Halva arbetsdagen gick åt till dotterns besök hos ortodontisten. Jag var inte tillbaka på mitt kontor förrän vid ett-tiden. Och då var det ju dags att fixa lunch. Och när den väl var klar så var det bara en dryg timme kvar innan barnhämtningaran började.
Snacka om kort arbetsdag... Vart tar all tid vägen, egentligen? Och varför går den så himla fort?
Jag vet inte vad det är som gör det, men det blir påfallande ofta så här. Trots att alla tre barnen går i skolan och vistas där i minst drygt sex timmar vardera, så hinner jag ofta inte jobba mer än tre, fyra timmar per dag. Det kan vara något av barnen som börjar senare eller slutar tidigare, det kan vara saker som måste fixas, det kan vara volontärjobb på skolan, det kan vara en punka på bilen, det kan vara snökaos...
Inte var det väl så här i Sweden?
I övrigt är det fortfarande kallt, snön ligger kvar och i natt har man - minsann - varnat för ett nytt vinteroväder. Det ska eventuellt bli en så'n där isstorm igen. Alla anställda på departementen inne i sta'n har uppmanats att i möjligaste mån jobba hemifrån i morgon för att undvika trafikkaos. Huruvida det bli någon skola står fortfarande skrivet i stjärnorna...
Under sen eftermiddag cyklade jag bort 521 kalorier på gymmet nere vid värmepannan. Nöjd över denna insats slängde jag sedan i mig dubbelt så många kalorier i samband med den fantastiska middagen: Färsk torsk i champinjon-, purjo- och broccolisås med en gnutta citron, serverad med ris och cole slaw. Till detta dracks en mix av äppeljuice och sparkling water.
Otroligt gott, om jag får säga det själv.
måndag 31 januari 2011
söndag 30 januari 2011
En dag vid Vita Huset
Lite vårkänsla i Distriktet i dag och vi vandrade iväg til Vita Huset mitt på dagen för att kolla in vad som är på gång där. Trots att vi är goda vänner med Barack och Michelle (vi har ju döttrar på samma skola...), valde vi att inte knacka på utan hängde en stund utanför kåken, vid Lafayette Park. Där är det alltid något kul eller intressant att vila ögonen på.
Denna söndag var det - inte helt oväntat - demonstration till stöd för demonstranterna i Egypten. "Mubarak must go!" ekade det över nejden.
Innan vårt häng runt parken, gick vi in en sväng på American Craft Museum, ett av de få Smithsonian-muséer som vi tidigare inte varit på. Inte för att vi missat något. Det var synnerligen ointressant. Men själva byggnaden var rätt imponerande och läget är ju inte helt fel - mitt emot världens maktcentrum, Vita Huset.
Jag är medveten om att jag är dålig på att publicera bilder, men för att kompensera: Här är lite foton från vår söndag (och ett från lördags kväll):
"Mubarak must go". Det var ingen tvekan om vad de två demonstranterna tyckte om Egyptens president.
Fler och fler demonstranter samlades...
...allt medan denne fromme man sjöng muslimska böneramsor, till synes helt utan samband med stöddemonstrationen för Egypten-upproret.
Hon heter Conception Picciotto och har demonstrerat mot kärnvapen från sitt basläger utanför Vita Huset sedan 1981. Ursprungligen från Vigo i spanska Galicien, där jag för övrigt tillbringade en trevlig vecka i maj 1991.
Fler och fler demonstranter samlades...
...liksom världspressen.
Ett inlägg i debatten.
Fler och fler samlades...
Och sedan kom plötsligt en kompis till Conception cyklandes. Han stannade en stund och småpratade med Connie, innan han gav sig iväg igen på sin budskapsresa.
Fler och fler samlades...
...och strax innan vi gick var det nog ett par hundra som skrek att Mubarak måste avgå.
Själva hade vi en trevlig lördagskväll, med avskedsparty hemma hos oss för några kompisar som ska flytta till Paris i nästa vecka.
Denna söndag var det - inte helt oväntat - demonstration till stöd för demonstranterna i Egypten. "Mubarak must go!" ekade det över nejden.
Innan vårt häng runt parken, gick vi in en sväng på American Craft Museum, ett av de få Smithsonian-muséer som vi tidigare inte varit på. Inte för att vi missat något. Det var synnerligen ointressant. Men själva byggnaden var rätt imponerande och läget är ju inte helt fel - mitt emot världens maktcentrum, Vita Huset.
Jag är medveten om att jag är dålig på att publicera bilder, men för att kompensera: Här är lite foton från vår söndag (och ett från lördags kväll):
"Mubarak must go". Det var ingen tvekan om vad de två demonstranterna tyckte om Egyptens president.
Fler och fler demonstranter samlades...
...allt medan denne fromme man sjöng muslimska böneramsor, till synes helt utan samband med stöddemonstrationen för Egypten-upproret.
Hon heter Conception Picciotto och har demonstrerat mot kärnvapen från sitt basläger utanför Vita Huset sedan 1981. Ursprungligen från Vigo i spanska Galicien, där jag för övrigt tillbringade en trevlig vecka i maj 1991.
Fler och fler demonstranter samlades...
...liksom världspressen.
Ett inlägg i debatten.
Fler och fler samlades...
Och sedan kom plötsligt en kompis till Conception cyklandes. Han stannade en stund och småpratade med Connie, innan han gav sig iväg igen på sin budskapsresa.
Fler och fler samlades...
...och strax innan vi gick var det nog ett par hundra som skrek att Mubarak måste avgå.
Själva hade vi en trevlig lördagskväll, med avskedsparty hemma hos oss för några kompisar som ska flytta till Paris i nästa vecka.fredag 28 januari 2011
En av de mest manliga sysselsättningarna som finns
Fredagen började med att vi fick sovmorgon eftersom alla barnens skolor startade två timmar senare än normalt på grund av befarat snöfall under natten. Men av det befarade fallet blev intet. Däremot började det snöa rätt rejält någon halvtimme före den uppskjutna skolstarten. Det hade med andra ord varit bättre att dra igång på normal tid...
Men det är ju skönt att få ett par extra timmar på morgonen.
Lugnet förbyttes dock i en smula stress när jag uppräckte att bilen hade ett flat tire. Punka på höger fram. Plötsligt blev det väldigt bråttom. Jag kutade iväg med Syster Yster till bussen och såg sedan till att Big Brother kom iväg med tunnelbanan. När väl de stora hade kommit iväg, ägnade jag mig åt en av de mer manliga sysselsättningar som finns: Byta hjul.
Jag vill absolut inte skryta, jag är inte den sortens man, men jag har under årens lopp och med en mängd halv- och helrisiga bilar i min ägo, utvecklat en rätt bra och effektiv teknik för hjulbyten. Det går kanske inte riktigt lika fort som på en formel 1-tävling, men nästan. Runt 20 minuter tog det att få på reservhjulet i snöblasket - och då fick jag ägna åtminstone tre minuter åt att fundera ut hur domkraften fungerade. Det var en ny modell för mig.
Efter hjulbytet fick jag en mängder av beröm och imponerade blickar på mina biceps av min hustru. Bara det var ju värt 20 minuters kamp i snöstormen.
Numera är reservhjulen små och löjliga och knappast något som man kan åka omkring med särskilt länge. Så jag stack till verkstan, där dom lagade däcket för en sympatisk summa av 16 bucks. Så nu är vi redo att köra bil som vanligt igen... Om nu lagningen håller.
Men det är ju skönt att få ett par extra timmar på morgonen.
Lugnet förbyttes dock i en smula stress när jag uppräckte att bilen hade ett flat tire. Punka på höger fram. Plötsligt blev det väldigt bråttom. Jag kutade iväg med Syster Yster till bussen och såg sedan till att Big Brother kom iväg med tunnelbanan. När väl de stora hade kommit iväg, ägnade jag mig åt en av de mer manliga sysselsättningar som finns: Byta hjul.
Jag vill absolut inte skryta, jag är inte den sortens man, men jag har under årens lopp och med en mängd halv- och helrisiga bilar i min ägo, utvecklat en rätt bra och effektiv teknik för hjulbyten. Det går kanske inte riktigt lika fort som på en formel 1-tävling, men nästan. Runt 20 minuter tog det att få på reservhjulet i snöblasket - och då fick jag ägna åtminstone tre minuter åt att fundera ut hur domkraften fungerade. Det var en ny modell för mig.
