En sådan fantastisk dag

Vilken fantastisk dag!

Jag gick upp i ottan för att besiktiga bilen. Hustrun var redan uppe, för hon skulle jobba. Barnen sov. Innan jag stack iväg kollade jag livekameran på nätet där man kan se hur lång kön är. Den var jättelång redan för klockan 7.

Men vad händer? Världens tropiska oväder dyker upp som på beställning. Jag sprang till bilen, blev rätt blöt men kände mig ändå belåten eftersom jag var helt övertygad om det bara är de hårda bland de hårda som är så dumma i huvudet att de ger sig ut i ett skyfall och där blixtarna blixtrar sisådär var femte sekund.

Så jag körde iväg, plöjde igenom meterdjupa vattensamlingar och lyckades undvika de träd som föll runt omkring mig. Efter en halvtimmes kamp mot elementen, var jag framme vid Half Street - och kön var nästan borta! Så det tog bara två timmar innan jag var framme vid inspektören, som tog över bilen, konstaterade att bilen höll sig inom rätt avgasnivå och gav tillbaka bilen tre minuter senare.

Nu är det två år kvar till nästa besiktning.

Sedan lättade molnen, solen kom fram och och temperaturen steg snabbt.

Stärkt av min framgång i kontakterna med Distriktets Department of Motor Vehicles, stack jag ut och kutade en knapp svensk mil. Kändes bra. Har dock inga tider att rapportera, eftersom jag glömde ladda batteriet i min GPS-klocka.

Väl tillbaka cyklade jag och kidsen till vår lokala pool. Och då hände det:

Lillebror simmade!

Först fyra meter. Sedan fem. Sedan fem och en halv. Sedan sex. Och strax innan vi skulle sticka: åtta meter.

Han var mäkta stolt och nöjd över sig själv - med all rätt.

Det känns historiskt, det där med att lära sig simma. Själv gick jag i simskola i lilla bassängen i Oskarshamns simhall. Där är det för övrigt numera en bar.

Jag tränade äldste sonen hårt en sommar och jag minns fortfarande hur jag med en skräckblandad förtjusning såg honom hoppa i från klipporna på min farbrors ö i det varma vattnet strax intill Simpevarps kärnkraftsverk. Jag var beredd att hoppa i efter honom, men han kom upp igen. Och tog sig i land.

Näst äldste sonen och jag kämpade en hel vinter i Oasens lilla 15 metersbassäng på Kungsholmen. En gång i veckan, varje lördag, gick vi dit. Det gick långsamt, meter för meter. Och till slut klarade han hela bassänglängden. Numera är han ett verkligt vattendjur som klarar alla fyra simsätten.

Syster Yster lärde sig i stort sett simma på egen hand. Det var den sommar som följde efter storebrors träning i Oasen. Uppenbarligen hade hon snappat upp ett och annat, för plötsligt simmade hon bara. Det var nere i Medelhavet, vi hyrde ett ställe i södra Frankrike, så hon hade möjligen lite flythjälp av saltvattnet. När vi kom hem till Sverige och Halmstad samma sommar simmade hon 1 000 meter...

Och nu har alltså minstingen gått med i simmarnas klubb.

Grattis Lillebror!