. Som att man fått parkeringsböter men inte betalt boten. Eller att ens körkort måste förnyas. Eller att det är dags för bilbesiktning.
Detta brev handlade det om att det är dags för bilbesiktning. Vilket kan synas förvånande, eftersom bilbesiktningen är avskaffad i Distriktet sedan något år tillbaka. Av besparingsskäl. Men det finns federala (statliga) regler om att alla delstater måste mäta samtliga fordons avgasutsläpp. Så i praktiken handlar det om att åka till bilprovningen, som ligger på den märkliga gatan Half Street (ligger strax intill First Street), och konstatera att Forden släpper ut de avgaser som den är gjord att släppa ut.
Det tar cirka en minut.
Problemet är bara att det finns väldigt många bilar i DC. Och bara en enda bilprovning. Vilket innebär att köerna normalt är långa.
Så det var med en suck och med medhavd litteratur som jag gav mig iväg vid 10-tiden i morse. Jag hade nämligen tänkt till. Tidigt på morgonen är det garanterat rusning. Vid lunchtid likaså. Mittemellan borde det vara hyfsat lugnt en onsdag.
Det var fel. Det som jag först trodde var bilar som stod och väntade på grönt ljus vid korsningen framför mig, visade sig i själva verkat vara kön till besiktningen. Och när jag vände mig om och tittade, fortsatte kön av bilar ytterligare ett antal hundra meter. Sammanlagt minst en kilometer lång kö med bilar som samtliga stod på tomgång, dels för att ha på AC:n (ännu en dag med 38 grader) och dels för att kön långsamt rörde sig framåt.
Det där med avgasmätning kändes plötsligt något kontraproduktivt.
Jag beslutade mig snabbt för att åka hem igen. Tog istället med mig de två hemmavarande sönerna till vår lokala pool, där vi sedan låg och svalkade oss och flämtade i hettan. Lillebror, som ännu inte lärt sig simma och som hittills har varit kapitalt ointresserad av att lära sig trots tjat från oss föräldrar (kanske det förklarar ointresset?), har nu plötsligt börjat träna intensivt på egen hand och i dag slog han nytt rekort - fem simtag. Så det är på gång.
Hustrun och dottern gick och kollade in den nyöppnade Apple-storen ett längre stenkast från vårt hus. Den var stor och cool rapporteras det.
I morgon ska jag göra ett nytt försök med bilprovningen. Sedan blir det nog ännu en tur till poolen.
Och vem vet, kanske det blir grillpremiär dessutom?
DMV är Department of Motor Vehicles här i DC och när de skickar brev handlar det normalt om något obehagligt. Som att man fått parkeringsböter men inte betalt boten. Eller att ens körkort måste förnyas. Eller att det är dags för bilbesiktning.
Detta brev handlade det om att det är dags för bilbesiktning. Vilket kan synas förvånande, eftersom bilbesiktningen är avskaffad i Distriktet sedan något år tillbaka. Av besparingsskäl. Men det finns federala (statliga) regler om att alla delstater måste mäta samtliga fordons avgasutsläpp. Så i praktiken handlar det om att åka till bilprovningen, som ligger på den märkliga gatan Half Street (ligger strax intill First Street), och konstatera att Forden släpper ut de avgaser som den är gjord att släppa ut.
Det tar cirka en minut.
Problemet är bara att det finns väldigt många bilar i DC. Och bara en enda bilprovning. Vilket innebär att köerna normalt är långa.
Så det var med en suck och med medhavd litteratur som jag gav mig iväg vid 10-tiden i morse. Jag hade nämligen tänkt till. Tidigt på morgonen är det garanterat rusning. Vid lunchtid likaså. Mittemellan borde det vara hyfsat lugnt en onsdag.
Det var fel. Det som jag först trodde var bilar som stod och väntade på grönt ljus vid korsningen framför mig, visade sig i själva verkat vara kön till besiktningen. Och när jag vände mig om och tittade, fortsatte kön av bilar ytterligare ett antal hundra meter. Sammanlagt minst en kilometer lång kö med bilar som samtliga stod på tomgång, dels för att ha på AC:n (ännu en dag med 38 grader) och dels för att kön långsamt rörde sig framåt.