Efter hjulbytet fick jag en mängder av beröm och imponerade blickar på mina biceps av min hustru. Bara det var ju värt 20 minuters kamp i snöstormen.
Numera är reservhjulen små och löjliga och knappast något som man kan åka omkring med särskilt länge. Så jag stack till verkstan, där dom lagade däcket för en sympatisk summa av 16 bucks. Så nu är vi redo att köra bil som vanligt igen... Om nu lagningen håller.
torsdag 27 januari 2011
Vinterledigt i DC
Min gamle gode vän Pelle meddelar att han tillbringade sju timmar med att ta sig från jobbet i Rockville till hemmet i Frederick i går kväll. En sträcka på fyra svenska mil som normalt tar typ en halvtimme på den bitvis åttafiliga 270:an.
"Det värsta jag varit med om", skrev Pelle.
Snön som föll i går var inte att leka med. Den var extremt blöt och tung och föll tätt. På bara någon timme var en del vägar svårframkomliga och efter några timmars intensivt snöande var det i stort sett omöjligt att ta sig fram på vissa sträckor. Jag hörde på radion att hundratals personer helt sonika hade övergivit sina bilar på George Washington Parkway, som var helt igenkorkad.
DC-regionens snöbekämpning påminner inte särskilt mycket om den svenska. Plogbilar finns knappt att uppbringa. Här angriper man snön främst genom att slänga ut några tusen ton salt. Men när det kommer i sådana här mängder räcker det inte med saltet.
Dessutom har tusentals personer strömavbrott som en följd av att den tunga snön tyngt ner elledningar så de brustit eller så har träf fallit över dem.
Själv hämtade jag som vanligt kidsen runt halv fyra i går och precis när vi skulle köra hem började snön att falla. Sedan fortsatte den att falla i ganska exakt sex timmar. Vi insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon skola för barnen i dag.
Och det blev det förstås inte.
Men jag ska inte klaga. Jag fick en del gjort i alla fall och på förmiddagen stack vi upp hela gänget till Montrose Park och åkte pulka. Det var första gången den här vintern - och kanske den enda... Snön lär väl inte ligga kvar särskilt länge. Det har varit en vacker dag, hur som helst. Soligt och runt fem plusgrader mitt på dagen. Som en vårdag i fjällen.
För övrigt har vår lokala skola redan meddelat att den startar två timmar senare i morgon.
Varför?
Det vet jag faktiskt inte. Men det ska visst komma lite mer snö i natt. Möjligen.
Tjejerna slänger sig ut nerför branterna i Montrose Park.
Lillebror gör sig redo för ett nytt åk.
Big Brother tvingades motvilligt acceptera att skolan var stängd denna torsdag.
"Det värsta jag varit med om", skrev Pelle.
Snön som föll i går var inte att leka med. Den var extremt blöt och tung och föll tätt. På bara någon timme var en del vägar svårframkomliga och efter några timmars intensivt snöande var det i stort sett omöjligt att ta sig fram på vissa sträckor. Jag hörde på radion att hundratals personer helt sonika hade övergivit sina bilar på George Washington Parkway, som var helt igenkorkad.
DC-regionens snöbekämpning påminner inte särskilt mycket om den svenska. Plogbilar finns knappt att uppbringa. Här angriper man snön främst genom att slänga ut några tusen ton salt. Men när det kommer i sådana här mängder räcker det inte med saltet.
Dessutom har tusentals personer strömavbrott som en följd av att den tunga snön tyngt ner elledningar så de brustit eller så har träf fallit över dem.
Själv hämtade jag som vanligt kidsen runt halv fyra i går och precis när vi skulle köra hem började snön att falla. Sedan fortsatte den att falla i ganska exakt sex timmar. Vi insåg rätt snabbt att det inte skulle bli någon skola för barnen i dag.
Och det blev det förstås inte.
Men jag ska inte klaga. Jag fick en del gjort i alla fall och på förmiddagen stack vi upp hela gänget till Montrose Park och åkte pulka. Det var första gången den här vintern - och kanske den enda... Snön lär väl inte ligga kvar särskilt länge. Det har varit en vacker dag, hur som helst. Soligt och runt fem plusgrader mitt på dagen. Som en vårdag i fjällen.
För övrigt har vår lokala skola redan meddelat att den startar två timmar senare i morgon.
Varför?
Det vet jag faktiskt inte. Men det ska visst komma lite mer snö i natt. Möjligen.
Tjejerna slänger sig ut nerför branterna i Montrose Park.
Lillebror gör sig redo för ett nytt åk.
Big Brother tvingades motvilligt acceptera att skolan var stängd denna torsdag.onsdag 26 januari 2011
Nämen: Snökaos i Distriktet
Jodå, mycket riktigt blev det skolproblem i morse (se förra inlägget). Detta sedan det kommit ungefär två millimeter snö. En av skolorna meddelade skräckslaget att de senarelagt starten med två timmar. Övriga två körde på som vanligt.
Det innebar att jag blev fast halva förmiddagen med att ta ungarna till sina respektive institutioner. Först iväg med Syster Yster med skolstart kl 8. Sedan tillbaka hem och hämta Lillebror, vars skola också startade som vanligt, 8:40. Och slutligen Big Brothers plugg, som skjutit på starten till kl 10 pga av den snö som knappt kunde ses med blotta ögat.
Däremot har de nu gått ut och varnat för ett riktigt snökaos i kväll och i natt. Och snön faller faktiskt rejält just nu. Men den smälter lika snabbt som den faller eftersom det är några plusgrader ute fortfarande.
Enligt amerikanska SMHI ska komma uppemot fem centimeter snö - och den lär väl ligga kvar om temperaturen sjunker. Så nu gäller det att bunkra som inför Leningrads belägring.
Och någon skola lär det naturligtvis inte bli tal om i morgon...
tisdag 25 januari 2011
Föräldramöte i skuggan av Obama
Helikoptrarna surrar och sirenerna tjuter; Det märks att det är något särskilt på gång i den amerikanska huvudstaden i kväll. Om lite drygt en halvtimme ska president Barack Obama hålla sitt årliga State of the Union-tal till nationen och lärarna uppmanar barnen att titta och lyssna på det (precis som lärarna på Kuba gjorde när Fidel höll tal, som en mig närstående person påpekade).
Halva sta'n är avstängd på grund av alla höjdare som ska ta sig till kongressbyggnaden och säkerheten är naturligtvis på högsta tänkbara nivå.
Själv har jag precis kommit hem från ett föräldramöte på vår fattiga kommunala skola och kan konstatera att engagemanget från föräldrarna är på topp. Det har verkligen hänt en hel del sedan vi flyttade hit. Då, hösten 2007, kom det kanske 25-20 personer på de här allmänna PTA-mötena. Nu i kväll var det 80...
Och intresset för skolan är stort. Så stort att byggnaderna kommer att vara proppfulla med kids nästa år. På några års sikt måste man kanske rentav fundera på att bygga ut eller hitta ytterligare lokaler i närområdet.
Och en viktig förklaring till skolans popularitet är den ekonomiska krisen.
Det lokala skolsystemet fungerar så att den som bor i upptagningsområdet har rätt till en plats på "sin" kommunala skola. Här i vår stadsdel, välmående Georgetown, har man av tradition skrivit in sina ungar på privatskolor. Men dessa skolors avgifter har bara blivit dyrare och dyrare under senare år. Samtidigt har även familjer i Georgetown drabbats av arbetslöshet eller försämrade inkomster. Alltså har man börjat se sig omkring efter billigare skolalternativ. Och insett att det finns en alldles utmärkt och väl fungerande kommunal skola i stadsdelen.
För faktum är att Hyde Addison Elementary School håller väl så hög kvalitet på utbildningen som vilken exklusiv privatskola som helst: Lärarna är otroligt bra, kunniga och engagerade. Skolledningen likaså. Till och med skolmaten börjar påminna om... mat. Så förutom på några punkter (en av de två skolbyggnaderna är i rätt risigt skick, det finns ingen gymnastiksal och lite annat smått och gott), så är skolan suverän. Särskilt med tanke på de knappa resurser den har.
