Mitt eget triathlon - nu tyar jag inte mer

Körde ett litet mini-triathlon i dag och är faktiskt helt slut.

Hela dagen i går gick jag omkring med träningsvärk i baksidan av vänster lår. Sannolikt slarvade jag med stretchningen efter min 15-kilometersrunda i måndags. Så i dag tog jag det lugnt och nöjde mig med en mil.

Efter en stund kändes det rätt bra och jag ökade takten. Kutade de tio kilometerna på strax under 53 minuter (5:20 i snitt/kilometer).

Sedan hade jag bestämt med de två hemmavarande barnen att vi skulle paddla kajak nere på floden. Så vi cyklade glatt iväg till Jack's Boathouse och beställde en dubbel- och en singelkajak.

Men se, det gick inte alls det. För man måste nämligen vara 16 år för att få framföra en kajak på egen hand. Och dit har Big Brother två år. Drygt. Så det blev ingen paddling. Istället övertalade jag kidsen att göra en cykelutfärd till Maryland, vilket de ställde upp på utan större tvekan.

Vi åkte längs en gammal järnvägssträckning. Det sista tåget tuffade fram här 1980 (typ i går enligt min tidräkning), sedan rev man upp rälsen och gjorde om en del av banan till cykelstig - Capital Crescent Trail.

Väldigt trevligt. Bland annat åkte vi igenom den omkring 100 meter långa Dalecarlia Tunnel, byggd helt av tegel och rätt cool att cykla i.

Totalt lurade jag iväg barnen på en tur på minst två mil.

Sedan var det dags att hämta Lillebror, den enda av oss som gör något vettigt just nu (förutom hustrun, förstås). Han hade haft en finfin dag i skolan och propsade på att jag skulle ta med honom till poolen. Så då gjorde jag det. Medan han lekte och dök och hade sig, simmade jag omkring 400 meter.

När jag gick upp ur bassängen kände jag mig plötsligt väldigt trött. Vi cyklade hem, jag grillade hamburgare och korv så det stod härliga till och nu sitter jag här och funderar på om jag ska ta träningsledigt i morgon...

Jag tror att det blir så. Kroppen säger ifrån.

Två glada cyklister vid tunneln med det märkliga namnet Dalecarlia.