Det där med avgasmätning kändes plötsligt något kontraproduktivt.
Jag beslutade mig snabbt för att åka hem igen. Tog istället med mig de två hemmavarande sönerna till vår lokala pool, där vi sedan låg och svalkade oss och flämtade i hettan. Lillebror, som ännu inte lärt sig simma och som hittills har varit kapitalt ointresserad av att lära sig trots tjat från oss föräldrar (kanske det förklarar ointresset?), har nu plötsligt börjat träna intensivt på egen hand och i dag slog han nytt rekort - fem simtag. Så det är på gång.
Hustrun och dottern gick och kollade in den nyöppnade Apple-storen ett längre stenkast från vårt hus. Den var stor och cool rapporteras det.
I morgon ska jag göra ett nytt försök med bilprovningen. Sedan blir det nog ännu en tur till poolen.
Och vem vet, kanske det blir grillpremiär dessutom?
tisdag 10 augusti 2010
Montera aldrig en grill i en bastu
Det var väl möjligen inte den perfekta dagen att köpa en grill. När vi kom hem från Home Depot var det 38 grader.
Jag ägnade två timmar till att montera grillen. Tänk att en så simpel plåtanordning kan innehålla så många delar. Två timmar med en obegriplig manual i 38-gradig värme kan knäcka även den bäste grill-wannabe. Så även mig. Hustrun påstår att hon sett mig prata för mig själv, högröd i ansiktet och med utagerande och plötsliga ben- och armrörelser.
Själv tyckte jag att jag var ett under av lugn och harmoni. Men det blev matlagning inne i det AC-kylda köket istället. Grillen får stå till sig i väntan på svalare väder.
Enligt meteorologerna är den upplevda värmen drygt 46 grader när det är så fuktigt som det varit i dag. Att gå ut här i Distriktet är således som att gå in i en något sval bastu.
Det blev med andra ord ingen löpning i dag.
Annat inhandlat på förmiddagens tur till köpcentret vid Seven Corners, Virginia:
Jag ägnade två timmar till att montera grillen. Tänk att en så simpel plåtanordning kan innehålla så många delar. Två timmar med en obegriplig manual i 38-gradig värme kan knäcka även den bäste grill-wannabe. Så även mig. Hustrun påstår att hon sett mig prata för mig själv, högröd i ansiktet och med utagerande och plötsliga ben- och armrörelser.
Själv tyckte jag att jag var ett under av lugn och harmoni. Men det blev matlagning inne i det AC-kylda köket istället. Grillen får stå till sig i väntan på svalare väder.
Enligt meteorologerna är den upplevda värmen drygt 46 grader när det är så fuktigt som det varit i dag. Att gå ut här i Distriktet är således som att gå in i en något sval bastu.
Det blev med andra ord ingen löpning i dag.
Annat inhandlat på förmiddagens tur till köpcentret vid Seven Corners, Virginia:
- Barnkläder av allehanda slag.
- Skolgrejer, bland annat en ny ryggsäck till Syster Yster.
- Förutom själva grillen även en massa andra grillgrejer.
- Diverse gräsfrön och annat gräsligt.
- En ny luftmadrass för de frekventa sleepovers vi har i huset.
- Tennisbollar (mycket billigare här än i Sverige, jag ska ta med mig några hundra när vi flyttar tillbaka)
- Två fotbollspumpar (det bara blev så)
- Fem paket Junior Mints (som dock låg i 100-gradig värme i bilen och därmed förändrade form).
Så nu är vi redo för höstterminen.
I morgon ska det visst bli ungefär lika varmt. Det lutar åt ett besök till poolen.
måndag 9 augusti 2010
Nästan feber i DC
Värmen fortsätter i DC. I dag var det uppemot 35 grader här. Och i morgon pratas det om att det ska bli över 100. Farenheit, alltså. Vilket är runt 37 grader. Nästan feber i Distriktet, alltså.