Så plötsligt har antalet ungar från upptagningsområdet ökat kraftigt. Vilket lett till två saker: Flera och större klasser och färre kids från andra - och ofta fattigare - stadsdelar (eftersom barnen från upptagningsområdet alltid har förtur).
Och det är ju lite tråkigt.
Men det har också lett till att allt fler familjer engagerat sig i skolan. De föräldrar som kommit in är nämligen sådana där som är vana att vara aktiva och som gärna vill veta vad som händer och som vill vara med och påverka sina barns skola.
Och fortfarande är omkring hälften av barnen från andra delar av DC, vilket gör vår skola till en av de mest diversifierade i hela Distriktet.
Det är ändå riktigt, riktigt bra!
För övrigt kan meddelas att myndigheterna gått ut och varnat för att ett nytt vinteroväder är på ingång.
Det återstår att se om det blir någon skola i morgon...
Halva sta'n är avstängd på grund av alla höjdare som ska ta sig till kongressbyggnaden och säkerheten är naturligtvis på högsta tänkbara nivå.
Själv har jag precis kommit hem från ett föräldramöte på vår fattiga kommunala skola och kan konstatera att engagemanget från föräldrarna är på topp. Det har verkligen hänt en hel del sedan vi flyttade hit. Då, hösten 2007, kom det kanske 25-20 personer på de här allmänna PTA-mötena. Nu i kväll var det 80...
Och intresset för skolan är stort. Så stort att byggnaderna kommer att vara proppfulla med kids nästa år. På några års sikt måste man kanske rentav fundera på att bygga ut eller hitta ytterligare lokaler i närområdet.
Och en viktig förklaring till skolans popularitet är den ekonomiska krisen.
Det lokala skolsystemet fungerar så att den som bor i upptagningsområdet har rätt till en plats på "sin" kommunala skola. Här i vår stadsdel, välmående Georgetown, har man av tradition skrivit in sina ungar på privatskolor. Men dessa skolors avgifter har bara blivit dyrare och dyrare under senare år. Samtidigt har även familjer i Georgetown drabbats av arbetslöshet eller försämrade inkomster. Alltså har man börjat se sig omkring efter billigare skolalternativ. Och insett att det finns en alldles utmärkt och väl fungerande kommunal skola i stadsdelen.
För faktum är att Hyde Addison Elementary School håller väl så hög kvalitet på utbildningen som vilken exklusiv privatskola som helst: Lärarna är otroligt bra, kunniga och engagerade. Skolledningen likaså. Till och med skolmaten börjar påminna om... mat. Så förutom på några punkter (en av de två skolbyggnaderna är i rätt risigt skick, det finns ingen gymnastiksal och lite annat smått och gott), så är skolan suverän. Särskilt med tanke på de knappa resurser den har.
Så plötsligt har antalet ungar från upptagningsområdet ökat kraftigt. Vilket lett till två saker: Flera och större klasser och färre kids från andra - och ofta fattigare - stadsdelar (eftersom barnen från upptagningsområdet alltid har förtur).
Och det är ju lite tråkigt.
Men det har också lett till att allt fler familjer engagerat sig i skolan. De föräldrar som kommit in är nämligen sådana där som är vana att vara aktiva och som gärna vill veta vad som händer och som vill vara med och påverka sina barns skola.
Och fortfarande är omkring hälften av barnen från andra delar av DC, vilket gör vår skola till en av de mest diversifierade i hela Distriktet.
Det är ändå riktigt, riktigt bra!
För övrigt kan meddelas att myndigheterna gått ut och varnat för att ett nytt vinteroväder är på ingång.
Det återstår att se om det blir någon skola i morgon...
måndag 24 januari 2011
Raport från djupfrysen
Måndag i Distriktet och vi har gått omkring och småhuttrat hela dagen. Det här huset är definitivt inte byggt för låga temperaturer och kalla vindar; genomgående enkelfönster, stora härliga mellanrum mellan dörrposter och dörrar, noll isolering i väggarna.
Jag har satt på värmepannan så mycket som jag vågar och har miljösamvete till, men går ändå omkring med en tjock tröja inomhus.
Kallaste platsen i huset är köket. Ett litet och fullständigt vansinnigt placerat element hjälper knappt alls. Temperaturen ligger på runt 15 grader, men det blir förstås varmare när matlagningen kommer igång. Även några av badrummen (det finns fyra i huset) är iskalla. Särskilt hustruns och mitt som helt saknar en normal värmekälla. Det är inte särskilt kul att gå in där på morgnarna. Det finns en inbyggd värmefläkt, men den bullrar så mycket att det inte kan stå på under natten.
Även i skolorna har kylan lett till konsekvenser. I Lillebrors klassrum satt alla barn med jackorna på i dag, berättade han glatt när jag hämtade honom i eftermiddags. Och rast utomhus var naturligtvis inte att tänka på... De har tillbringat hela dagen inne i skolan.
Kylan ska visst hålla sitt grepp över DC och östkusten den närmaste veckan. Tufft.
I övrigt att rapportera? Inte mycket nytt.
Det rullar på, som man säger. Livet.
Jag har satt på värmepannan så mycket som jag vågar och har miljösamvete till, men går ändå omkring med en tjock tröja inomhus.
Kallaste platsen i huset är köket. Ett litet och fullständigt vansinnigt placerat element hjälper knappt alls. Temperaturen ligger på runt 15 grader, men det blir förstås varmare när matlagningen kommer igång. Även några av badrummen (det finns fyra i huset) är iskalla. Särskilt hustruns och mitt som helt saknar en normal värmekälla. Det är inte särskilt kul att gå in där på morgnarna. Det finns en inbyggd värmefläkt, men den bullrar så mycket att det inte kan stå på under natten.
Även i skolorna har kylan lett till konsekvenser. I Lillebrors klassrum satt alla barn med jackorna på i dag, berättade han glatt när jag hämtade honom i eftermiddags. Och rast utomhus var naturligtvis inte att tänka på... De har tillbringat hela dagen inne i skolan.
Kylan ska visst hålla sitt grepp över DC och östkusten den närmaste veckan. Tufft.
I övrigt att rapportera? Inte mycket nytt.
Det rullar på, som man säger. Livet.
söndag 23 januari 2011
Vi trotsade elementens raseri
Med ett välriktat karateslag med högernäven, slog hustrun hål på det ena pepparkakshusets tak. De sista spåren av julen är på väg bort. Bara rester av de två husen återstår. Det har blivit dags att gå vidare i. Nästa anhalt: V Day i februari (Valentine's Day 14 februari).
Det är fortfarande svinkallt här i Distriktet och den där vinden från Kanada är inte att leka med, minsann. Men vi trotsade elementens raseri och var ute några timmar mitt på dagen denna söndag. Det blev lite fotbollsspel borta i parken samt en lång promenad till marknaden på Dupont Circle, där vi bl a köpte empanadas med rökt lax - kvällens middag var därmed fixad. Fantastiskt god om jag får säga det själv.
Men först partajade vi med lunch och därefter fika: varm choklad till färska franska pain au chocolat. Härligt!
Sedan kände jag mig ordentligt motiverad att besöka gymmet bredvid värmepannan. Cyklade bort exakt 555 kalorier.
Kvällen bjöd på en triumf. Efter ett långt bad och intensiv fotfil-filning och efterföljande pincett-pillning, fick vi bort den resterande biten av den där förargliga stickan i Lillebrors häl.
Kylan ska hålla i sig. Det pratas om tio minusgrader i morgon bitti. Och resten av veckan blir likadan, enligt amerikanska SMHI. Inget kul. Jag vill ha värme!
Det är fortfarande svinkallt här i Distriktet och den där vinden från Kanada är inte att leka med, minsann. Men vi trotsade elementens raseri och var ute några timmar mitt på dagen denna söndag. Det blev lite fotbollsspel borta i parken samt en lång promenad till marknaden på Dupont Circle, där vi bl a köpte empanadas med rökt lax - kvällens middag var därmed fixad. Fantastiskt god om jag får säga det själv.
Men först partajade vi med lunch och därefter fika: varm choklad till färska franska pain au chocolat. Härligt!
Sedan kände jag mig ordentligt motiverad att besöka gymmet bredvid värmepannan. Cyklade bort exakt 555 kalorier.
Kvällen bjöd på en triumf. Efter ett långt bad och intensiv fotfil-filning och efterföljande pincett-pillning, fick vi bort den resterande biten av den där förargliga stickan i Lillebrors häl.
