Just nu pågår det en diskussion på nätet om varför man blivit något så obegripligt som gaisare. Såvitt jag kan se har de flesta (killar) angivit sin farsa som den skyldige. Jag antar att det handlar om någon slags fadersgestaltering. Pappa tog med den lilla grabben, som högaktade och dyrkade sin i övrigt fullständigt frånvarande fadersfigur, till Ullevi där Grönsvart blev ett slags substitut för verklig kärlek mellan far och son.
Eller nå't sån't. Hur som helst är det rätt kul att läsa alla berättelser. Här är min. Och farsan är rätt oskyldig. Men spelar en indirekt roll i det hela.
Jag är född och uppvuxen i östra Småland. Där fanns noll fotbollstradition, förutom att Kalmar FF började nosa på allsvenskan på 1970-talet. Men på grund av min farsa (där kom gestaleringen in), var det helt omöjligt att ha några som helst sympatier med Kaaamar.
Så blev jag 20 år och flyttade till Göteborg och träffade en massa konstiga och fantastiska människor. Några av dom drog med mig på fotbollsmatcher i början av 1980-talet. Jag vill minnas att det var märkliga resor ut till obygderna i Bohuslän och Västergötland och Värmland - och naturligtvis en massa matcher i Göteborg. Det fanns bara ett lag i kompiskretsen. GAIS. Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap. Samir Bakaou var den stora hjälten. Bosse Falk var tränare. Bindgalen. Laget harvade i tvåan. Mycket underdog, mycket cool stämning.
Sedan gick GAIS upp i allsvenskan 1987. Första matchen var mot Bajen och jag och polaren Åke gick i marschen från Götaplatsen till Nya Ullevi. Bara 6 000 personer kom på premiären, vilket var en besvikelse.
Och på den vägen är det.
Besvikelse följer på besvikelse. Ständigt.
I dag blev det uddamålsförlust mot farsans gamla gäng Djurgårdens IF. Publiken sviker. Tränaren är helt utan karisma och har dessutom en Solna AIK-tatuering inristad någonstans på kroppen. Man anställer en sportchef som ger sin anställningsintevju när han har permission från kåken. Man tar sig för pannan. Gång på gång.
Det mesta känns fel. Det vilar en slags förbannelse över föreningen.
Men ändå kan jag inte låta bli att engagera mig i den där klubbens öden och äventyr. Antar att det har något med min sena ungdomsperiod att göra. Jag är väl präglad av föreningens underdog-år, när jag själv var mellan 20 och 25 och väldigt mottaglig för alla former av påverkan.
Hur som helst. Det är aldrig tråkigt att vara gaisare. Nu ser jag fram mot en riktig härlig bottenstrid, sannolikt tillsammans med bland annat svärfars Halmstads BK...
I övrigt kan jag meddela att två av tre barn svimmade när de tog diverse vaccinationer i dag. Den tredje däckade när vi kom hem. Och själv kände jag mig en smula darrig efteråt. Men en dubbel whisky är alltid pålitlig medicin.
2 kommentarer:
Det gäller inte bara GAIS. För många verkar det vara så att någonstans i ungdomsåren blir man fast för något lag och sen sitter det där oavsett hur det går. För min del är det Djurgården, Tottenham och Milan som sitter i hjärtat. Hur det går i Spanien, Tyskland och Holland är ointressant.
Varför man fäster sig? För min del är det nog olika orsaker vad gäller de tre lagen. Så något generellt svar finns inte.
Men...det här ger ju färg åt livet. Lidande när vi förlorar, blir nedflyttade och en otrolig lycka när vi vinner kanske till och med får en medalj. Inte vill jag leva i en grå jämnhetslunk.
PS. Livet leker i dag. DS.
Samma sak här. Jag gillar lekande liv!
Skicka en kommentar