Men förutom vädret är det inte så hett här just nu. Augusti är normalt den månad då det är lugnast i den amerikanska huvudstaden. Kongressen har normalt stängt och många passar på att ta ut en eller annan semestervecka och har man råd flyr man ut till havet eller upp i bergen eller utomlands.
Normalt, ja. För just nu har de 435 ledamöterna i representanthuset tvingats avsluta sin ledighet. Kammaren är återsamlad för att besluta om ett utökat statligt stöd till den allt sämre offentliga ekonomin lkalt och på delstatsnivå.
Från i stort sett alla håll i USA har det den senaste tiden rapporterats om kraftiga nedskärningar och besparingar lokalt. Det handlar om allt från färre lärare i skolorna och indragna busslinjer till att städer släcker två av tre gatulampor och att man river upp asfalten från vägar eftersom man inte längre har råd att underhålla dom.
Ja. Men förutom detta är det som sagt rätt lugnt här. Det finns till och med parkeringsplatser att hitta på gatan mitt på dagen. Det gör det sällan annars.
Vi tar det själva rätt lugnt. Hustrun tog med sig barnen till zoo. Själv stack jag iväg ner till Rock Creek Park och sprang 8 kilometer i 32-gradig värme. Snittid 5:40. I övrigt inte särskilt mycket att rapportera härifrån. Jag lagade en av sängarna. Vattnade blommorna. Gick och handlade. Fixade tacos-middag. Läste tidningarna. Och nu ska jag gå ut och ställa ut soptunnan på gatan.
Det kör ihop sig. Over and out.
Men förutom vädret är det inte så hett här just nu. Augusti är normalt den månad då det är lugnast i den amerikanska huvudstaden. Kongressen har normalt stängt och många passar på att ta ut en eller annan semestervecka och har man råd flyr man ut till havet eller upp i bergen eller utomlands.
Normalt, ja. För just nu har de 435 ledamöterna i representanthuset tvingats avsluta sin ledighet. Kammaren är återsamlad för att besluta om ett utökat statligt stöd till den allt sämre offentliga ekonomin lkalt och på delstatsnivå.
Från i stort sett alla håll i USA har det den senaste tiden rapporterats om kraftiga nedskärningar och besparingar lokalt. Det handlar om allt från färre lärare i skolorna och indragna busslinjer till att städer släcker två av tre gatulampor och att man river upp asfalten från vägar eftersom man inte längre har råd att underhålla dom.
Ja. Men förutom detta är det som sagt rätt lugnt här. Det finns till och med parkeringsplatser att hitta på gatan mitt på dagen. Det gör det sällan annars.
Vi tar det själva rätt lugnt. Hustrun tog med sig barnen till zoo. Själv stack jag iväg ner till Rock Creek Park och sprang 8 kilometer i 32-gradig värme. Snittid 5:40. I övrigt inte särskilt mycket att rapportera härifrån. Jag lagade en av sängarna. Vattnade blommorna. Gick och handlade. Fixade tacos-middag. Läste tidningarna. Och nu ska jag gå ut och ställa ut soptunnan på gatan.
Det kör ihop sig. Over and out.
söndag 8 augusti 2010
Att dregla över en grill
Söndag i Distriktet. Jag cyklade bort till Columbia Heights här i DC, ett tidigare problemområde med mycket droger och kriminalitet. På senare år stadsdelen dock förbättrat sitt rykte främst genom byggnadssanering och nybyggnation samt att ett antal stora butikkedjor etablerat sig där. Jag gick på Target, butiken som har allt, och dreglade över stora grillar. Vi har konstigt nog ingen grill, trots att vi har både trädgård och ett klimat perfekt för grillning.
Men jag klarade inte av att ta hem en stor grill på cykeln, så det blev en vattenspridare och tre paket med frysta laxfiléer istället.
Sedan gick hela familjen, plus ett inlånat barn, på bio. Vi såg "Despicable Me" i 3D. En trevlig, tecknad familjefilm, lite galen på ett charmigt sätt och med ett sympatiskt budskap om att vi alla mår bra av att vara snälla. Snart på en bio nära dig. Skulle jag tro.