Kylan ska hålla i sig. Det pratas om tio minusgrader i morgon bitti. Och resten av veckan blir likadan, enligt amerikanska SMHI. Inget kul. Jag vill ha värme!
lördag 22 januari 2011
Om gamla trägolv och stickor
Gamla slitna trägolv har ju sin definitiva charm och ger en viss karaktär till ett rum och ett hus.
Men de ger också stickor.
Sedan vi flyttade hit har antalet stickor i våra fötter ökat med flera tusen procent. Det är lätt att förstå varför amerikanerna behåller skorna på inomhus (fast det kan nu synas märkligt att de också gör det när det är heltäckningsmatta, vilket det är i nio av tio hus).
I går skulle Lillebror och jag spela Yatzy, detta roliga lilla spel som kombinerar tävlingsmoment och spänning med spontan matematikträning.
Lillebror sprang iväg för att hämta spelet. Plötsligt hörde jag en skrik. Jag ilade dit och kunde direkt konstatera att han fått en av de största stickorna jag beskådat. Den satt i hälen. Sedan vidtog en halvtimmes lirkande med nålar och pincetter och varmvatten och fotfilar och jag vet inte vad. Jag fick ut ungefär halva. Hustrun tog över och fick ut hälften av den halvan som var kvar.
Sedan gav vi upp. Resten av stickan sitter kvar. Vi hoppas på att kroppen stöter ut den med någon slags automatik. Som tur är sitter den inte så djupt. Men den sitter hårt.
Lillebror kved våldsamt under våra kirurgiska ingrepp, men var helt bekymmerslös några minuter senare och springer sedan dess helt obekymrat omkring på sin häl. Så det är nog ingen större fara...
I övrigt att rapportera: Det är åter svinkallt i Distriktet. Ner mot åtta minusgrader i natt och fortfarande en bra bit under nollan just nu, strax före lunchtid. Syster Yster har precis stuckit iväg till en kompis och vi andra ska bege oss iväg på en liten bilutflykt söderut längs floden.
Men de ger också stickor.
Sedan vi flyttade hit har antalet stickor i våra fötter ökat med flera tusen procent. Det är lätt att förstå varför amerikanerna behåller skorna på inomhus (fast det kan nu synas märkligt att de också gör det när det är heltäckningsmatta, vilket det är i nio av tio hus).
I går skulle Lillebror och jag spela Yatzy, detta roliga lilla spel som kombinerar tävlingsmoment och spänning med spontan matematikträning.
Lillebror sprang iväg för att hämta spelet. Plötsligt hörde jag en skrik. Jag ilade dit och kunde direkt konstatera att han fått en av de största stickorna jag beskådat. Den satt i hälen. Sedan vidtog en halvtimmes lirkande med nålar och pincetter och varmvatten och fotfilar och jag vet inte vad. Jag fick ut ungefär halva. Hustrun tog över och fick ut hälften av den halvan som var kvar.
Sedan gav vi upp. Resten av stickan sitter kvar. Vi hoppas på att kroppen stöter ut den med någon slags automatik. Som tur är sitter den inte så djupt. Men den sitter hårt.
Lillebror kved våldsamt under våra kirurgiska ingrepp, men var helt bekymmerslös några minuter senare och springer sedan dess helt obekymrat omkring på sin häl. Så det är nog ingen större fara...
I övrigt att rapportera: Det är åter svinkallt i Distriktet. Ner mot åtta minusgrader i natt och fortfarande en bra bit under nollan just nu, strax före lunchtid. Syster Yster har precis stuckit iväg till en kompis och vi andra ska bege oss iväg på en liten bilutflykt söderut längs floden.
torsdag 20 januari 2011
Visst har längden betydelse
Försäsongen för GAIS har inletts på ett ypperligt sätt. På torsdagskvällen blev det vinst, 1-0, i en träningsmatch mot svärfars Halmstads BK.
Trevligt.
Annars är det mycket Kina här i Distriktet just nu. Vid tre tillfällen på två dagar har jag lyckats se eller komma nära den kinesiske presidenten Hu Jintaos maffiga bilkortege, senast nu i morse.
Sådana där korteger är rätt vanliga i den amerikanska huvudstaden. Längden på dom avgör digniteten. Det är väl någon form av freudiansk mätning, antar jag. Presidentens är längst. Sedan kommer vice presidentens. Därefter de riktigt tunga statsbesöken, som Kina, Ryssland, Storbritannien. Och så minskar det i takt med inflytande och makt...
Presidentens motorcade (som det kallas här) består normalt av en massa fordon av allehanda slag. Först kommer runt 20 motorcyklar som ska se till att det är fritt fram längs vägen (dessutom står det förstås polisbilar parkerade i varenda gatuhörn för att förhindra oss vanliga dödliga att köra ut). Sedan kommer ett gäng vanliga polisbilar. Därefter en massa Secret Service-fordon. Sedan själva presidentlimousinen, en specialbyggs Cadillac som sägs ha kostat drygt två miljoner kronor. Kortegen avslutas sedan med fler Secret Service-bilar, fler polisbilar och avslutningsvis en ambulans. Åsså ett gäng motorcyklar igen.
Det tar väl ungefär en minut för hela paraden att passera.
För ett par år sedan mötte vi på morgnarna ofta dåvarande vice presidenten Dick Cheneys kortege när han var på väg in till Vita Huset. Hans bilparad var något mindre och man brydde sig inte om att stänga av gatorna helt när han for fram. Däremot var det stenhårda order på att köra åt sidan och stå helt stilla när kortegen passerade.
Nuvarande presidenten Joe Biden har antingen senare eller tidigare vanor, för honom ser vi aldrig längs vägarna när vi åker till skolan vid halv åtta-tiden på morgonen. Han kanske jobbar mycket hemifrån, han bor ju i vice presidentens eget lilla krypin vid Observatory Circle, inte så långt från oss.
"Jobbar hemma", som det brukar heta.
Längden på den svenska bilkortegen här i DC? vet inte. Men rätt kort skulle jag tro. Ett par motorcyklar och en Secret Service-bil?
Trevligt.
Annars är det mycket Kina här i Distriktet just nu. Vid tre tillfällen på två dagar har jag lyckats se eller komma nära den kinesiske presidenten Hu Jintaos maffiga bilkortege, senast nu i morse.
Sådana där korteger är rätt vanliga i den amerikanska huvudstaden. Längden på dom avgör digniteten. Det är väl någon form av freudiansk mätning, antar jag. Presidentens är längst. Sedan kommer vice presidentens. Därefter de riktigt tunga statsbesöken, som Kina, Ryssland, Storbritannien. Och så minskar det i takt med inflytande och makt...
Presidentens motorcade (som det kallas här) består normalt av en massa fordon av allehanda slag. Först kommer runt 20 motorcyklar som ska se till att det är fritt fram längs vägen (dessutom står det förstås polisbilar parkerade i varenda gatuhörn för att förhindra oss vanliga dödliga att köra ut). Sedan kommer ett gäng vanliga polisbilar. Därefter en massa Secret Service-fordon. Sedan själva presidentlimousinen, en specialbyggs Cadillac som sägs ha kostat drygt två miljoner kronor. Kortegen avslutas sedan med fler Secret Service-bilar, fler polisbilar och avslutningsvis en ambulans. Åsså ett gäng motorcyklar igen.
Det tar väl ungefär en minut för hela paraden att passera.
För ett par år sedan mötte vi på morgnarna ofta dåvarande vice presidenten Dick Cheneys kortege när han var på väg in till Vita Huset. Hans bilparad var något mindre och man brydde sig inte om att stänga av gatorna helt när han for fram. Däremot var det stenhårda order på att köra åt sidan och stå helt stilla när kortegen passerade.
Nuvarande presidenten Joe Biden har antingen senare eller tidigare vanor, för honom ser vi aldrig längs vägarna när vi åker till skolan vid halv åtta-tiden på morgonen. Han kanske jobbar mycket hemifrån, han bor ju i vice presidentens eget lilla krypin vid Observatory Circle, inte så långt från oss.
"Jobbar hemma", som det brukar heta.