Till middag serverades senare på kvällen bland annat laxfiléerna. Fantastiskt goda om jag får säga det själv. Det var jag dock rätt ensam om att tycka. Resten av familjen åt annan stekt fisk.
Så kan det gå.
Läs gärna mitt otroligt intressanta inlägg om massmediernas ansvar på min andra blogg, Amerika-reportage.
Men jag klarade inte av att ta hem en stor grill på cykeln, så det blev en vattenspridare och tre paket med frysta laxfiléer istället.
Sedan gick hela familjen, plus ett inlånat barn, på bio. Vi såg "Despicable Me" i 3D. En trevlig, tecknad familjefilm, lite galen på ett charmigt sätt och med ett sympatiskt budskap om att vi alla mår bra av att vara snälla. Snart på en bio nära dig. Skulle jag tro.
Till middag serverades senare på kvällen bland annat laxfiléerna. Fantastiskt goda om jag får säga det själv. Det var jag dock rätt ensam om att tycka. Resten av familjen åt annan stekt fisk.
Så kan det gå.
Läs gärna mitt otroligt intressanta inlägg om massmediernas ansvar på min andra blogg, Amerika-reportage.
lördag 7 augusti 2010
Seriös träning, GAIS-seger och trevlig middag
Eftersom jag anmält mig till en halvmara är det seriös träning som gäller. Så i dag sprang jag 15 kilometer. Snitt-tid cirkus 5:30 per kilometer. Tio kilometer passerades på 53:30. Kändes bra, även om jag fick ägna omkring fem timmar till återhämtning.
Annars var dagens stora händelse naturligtvis GAIS seger över minkstryparna från Listerlandet (=Mjällby). Märkligt nog var jag för en gång skull rätt säker på en Atletseger och när det stod 2-0 efter första halvlek lutade jag mig tryggt tillbaka. Bara för att vakna upp i inledningen av andra, när minkplågarna gjorde 2-1. Därefter en smula lugn igen efter straffmål och 3-1. men GAIS förnekar sig inte och naturligtvis släppte man in ett mål i slutet, så i vanlig ordning blev de sista övertidsminuterna en kallsvettig och magsårsframkallande period av mitt liv.
Men 3-2 stod sig och nu ligger vi på sjätte plats i tabellen. Med häng på fjärde.
Kvällen avslutades med en ytterst trevlig middag i trädgården tillsammans med några av hustruns jobbarkompisar.
Annars var dagens stora händelse naturligtvis GAIS seger över minkstryparna från Listerlandet (=Mjällby). Märkligt nog var jag för en gång skull rätt säker på en Atletseger och när det stod 2-0 efter första halvlek lutade jag mig tryggt tillbaka. Bara för att vakna upp i inledningen av andra, när minkplågarna gjorde 2-1. Därefter en smula lugn igen efter straffmål och 3-1. men GAIS förnekar sig inte och naturligtvis släppte man in ett mål i slutet, så i vanlig ordning blev de sista övertidsminuterna en kallsvettig och magsårsframkallande period av mitt liv.
Men 3-2 stod sig och nu ligger vi på sjätte plats i tabellen. Med häng på fjärde.
Kvällen avslutades med en ytterst trevlig middag i trädgården tillsammans med några av hustruns jobbarkompisar.
fredag 6 augusti 2010
Nytt utseende - igen
Eftersom en del har klagat på bristen på kontraster i den tidigare layouten, har jag bytt utseende på bloggen igen. Enkelt, snyggt och tydlig, hoppas jag. Eller?
Denna fredag har präglats av sommaraktiviteter. jag och killarna spelade tennis någon timme i förmiddags. Sedan åkte hustrun och jag och hämtade dottern, som hade sin sista dag på sommarskolan. På vägen hem storhandlade vi på Safeway, denna pärla bland butiker på jorden.
På eftermiddagen blev det även ett dopp i den närbelägna kommunala poolen.
Rena lyxlivet.