Längden på den svenska bilkortegen här i DC? vet inte. Men rätt kort skulle jag tro. Ett par motorcyklar och en Secret Service-bil?
onsdag 19 januari 2011
Att bo söder om Madrid - och frysa
Min bloggkollega Annika i Reston, (kolla gärna in hennes inlägg i dag, fina illustrationer på hur det kan se ut efter en isstorm) har bott i dessa trakter rätt länge och hon meddelar att den här vintern är en av de kallaste hon upplevt. Och Annika brukar ha koll, så det stämmer garanterat.
Inte så konstigt att jag gått omkring och huttrat i ett par månader, alltså. Det är verkligen ovanligt kallt i regionen. Betänk att vi bor på samma breddgrad som södra Italien. Eller söder om Madrid Och Athen.
Vi borde ha det varmare. Det borde vi. Definitivt.
Ju äldre jag blir, desto mer värme vill jag ha. Det är väl kroppen som fallerar, antar jag. Vi blir skörare, svagare, sjukare, känsligare, tål inte lika mycket.
Jag märkte det nu i helgen när vi åkte skidor. På slutet kunde jag knappt ta mig ur liften på grund av ryggont, garanterat orsakad av en kombination av kyla och skidåkning. Så när Syster Yster föreslog att vi skulle åka hem på eftermiddagen, eftersom hon hade lite läxor att fixa, så nickade jag entusiastiskt. Och jublade inombords när båda grabbarna också tyckte det var en bra idé...
Nu är ryggen bättre igen. Det är hyfsat varmt inomhus. Och i dag har vi faktiskt haft runt tio grader celsius, så jag ska inte klaga. Men tydligen kommer det mer snö, kyla och eventuellt också ännu en isstorm de närmaste dagarna.
Trots vintern, så är fotbollen på gång. Det är inte utan att man längtar lite efter riktig idrott, NHL-hockey är ju trots allt bara ett rätt torftigt substitut. Mina kära göteborgsatleter (GAIS) spelade 2-2 mot något norskt lag i dag i någon norsk inomhusturnering. Hyfsad start på säsongen. Båda målen gjordes av nyförvärv.
I morgon möter de svärfars lag, bollklubben från Halmstad, i samma hall. Ska bli intressant att se hur det går. HBK har snott Malmö FF:s andretränare från förra året, en spanjor vid namn Pep.
När jag ändå är inne i sportens värld: Mitt favvolag inom svensk ishockey, IK70, spelar hyfsat och har faktiskt vunnit en och annan match på sistone. Men det är fortfarande en bra bit upp till toppen på serien.
Och Caps (lokalt NHL-gäng) fortsätter att spela halvkasst. I går förlorade de derbyt mot Flyers efter mål i overtime. 2-2 efter full tid.
dags att byta coach. Kom ihåg var ni hörde det först.
Inte så konstigt att jag gått omkring och huttrat i ett par månader, alltså. Det är verkligen ovanligt kallt i regionen. Betänk att vi bor på samma breddgrad som södra Italien. Eller söder om Madrid Och Athen.
Vi borde ha det varmare. Det borde vi. Definitivt.
Ju äldre jag blir, desto mer värme vill jag ha. Det är väl kroppen som fallerar, antar jag. Vi blir skörare, svagare, sjukare, känsligare, tål inte lika mycket.
Jag märkte det nu i helgen när vi åkte skidor. På slutet kunde jag knappt ta mig ur liften på grund av ryggont, garanterat orsakad av en kombination av kyla och skidåkning. Så när Syster Yster föreslog att vi skulle åka hem på eftermiddagen, eftersom hon hade lite läxor att fixa, så nickade jag entusiastiskt. Och jublade inombords när båda grabbarna också tyckte det var en bra idé...
Nu är ryggen bättre igen. Det är hyfsat varmt inomhus. Och i dag har vi faktiskt haft runt tio grader celsius, så jag ska inte klaga. Men tydligen kommer det mer snö, kyla och eventuellt också ännu en isstorm de närmaste dagarna.
Trots vintern, så är fotbollen på gång. Det är inte utan att man längtar lite efter riktig idrott, NHL-hockey är ju trots allt bara ett rätt torftigt substitut. Mina kära göteborgsatleter (GAIS) spelade 2-2 mot något norskt lag i dag i någon norsk inomhusturnering. Hyfsad start på säsongen. Båda målen gjordes av nyförvärv.
I morgon möter de svärfars lag, bollklubben från Halmstad, i samma hall. Ska bli intressant att se hur det går. HBK har snott Malmö FF:s andretränare från förra året, en spanjor vid namn Pep.
När jag ändå är inne i sportens värld: Mitt favvolag inom svensk ishockey, IK70, spelar hyfsat och har faktiskt vunnit en och annan match på sistone. Men det är fortfarande en bra bit upp till toppen på serien.
Och Caps (lokalt NHL-gäng) fortsätter att spela halvkasst. I går förlorade de derbyt mot Flyers efter mål i overtime. 2-2 efter full tid.
dags att byta coach. Kom ihåg var ni hörde det först.
tisdag 18 januari 2011
Isstorm i Distriktet
Som ni trogna läsare för länge sedan insett, så brukar jag understundom raljera en smula över reaktionerna på vinterväderlekarna här i Distriktet. Kommer det lite snö så blir allt kaos.
Men det finns ett väderfenomen som jag lärt mig att ta på största allvar: Isstormen.
Det är när det faller extremt underkylt regn som redan i luften börjar omvandlas till is - och definitivt blir is när det når marken. I går kväll började det. Hustrun märkte det genom att det "knackade" på fönstren på ett alleles speciellt sätt. Sedan fortsatte regnet mer eller mindre hela natten. Resultatet: En dryg centimeter tjock isbeläggning över allting.
Halt är bara förnamnet. Och stenhårt.
Jag var uppe strax för sju och slängde på salt på trappan och trottoaren. En halvtimme senare hade saltet löst upp isen såpass mycket att jag med stort besvär kunde hacka bort den.
Man vill ju inte bli stämd om någon ramlar och bryter benet utanför huset...
Sedan var det dags att försöka få loss isskorpan från bilen. Det gick efter en lång kamp, där jag helt frångick mina ekologiska principer och lät motorn gå på tomgång en stund för att få lite varmluft på rutorna.
Kidsens tre olika skolor hade alla senarelagt starten i dag med två timmar, vilket jag för en gångs skull tyckte var helt rimligt.
Vi har upplevt det här fenomenet flera gånger sedan vi flyttade hit. Värst var det för ett par år sedan. Då var isstäcket ungefär dubbelt så tjockt som det var i morse.
Jag har inget minne av att jag upplevt något liknande i Sverige, åtminstone inte i den här skalan. Enligt wikipedia var den senaste stora isstormen i Sverige 1921 - men jag antar att den var av betydligt större och allvarligare format än den vi upplevde i natt...
Vår bil täckt med ett centimetertjockt isstäcke - tunnare på sidorna och tjockare på taket och framrutan.
Så här ser det ut på nära håll. Det är en märklig känsla när hela bilden är helt täckt av tjock och genomskinlig is.
Vi var först på gatan med isfri trottoar. Det borde vi få någon slags credit för, tycker jag. Dessutom hjälpte jag grannen Joan att bort isen utanför hennes hus. Utmärkelsen God Granne torde vara min.
Men det finns ett väderfenomen som jag lärt mig att ta på största allvar: Isstormen.
Det är när det faller extremt underkylt regn som redan i luften börjar omvandlas till is - och definitivt blir is när det når marken. I går kväll började det. Hustrun märkte det genom att det "knackade" på fönstren på ett alleles speciellt sätt. Sedan fortsatte regnet mer eller mindre hela natten. Resultatet: En dryg centimeter tjock isbeläggning över allting.
Halt är bara förnamnet. Och stenhårt.
Jag var uppe strax för sju och slängde på salt på trappan och trottoaren. En halvtimme senare hade saltet löst upp isen såpass mycket att jag med stort besvär kunde hacka bort den.
Man vill ju inte bli stämd om någon ramlar och bryter benet utanför huset...
Sedan var det dags att försöka få loss isskorpan från bilen. Det gick efter en lång kamp, där jag helt frångick mina ekologiska principer och lät motorn gå på tomgång en stund för att få lite varmluft på rutorna.
Kidsens tre olika skolor hade alla senarelagt starten i dag med två timmar, vilket jag för en gångs skull tyckte var helt rimligt.
Vi har upplevt det här fenomenet flera gånger sedan vi flyttade hit. Värst var det för ett par år sedan. Då var isstäcket ungefär dubbelt så tjockt som det var i morse.
Jag har inget minne av att jag upplevt något liknande i Sverige, åtminstone inte i den här skalan. Enligt wikipedia var den senaste stora isstormen i Sverige 1921 - men jag antar att den var av betydligt större och allvarligare format än den vi upplevde i natt...
Vår bil täckt med ett centimetertjockt isstäcke - tunnare på sidorna och tjockare på taket och framrutan.
Så här ser det ut på nära håll. Det är en märklig känsla när hela bilden är helt täckt av tjock och genomskinlig is.
Vi var först på gatan med isfri trottoar. Det borde vi få någon slags credit för, tycker jag. Dessutom hjälpte jag grannen Joan att bort isen utanför hennes hus. Utmärkelsen God Granne torde vara min.måndag 17 januari 2011
Hemma igen - med rosiga kinder
Efter ett par härliga dagar uppe i bergen anlände vi till Distriktet nu i kväll och fick en otroligt god middag som hustrun trollat ihop. Hon hade själv anlänt från det skjutglada Arizona något dygn tidigare.
Appalacherna var sig likt. Oftast enastående vackert, men då och då kommer ett negativt utropstecken i form av gigantiska dagbrott (kolbrytning när man helt enkelt tar bort en hel bergstopp) eller helt absurda V-formade bortkapningar av en bergskedja på grund av en vägdragning - det kan handla om flera hundra meter djupa "kratrar", som verkligen syns på miltals avstånd.
Hur som haver. Wisp Resort var lika trevligt den här gången som den förra. Massor av folk när vi kom dit i söndags, men det finns rätt gott om nedfarter och liftar och när man väl kommer iväg från de rätt knökade huvudliftarna så är det ingen större trängsel.
Vi (Lillebror och jag) startade dock lite lugnt med "mattan" och barnbacken några gånger. Jag känner mig alltid en smula osäker i samband med de första åken för säsongen. Allt medan Syster Yster och Big Brother snabbt försvann upp till toppen...
Här är några bilder från dagarna två:
lördag 15 januari 2011
Vi drar till fjällen
Nästan allt är packat, det är bara kylväskan som ska fyllas med diverse godsaker.
Tidigt i morgon bitti avgår fjällexpressen från Dumbarton Street mot målet Wisp Skiresort uppe i de appalachiska bergen. Vi åker så långt västerut som det går att komma i Maryland, nära gränsen till West Virginia och Pennsylvania. Inte så himla långt ifrån Ohio.
Det är andra gången vi åker dit. Egentligen hade jag tänkt åka någon annanstans, det är ju kul att upptäcka något nytt. Men jag hittade liksom inget som matchade Wisp. Prismässigt ligger dom bra till, hotellet är precis i foten av backen (ski in, ski out som vi alpinister säger) och dessutom har stället en sympatisk pool, vilket ärligt talat avgjorde saken till sist. Och ett gym, vilket innebär att en annan nog tar med sig springskorna och kör en runda eller två på löpbandet.
Backarna är väl inte så mycket att skryta med. Fallhöjd på cirkus 250 meter är ju rätt måttligt. Men det är lagom för oss, som åker maximalt två gånger per år.
Vi är tillbaka på måndag kväll - förhoppningsvis glada, trötta och utan några brutna ben.
Tidigt i morgon bitti avgår fjällexpressen från Dumbarton Street mot målet Wisp Skiresort uppe i de appalachiska bergen. Vi åker så långt västerut som det går att komma i Maryland, nära gränsen till West Virginia och Pennsylvania. Inte så himla långt ifrån Ohio.
Det är andra gången vi åker dit. Egentligen hade jag tänkt åka någon annanstans, det är ju kul att upptäcka något nytt. Men jag hittade liksom inget som matchade Wisp. Prismässigt ligger dom bra till, hotellet är precis i foten av backen (ski in, ski out som vi alpinister säger) och dessutom har stället en sympatisk pool, vilket ärligt talat avgjorde saken till sist. Och ett gym, vilket innebär att en annan nog tar med sig springskorna och kör en runda eller två på löpbandet.
Backarna är väl inte så mycket att skryta med. Fallhöjd på cirkus 250 meter är ju rätt måttligt. Men det är lagom för oss, som åker maximalt två gånger per år.
Vi är tillbaka på måndag kväll - förhoppningsvis glada, trötta och utan några brutna ben.
fredag 14 januari 2011
Paradoxer i frihetens land
Ännu en iskall dag i Distriktet. Lillebrors skola var stängd av någon obegriplig anledning, så jag var hemmapappa i dag. Och som den ambitiösa far jag är, som tar min papparoll på största allvar, så styrde sonen och jag kosan till badhuset i förmiddags.
Efter cirka 45 minuter inträffade dock det som jag har en känsla av bara kan inträffa i USA.
En visselsignal ljöd.
"Alla upp ur bassängen!"
Det handlade om barnbassängen. Alla gick upp, som styrda av någon högre makt. Utan att ifrågasätta, utan att klaga.
Men eftersom jag är född europé kunde jag inte låta bli att bli förundrad. Varför stängde de barnpoolen? Jag frågade badvakten.
"Vi är bara två badvakter här", löd svaret.
"Ni får bada i stora bassängen".
Okej. I den stora bassängen är det omkring tio grader kallare och barn som är kortare än 140 centimeter bottnar inte. Snacka om ökad drunkningsrisk...
Ingen av ungarna som var i badhuset var där utan en förälder eller en vuxen. Varför är det så omöjligt att få ta ett vuxet ansvar för sitt eget barn i det här landet?
Jag blir så trött. Och lillebror blev arg. Så vi stack hem.
Detta frihetens land på jorden har sannerligen några inbyggda paradoxer i sig...
I övrigt har jag kunnat konstatera att det är väldigt dyrt att köpa skidutrustning här i Distriktet och att denna fredagskvälls middag kommer att gå till historiens som en av de godaste jag någonsin tillagat.
Efter cirka 45 minuter inträffade dock det som jag har en känsla av bara kan inträffa i USA.
En visselsignal ljöd.
"Alla upp ur bassängen!"
Det handlade om barnbassängen. Alla gick upp, som styrda av någon högre makt. Utan att ifrågasätta, utan att klaga.
Men eftersom jag är född europé kunde jag inte låta bli att bli förundrad. Varför stängde de barnpoolen? Jag frågade badvakten.
"Vi är bara två badvakter här", löd svaret.
"Ni får bada i stora bassängen".
Okej. I den stora bassängen är det omkring tio grader kallare och barn som är kortare än 140 centimeter bottnar inte. Snacka om ökad drunkningsrisk...
Ingen av ungarna som var i badhuset var där utan en förälder eller en vuxen. Varför är det så omöjligt att få ta ett vuxet ansvar för sitt eget barn i det här landet?
Jag blir så trött. Och lillebror blev arg. Så vi stack hem.
Detta frihetens land på jorden har sannerligen några inbyggda paradoxer i sig...
I övrigt har jag kunnat konstatera att det är väldigt dyrt att köpa skidutrustning här i Distriktet och att denna fredagskvälls middag kommer att gå till historiens som en av de godaste jag någonsin tillagat.
torsdag 13 januari 2011
Politiskt tandläkarasyl
Tandhygienisten fick jobba hårt med mina tänder i dag, men nu är de rena och fina ett tag framöver.
Sedan kom vår tandläkare, Dr Glädje, och tittade mig allvarligt i ögonen och sa att jag måste dra ut de där fyra visdomständerna inom sex månader. Annars tog han inget ansvar för min tandhälsa.
Jag lovade glatt att göra som han sa, medan jag febrilt tänkte ut en flyktplan.
Florida? Kanada? Kuba? Kambodja? Sudan?
Så slipade han till min skakade framtand (jag ramlade och landade olämpligt nog på munnen när jag var ute och joggade i slutet av förra året) och sa att han kunde göra mera om jag ville ha ett snyggare leende, men då sa jag att det nog inte räckte med att fixa den tanden i så fall.
Och det höll han med om.
Slutligen slapp jag att bli röntgad eftersom jag nu lovat att ta dra ut visdomständerna för då kommer det ändå att krävas en massa röntgenbilder.