Istället för löpning blev det två flaskor Starobrno på kvällskvisten, så jag har ingen träningsrapport att förmedla. Men ölen var väldigt god.
I morgon ser jag fram emot att höra GAIS slå Mjällby hemma på nya Gamla Ullevi.
Denna fredag har präglats av sommaraktiviteter. jag och killarna spelade tennis någon timme i förmiddags. Sedan åkte hustrun och jag och hämtade dottern, som hade sin sista dag på sommarskolan. På vägen hem storhandlade vi på Safeway, denna pärla bland butiker på jorden.
På eftermiddagen blev det även ett dopp i den närbelägna kommunala poolen.
Rena lyxlivet.
Istället för löpning blev det två flaskor Starobrno på kvällskvisten, så jag har ingen träningsrapport att förmedla. Men ölen var väldigt god.
I morgon ser jag fram emot att höra GAIS slå Mjällby hemma på nya Gamla Ullevi.
torsdag 5 augusti 2010
Dags för en halvmara
På det magiska, eller rättare sagt tragiska, datumet 11 september (terrordåden 2001, Anna Lindhs död 2003) är det dags: Jag ska kuta en halvmara här i DC. Anmälan är gjord, det finns ingen återvändo.
Detta bör ytterligare motivera mig när det gäller kampen för att reclaima min kropp. I dag blev det ytterligare fem kilometer i 35-gradig värme. Kilona bara rinner av mig. Bokstavligt.
Det är bara att hoppas att den 11 september inte blir någon olycksdag för er försynte bloggare.
Annars är det mest innevistelse som gäller i hettan. Jag tog med bröderna Brothers och spelade tennis någon timme i förmiddags och det var precis vad de klarade av. Sedan låg de och flämtade och drack vatten framför TV:n i vårt luftkonditionerade hus. Syster Yster går på sin sommarskola och trivs fortfarande hur bra som helst. I morgon ska de ha avslutning med kak-kalas.
För bröderna och mig blir det nog en tur till vår närmaste public pool.
Detta bör ytterligare motivera mig när det gäller kampen för att reclaima min kropp. I dag blev det ytterligare fem kilometer i 35-gradig värme. Kilona bara rinner av mig. Bokstavligt.
Det är bara att hoppas att den 11 september inte blir någon olycksdag för er försynte bloggare.
Annars är det mest innevistelse som gäller i hettan. Jag tog med bröderna Brothers och spelade tennis någon timme i förmiddags och det var precis vad de klarade av. Sedan låg de och flämtade och drack vatten framför TV:n i vårt luftkonditionerade hus. Syster Yster går på sin sommarskola och trivs fortfarande hur bra som helst. I morgon ska de ha avslutning med kak-kalas.
För bröderna och mig blir det nog en tur till vår närmaste public pool.
onsdag 4 augusti 2010
Tillbaka mot trivselvikten
Den intensiva kampen för att reclaima min kropp (= gå ner några kilon) fortsätter. Jag har sprungit nästan varje dag och avhållit mig från både söta godsaker och kallt öl. Och det ger resultat, minsann.
I dag väntade jag tills det var som absolut varmast, 35 grader, och sprang ut med min GPS-klocka. Jag har nämligen upptäckt att jag går ner mycket fortare i vikt om det är jättevarmt ute. Jättebra.
Nackdelen är att det är så himla jobbigt i värmen. Så det blev bara fem kilometer. Dessutom i tämligen lusigt tempo, strax under 6 minuter per kilometer i snitt.
I övrigt att rapportera från Distriktet:
Syster Yster verkar stortrivas på sin nya skola. Massor av nya kompisar, trevliga lärare och fyndet: Ett eget skolcaf'é där man kan beställa smoothies. "Man kan få ett credit card som ni kan sätta in pengar på och sedan kan jag gå och fika när jag vill och betala med kortet" sa dottern förtjust i måndags. Hmm.
Hon har ännu inte träffat presidentens döttrar, men de lär väl dyka upp på caféet vad det lider. Just nu är Syster Yster dessutom extra glad, eftersom hustrun nu ikväll köpt den av dottern länge emotsedda mobiltelefonen.