Tonga? Albanien? Venezuela? Förenade Arabemiraten? Vårgårda?
Sedan kom vår tandläkare, Dr Glädje, och tittade mig allvarligt i ögonen och sa att jag måste dra ut de där fyra visdomständerna inom sex månader. Annars tog han inget ansvar för min tandhälsa.
Jag lovade glatt att göra som han sa, medan jag febrilt tänkte ut en flyktplan.
Florida? Kanada? Kuba? Kambodja? Sudan?
Så slipade han till min skakade framtand (jag ramlade och landade olämpligt nog på munnen när jag var ute och joggade i slutet av förra året) och sa att han kunde göra mera om jag ville ha ett snyggare leende, men då sa jag att det nog inte räckte med att fixa den tanden i så fall.
Och det höll han med om.
Slutligen slapp jag att bli röntgad eftersom jag nu lovat att ta dra ut visdomständerna för då kommer det ändå att krävas en massa röntgenbilder.
Tonga? Albanien? Venezuela? Förenade Arabemiraten? Vårgårda?
onsdag 12 januari 2011
Mycket sorgsamhet just nu
Ibland är livet lite tyngre.
I morgon skulle mamma ha fyllt 83 år. Det blir den första 13:e januari någonsin (som jag kan minnas) som jag inte kommer att kunna gratulera henne antingen på plats eller via telefon.
Det känns konstigt och ledsamt.
Dessutom har jag just denna dag fått reda på att två ytterligare personer i min omgivning har avlidit. Min kusin i Småland meddelade att vår farbrors sambo - och som funnits med i släkten i all evinnerlighet - dog strax före jul. Jag hade skickat ett rätt långt brev till henne några veckor tidigare, där jag bl a tackade henne för att hon hade satt in pengar till Röda Korset till minnet av mamma.
Nu får brorsan och jag skicka blommor till hennes begravning... Jag hoppas att hon hann läsa brevet.
Och sedan meddelade en gammal kompis att en gemensam klasskamrat också avlidit. Hon hade tydligen haft det rätt tufft under en tid och orkade inte med livet längre.
Tungt.
Livet är sannerligen förgängligt. Och just nu känns det som om det är lite för mycket död.
Då var det skönt och trösterikt att få ett långt brev från kusinbarnet A i dag. Han är proffsmusiker och spelade på mammas begravning och han skrev väldigt fint om vad mamma hade betytt för honom genom alla år. Han hade varit ytterst tveksam till om han skulle klara av att spela på begravningen - men valde ändå att göra det. Och det blev väldigt bra.
"Jag kände att jag tog ett värdigt farväl av Inkan".
Tack A, både för ditt brev och för ditt gitarrspel då i oktober! Din och Lindas insats var helt klart den finaste på hela begravningen. Och Inkan log garanterat nöjt i sin himmel när hon hörde musiken.
Ja, mor Inger kallades Inkan av släkten...
Nä, nu får det vara slut på sorgsenheterna...
Jag kan avsluta med en Dialog om morgonen. Denna morgon, för övrigt. Lillebror och jag gick till skolan hand i hand.
Yngste sonen:
Kate's uncle är from Sweden.
Fadren:
Jaså, vad kul! Varifrån då i Sverige?
Yngste sonen:
Norway.
....
I morgon ser jag inte fram mot att gå till tandläkaren. Men jag går väl ändå, antar jag.
I morgon skulle mamma ha fyllt 83 år. Det blir den första 13:e januari någonsin (som jag kan minnas) som jag inte kommer att kunna gratulera henne antingen på plats eller via telefon.
Det känns konstigt och ledsamt.
Dessutom har jag just denna dag fått reda på att två ytterligare personer i min omgivning har avlidit. Min kusin i Småland meddelade att vår farbrors sambo - och som funnits med i släkten i all evinnerlighet - dog strax före jul. Jag hade skickat ett rätt långt brev till henne några veckor tidigare, där jag bl a tackade henne för att hon hade satt in pengar till Röda Korset till minnet av mamma.
Nu får brorsan och jag skicka blommor till hennes begravning... Jag hoppas att hon hann läsa brevet.
Och sedan meddelade en gammal kompis att en gemensam klasskamrat också avlidit. Hon hade tydligen haft det rätt tufft under en tid och orkade inte med livet längre.
Tungt.
Livet är sannerligen förgängligt. Och just nu känns det som om det är lite för mycket död.
Då var det skönt och trösterikt att få ett långt brev från kusinbarnet A i dag. Han är proffsmusiker och spelade på mammas begravning och han skrev väldigt fint om vad mamma hade betytt för honom genom alla år. Han hade varit ytterst tveksam till om han skulle klara av att spela på begravningen - men valde ändå att göra det. Och det blev väldigt bra.
"Jag kände att jag tog ett värdigt farväl av Inkan".
Tack A, både för ditt brev och för ditt gitarrspel då i oktober! Din och Lindas insats var helt klart den finaste på hela begravningen. Och Inkan log garanterat nöjt i sin himmel när hon hörde musiken.
Ja, mor Inger kallades Inkan av släkten...
Nä, nu får det vara slut på sorgsenheterna...
Jag kan avsluta med en Dialog om morgonen. Denna morgon, för övrigt. Lillebror och jag gick till skolan hand i hand.
Yngste sonen:
Kate's uncle är from Sweden.
Fadren:
Jaså, vad kul! Varifrån då i Sverige?
Yngste sonen:
Norway.
....
I morgon ser jag inte fram mot att gå till tandläkaren. Men jag går väl ändå, antar jag.
tisdag 11 januari 2011
Ensam och övergiven
Hustrun har stuckit till händelsernas centrum här i USA just nu (Tucson, Arizona) och kidsen och jag är ensamma och övergivna mitt i snöstormens öga här i Distriktet.
Nu går det ju ingen större nöd på oss. Vi har ägnat större delen av kvällen åt att spela TV-spel, med förslitningsskador som följd, och nu ligger jag och slappar framför TV:n och hockeymatchen mellan Caps och pantrarna från Florida. Man kan förledas att tro att just pantrar från Florida vore tämligen lätta att besegra. För har vi någonsin sett en floridapanter på is? Nono.
Men icke sa Nicke Bäckström. Caps ligger under med 2-0 efter första perioden och spelar tämligen uruselt. Å andra sidan kan det troligen bara bli bättre.
Eller inte.
Snön vräker väl inte ner direkt, men det är ett tunt täcke på trottoaren utanför. Hustruns flygmaskin ner mot de södra delarna av USA kom iväg, men dte var viss med nöd och näppe. Hon rapporterar om många inställda flighter.
Barnen hoppas intensivt på stängda skolor i morgon och det är väl inte omöjligt att det blir så. Eller åtminstone att det blir late start. De skolansvariga brukar skjuta upp skolstaren ett par timmar om det kommer en smula snö, men inte tillräckligt med snö för att motivera en ledig dag för alla lärare och elever och därmed stora problem för alla arbetande föräldrar.
Jag har inget emot late start, det innebär sovmorgon för mig. Men problemet är att jag sannolikt måste gå upp tidigt hur som helst och kolla skolorna webbplatser för att avgöra om jag fått en sovmorgon eller inte. Och då lär jag ju ändå vara vaken...
I övrigt denna dag: jag tog mig samman, trotsade kylan (runt nollan) och sprang tio kilometer längs floden. Snittid på strax under 5:30/km. Helt okej med tanke på temperaturen.
Jakten på min nya kropp är i full gång.
Nu går det ju ingen större nöd på oss. Vi har ägnat större delen av kvällen åt att spela TV-spel, med förslitningsskador som följd, och nu ligger jag och slappar framför TV:n och hockeymatchen mellan Caps och pantrarna från Florida. Man kan förledas att tro att just pantrar från Florida vore tämligen lätta att besegra. För har vi någonsin sett en floridapanter på is? Nono.
Men icke sa Nicke Bäckström. Caps ligger under med 2-0 efter första perioden och spelar tämligen uruselt. Å andra sidan kan det troligen bara bli bättre.
Eller inte.
Snön vräker väl inte ner direkt, men det är ett tunt täcke på trottoaren utanför. Hustruns flygmaskin ner mot de södra delarna av USA kom iväg, men dte var viss med nöd och näppe. Hon rapporterar om många inställda flighter.