Bröderna har sommarlov och ägnar sig mest åt legobyggen, dataspel, parksporter och annat smått och gott. Lillebror hade två kompisar här hela eftermiddagen.
Själv laddar jag upp inför den stora striden mot Renault. De har upprepat sitt besked om att det inte blir någon ersättning. En ren krigsförklaring, det går ju inte att tolka på annat sätt...
I dag väntade jag tills det var som absolut varmast, 35 grader, och sprang ut med min GPS-klocka. Jag har nämligen upptäckt att jag går ner mycket fortare i vikt om det är jättevarmt ute. Jättebra.
Nackdelen är att det är så himla jobbigt i värmen. Så det blev bara fem kilometer. Dessutom i tämligen lusigt tempo, strax under 6 minuter per kilometer i snitt.
I övrigt att rapportera från Distriktet:
Syster Yster verkar stortrivas på sin nya skola. Massor av nya kompisar, trevliga lärare och fyndet: Ett eget skolcaf'é där man kan beställa smoothies. "Man kan få ett credit card som ni kan sätta in pengar på och sedan kan jag gå och fika när jag vill och betala med kortet" sa dottern förtjust i måndags. Hmm.
Hon har ännu inte träffat presidentens döttrar, men de lär väl dyka upp på caféet vad det lider. Just nu är Syster Yster dessutom extra glad, eftersom hustrun nu ikväll köpt den av dottern länge emotsedda mobiltelefonen.
Bröderna har sommarlov och ägnar sig mest åt legobyggen, dataspel, parksporter och annat smått och gott. Lillebror hade två kompisar här hela eftermiddagen.
Själv laddar jag upp inför den stora striden mot Renault. De har upprepat sitt besked om att det inte blir någon ersättning. En ren krigsförklaring, det går ju inte att tolka på annat sätt...
tisdag 3 augusti 2010
Dags att bojkotta Renault
För sex år sedan köpte vi en ny Renault Scenic.
Ett år senare gick den första fönsterhissen sönder. Något år senare den andra. Varför? Det handlar om ett fabrikationsfel, det har Renault erkänt. Stänger man dörren lite för hårt ramlar rutan ner i dörrens innandöme. Följaktligen känner man numera igen Renault Scenic-ägare genom att de stänger sina dörrar som om de var gjorda av det finaste Kina-porslin...
De båda första hissarna lagades båda via garantin. När sedan den tredje (eller var det rent av den fjärde?) pajade sommaren 2008, gällde inte längre garantin. Vi fick pröjsa själva, trots irriterade samtal med Renault. Nästan 5 000 kronor. Kul. Verkligen.
Sedan dess stänger vi dörrarna extremt försiktigt. Och förbannar Renault.
I somras råkade jag surfa in på SvT:s konsumentprogram Plus, ni vet det där med programledaren Sverker Olofsson. Programmet handlade exakt om det ovan beskrivna. Det är nämligen många som drabbats av det här. Och representanten från Renault stod inför hela det svenska folket och lovade att alla som tvingats reparera sina fönsterhissar för egna pengar skulle gottgöras av Renault.
Suveränt, tänkte jag och tog jag kontakt med Renaults kundservice, skickade över all information och väntade på att de skulle ge oss tillbaka våra nästan 5 000 spänn.
Men vad händer? Följande brev anländer:
Bästa kund,
Renault Nordic har undersökt Ert ärende. Eftersom reparationen i fråga har
gjorts redan under hösten 2008 har Vi beslutat att inte bevilja någon
ersättning i detta ärende.
Med vänlig hälsning
Kundrelationsavdelningen
Renault Nordic AB
Ett år senare gick den första fönsterhissen sönder. Något år senare den andra. Varför? Det handlar om ett fabrikationsfel, det har Renault erkänt. Stänger man dörren lite för hårt ramlar rutan ner i dörrens innandöme. Följaktligen känner man numera igen Renault Scenic-ägare genom att de stänger sina dörrar som om de var gjorda av det finaste Kina-porslin...
De båda första hissarna lagades båda via garantin. När sedan den tredje (eller var det rent av den fjärde?) pajade sommaren 2008, gällde inte längre garantin. Vi fick pröjsa själva, trots irriterade samtal med Renault. Nästan 5 000 kronor. Kul. Verkligen.
Sedan dess stänger vi dörrarna extremt försiktigt. Och förbannar Renault.
I somras råkade jag surfa in på SvT:s konsumentprogram Plus, ni vet det där med programledaren Sverker Olofsson. Programmet handlade exakt om det ovan beskrivna. Det är nämligen många som drabbats av det här. Och representanten från Renault stod inför hela det svenska folket och lovade att alla som tvingats reparera sina fönsterhissar för egna pengar skulle gottgöras av Renault.
Suveränt, tänkte jag och tog jag kontakt med Renaults kundservice, skickade över all information och väntade på att de skulle ge oss tillbaka våra nästan 5 000 spänn.
Men vad händer? Följande brev anländer:
Bästa kund,
Renault Nordic har undersökt Ert ärende. Eftersom reparationen i fråga har
gjorts redan under hösten 2008 har Vi beslutat att inte bevilja någon
ersättning i detta ärende.
Med vänlig hälsning
Kundrelationsavdelningen
Renault Nordic AB
Vi skulle tydligen ha väntat med reparationen - utan möjlighet att stänga fönstret. Hur länge? Ett halvår? Ett år? Vem vet? Renault ger inget besked om detta. Jobbigt att ha ett öppet fönster när det regnar. För att inte tala om stöldsrisken.
Således: Först tillverkar och säljer de en undermålig produkt, vilket de erkänner offentligt. Sedan lovar de, lika offentligt, att ersätta utlägg för reparationer. Därefter, när TV-kameran slocknat och Sverker har gått vidare till andra ämnen, skiter de i sina löften och bryr sig inte om att de krängt bilar av urusel kvalitet.
Nu har jag bett Renault att ändra sitt beslut och följa sina egna utfästelser. Blir det negativt besked även nästa gång lär historien fortsätta, var så säkra. Tills vidare uppmanar jag ödmjukt hela världen att bojkotta Renault för att sätta lite press på dom.
måndag 2 augusti 2010
Succé för såpade kakor
Uppdatering tisdag: Premiären var visst en vecka tidigare. Och i dag skriver Washington Post att TLC precis beslutat sig för att köra en andra säsong med Georgetown Cupcakes.
I lördags hade dokusåpan om Georgetown Cupcakes premiär på kanalen TLC. Butiken, som ligger några kvarter härifrån, startadea av två systrar (från Kanada) i liten skala för ett par år sedan. Succén var omedelbar och allt som oftast var köerna långa utanför den lilla lokalen.
I höstas flyttade kak-affären till en större butik på M Street och det minskade inte intresset direkt. Köerna ökade. På helgerna stod ofta 50-60 personer tålmodigt utanför butiken i väntan på att få sina cupcakes.
Succén uppmärksammades av medierna och TLC bestämde sig för att göra en dokusåpa av hela historien. Premiären var alltså i lördags. I söndags var jag ute på en joggingtur och råkade springa förbi butiken. Det var helt makalöst. Minst 300, kanske uppemot 500 (jag räknade inte), personer stod i en kö som ringlade sig genom ett par kvarter.
Snacka om att TV fortfarande har genomslagskraft.
För övrigt var det väldigt nära att Lillebror hade varit med i såpan. Hans klass skulle egentligen blivit filmade när det var i butiken på ett studiebesök. Men besöket blev inställt på grund av snöoväder. Så nära var vår yngste son att få sin kvart i rampljuset...
Men det går väl fler tåg.
Här under en kak-video från Youtube (ja, jag vet att formatet inte riktigt funkar i den här mallen).
För övrigt kan jag rapportera att min semester nu är slut och att jag uppdaterat min "profesionella" blogg Amerika-reportage. Läs om den amerikanska bostadsmarknaden och att allt färre äger sitt hem i krisens spår.
I lördags hade dokusåpan om Georgetown Cupcakes premiär på kanalen TLC. Butiken, som ligger några kvarter härifrån, startadea av två systrar (från Kanada) i liten skala för ett par år sedan. Succén var omedelbar och allt som oftast var köerna långa utanför den lilla lokalen.
I höstas flyttade kak-affären till en större butik på M Street och det minskade inte intresset direkt. Köerna ökade. På helgerna stod ofta 50-60 personer tålmodigt utanför butiken i väntan på att få sina cupcakes.
Succén uppmärksammades av medierna och TLC bestämde sig för att göra en dokusåpa av hela historien. Premiären var alltså i lördags. I söndags var jag ute på en joggingtur och råkade springa förbi butiken. Det var helt makalöst. Minst 300, kanske uppemot 500 (jag räknade inte), personer stod i en kö som ringlade sig genom ett par kvarter.
Snacka om att TV fortfarande har genomslagskraft.
För övrigt var det väldigt nära att Lillebror hade varit med i såpan. Hans klass skulle egentligen blivit filmade när det var i butiken på ett studiebesök. Men besöket blev inställt på grund av snöoväder. Så nära var vår yngste son att få sin kvart i rampljuset...
Men det går väl fler tåg.
Här under en kak-video från Youtube (ja, jag vet att formatet inte riktigt funkar i den här mallen).
För övrigt kan jag rapportera att min semester nu är slut och att jag uppdaterat min "profesionella" blogg Amerika-reportage. Läs om den amerikanska bostadsmarknaden och att allt färre äger sitt hem i krisens spår.
söndag 1 augusti 2010
En ny och lättare era stundar
Som väntat förlorade GAIS borta mot Malmö FF. Jag satt klistrad vid webbradion och kunde konstatera att andra halvlek var hyfsad. Första en katastrof. Men vad är annat att vänta när man säljer sin stjärnspelare till Saudiarabien och värvar en ny sportchef på kåken.
Jag säger då det.
I morgon börjar Syster Yster på sommarskola på sin nya skola, den där presidentens barn går på. Hon är väl inte helt överförtjust i att gå i skolan mitt under sommarlovet, men det är bara en vecka och bara mellan 9 och 14. Dessutom har jag fixat hennes favvokäk - plättar - som hon ska få med sig till lunch.
Annars börjar Lillebror skolan om tre veckor och de övriga inte förrän efter Labor Day den 6 september. Sedan är det business as usual, med den skillnaden att de tre kidsen kommer att gå i tre olika skolor... Och att Syster Yster börjar i en ny skola. Spännande!
Själv har jag, efter hustruns försynta påpekande, tagit nya friska tag när det gäller vikten. Efter sommarens utlevelser, med svärmors fantastiska mat och svärfars frikostiga ölerbjudanden, stundar nu hårda tider. Ingen mer öl och bara mat som är äcklig. Detta skola hädanefter vara min devis. Det vore ju 17 om inte det skulle få vågen på bättre humör.
Jag säger då det.
I morgon börjar Syster Yster på sommarskola på sin nya skola, den där presidentens barn går på. Hon är väl inte helt överförtjust i att gå i skolan mitt under sommarlovet, men det är bara en vecka och bara mellan 9 och 14. Dessutom har jag fixat hennes favvokäk - plättar - som hon ska få med sig till lunch.
Annars börjar Lillebror skolan om tre veckor och de övriga inte förrän efter Labor Day den 6 september. Sedan är det business as usual, med den skillnaden att de tre kidsen kommer att gå i tre olika skolor... Och att Syster Yster börjar i en ny skola. Spännande!
Själv har jag, efter hustruns försynta påpekande, tagit nya friska tag när det gäller vikten. Efter sommarens utlevelser, med svärmors fantastiska mat och svärfars frikostiga ölerbjudanden, stundar nu hårda tider. Ingen mer öl och bara mat som är äcklig. Detta skola hädanefter vara min devis. Det vore ju 17 om inte det skulle få vågen på bättre humör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)