Barnen hoppas intensivt på stängda skolor i morgon och det är väl inte omöjligt att det blir så. Eller åtminstone att det blir late start. De skolansvariga brukar skjuta upp skolstaren ett par timmar om det kommer en smula snö, men inte tillräckligt med snö för att motivera en ledig dag för alla lärare och elever och därmed stora problem för alla arbetande föräldrar.
Jag har inget emot late start, det innebär sovmorgon för mig. Men problemet är att jag sannolikt måste gå upp tidigt hur som helst och kolla skolorna webbplatser för att avgöra om jag fått en sovmorgon eller inte. Och då lär jag ju ändå vara vaken...
I övrigt denna dag: jag tog mig samman, trotsade kylan (runt nollan) och sprang tio kilometer längs floden. Snittid på strax under 5:30/km. Helt okej med tanke på temperaturen.
Jakten på min nya kropp är i full gång.
måndag 10 januari 2011
Snökaos väntas i morgon
Var på favvoaffären Trader's och handlade i morse och kassörskan var helt upphetsad.
"Det kommer att snöa i morgon, passa på att bunkra upp ordentligt i dag!"
Jo, det sägs att det kan falla mellan två och fyra inches på tisdagseftermiddagen, det vill säga runt tio centimeter. Vilket ju är skyhögt över Distriktets gräns för Fruktansvärt Snöoväder med Totalt Snökaos som följd.
Den gränsen går någonstans runt o,5 centimeter.
Det återstår att se om barnen kommer att kunna ta sig hem från sina respektive skolor i morgon eller om de tvingas övernatta i klassrummen...
För säkerhets skull har jag sett till att vi har mat hemma för åtminstone fyra dagar framåt. Det enda vi har brist på är öl. Men lite umbäranden får man ta när man befinner sig mitt i snökaoset.
"Det kommer att snöa i morgon, passa på att bunkra upp ordentligt i dag!"
Jo, det sägs att det kan falla mellan två och fyra inches på tisdagseftermiddagen, det vill säga runt tio centimeter. Vilket ju är skyhögt över Distriktets gräns för Fruktansvärt Snöoväder med Totalt Snökaos som följd.
Den gränsen går någonstans runt o,5 centimeter.
Det återstår att se om barnen kommer att kunna ta sig hem från sina respektive skolor i morgon eller om de tvingas övernatta i klassrummen...
För säkerhets skull har jag sett till att vi har mat hemma för åtminstone fyra dagar framåt. Det enda vi har brist på är öl. Men lite umbäranden får man ta när man befinner sig mitt i snökaoset.
söndag 9 januari 2011
Stressig söndag i skuggan av massakern
Delstaten Arizona - och resten av landet - har flaggat på halv stång i dag efter den tragiska händelsen i Tucson, Arizona, där sex personer, däribland en nioårig flicka, miste livet. Läs mer om detta på min "proffsblogg" Amerika-reportage.
Denna söndag har annars varit svinkall i Distriktet. Alldeles för kall för att motionera utomhus. Så jag gick istället ner i mitt gym bredvid värmepannan och trampade bort 827 kalorier. Det blev en trevlig timme i sällskap med reprisen av A Prairie Home Companion - ett klassiskt radioprogram som sänds varje lördagskväll med repris mitt på dagen på söndagarna. Kan rekommenderas. Det har sänts sedan 1974 och normalt från svenskbygderna i Minnesota (S:t Paul), men ibland ger sig gänget ut på turné. De har bland annat varit här i DC flera gånger.
För några år sedan gjordes det en film med samma namn, baserat på radioshowen. Meryl Streep och Tommy Lee Jones spelade några av rollerna. Såväl radioserien som filmen rekommenderas å det varmaste. Jag antar att man kan höra radioshowen via webben.
Före och efter mitt träningspass var det körningar hit och dit som gällde. Lillebror - och jag -hade ett hektiskt schema, med två kalas som skulle hinnas med på samma dag.
Vi hann med allt, men det kostade oss en parkeringsbot. Smällar man får ta.
Kvällen bjöd sedan på fisk och potatishalvor i ugn, tillsammans med en massa nyttiga grönsaker. Lillebror lyckades få i sig lite grann, trots att han stoppat i sig stora mängder tårta, pizzabitar, godis och läsk hela dagen lång...
Denna söndag har annars varit svinkall i Distriktet. Alldeles för kall för att motionera utomhus. Så jag gick istället ner i mitt gym bredvid värmepannan och trampade bort 827 kalorier. Det blev en trevlig timme i sällskap med reprisen av A Prairie Home Companion - ett klassiskt radioprogram som sänds varje lördagskväll med repris mitt på dagen på söndagarna. Kan rekommenderas. Det har sänts sedan 1974 och normalt från svenskbygderna i Minnesota (S:t Paul), men ibland ger sig gänget ut på turné. De har bland annat varit här i DC flera gånger.
För några år sedan gjordes det en film med samma namn, baserat på radioshowen. Meryl Streep och Tommy Lee Jones spelade några av rollerna. Såväl radioserien som filmen rekommenderas å det varmaste. Jag antar att man kan höra radioshowen via webben.
Före och efter mitt träningspass var det körningar hit och dit som gällde. Lillebror - och jag -hade ett hektiskt schema, med två kalas som skulle hinnas med på samma dag.
Vi hann med allt, men det kostade oss en parkeringsbot. Smällar man får ta.
Kvällen bjöd sedan på fisk och potatishalvor i ugn, tillsammans med en massa nyttiga grönsaker. Lillebror lyckades få i sig lite grann, trots att han stoppat i sig stora mängder tårta, pizzabitar, godis och läsk hela dagen lång...
lördag 8 januari 2011
Med Sture i simhallen på lördagarna
Lördag i Distriktet och jag tog med de båda hemmavarande sönerna till simhallen uppe i Tenley Town. Jag simmade 1100 meter och satt en halvtimme i whirlpoolen. Killarna stojade, skojade och lekte i bassängen.
Besöket fick mig att bli en smula nostalgisk. Det fanns en tid när vi understundom gick till simhallen på lördagarna, jag, brorsan, Krille, farsan och Sture.
Grabbarna.
Det var nog Sture som drev på, jag har inget minne av att farsan någonsin var i simhallen utan honom.
Det var trevliga lördagar. Vi söner stojade, skojade och lekte i bassängen. Farsan och Sture simmade väl pliktskyldigt några 25-meters-längder, men satt sedan mest i bastun. Badmästare Sabel fick se till att pojkarna inte drunknade. Och det gjorde vi ju inte.
Det var männens värld. Jag tror inte mamma var med en enda gång. Hon och Anna-Stina, Stures fru, hade väl annat för sig.
Simhallslördagarna upphörde någon gång i mitten av 1970-talet, när vi flyttade från vår trerumslägenhet i miljonprogrammets Kristineberg och in i farmors gamla kåk i Oskarshamn. Där fanns det nämligen en bastu i källaren. Det fann inte längre någon anledning att åka upp till simhallen för farsan och Sture.
Vi barn kunde för övrigt ta oss dit på egen hand vid det laget. Så det spelade ingen större roll. Och numera har simhallen i Oskarshamn byggts om till hotell.
Men minnena lever kvar. Det var verkligen trevliga lördagar.
Jag hoppas att mina ungar får samma trevliga minnen från sina lördagsbesök i simhallen med sin farsa.
Fast jag saknar bastun. Att sitta i whirlpoolen är inte riktigt samma sak
Besöket fick mig att bli en smula nostalgisk. Det fanns en tid när vi understundom gick till simhallen på lördagarna, jag, brorsan, Krille, farsan och Sture.
Grabbarna.
Det var nog Sture som drev på, jag har inget minne av att farsan någonsin var i simhallen utan honom.
Det var trevliga lördagar. Vi söner stojade, skojade och lekte i bassängen. Farsan och Sture simmade väl pliktskyldigt några 25-meters-längder, men satt sedan mest i bastun. Badmästare Sabel fick se till att pojkarna inte drunknade. Och det gjorde vi ju inte.
Det var männens värld. Jag tror inte mamma var med en enda gång. Hon och Anna-Stina, Stures fru, hade väl annat för sig.
Simhallslördagarna upphörde någon gång i mitten av 1970-talet, när vi flyttade från vår trerumslägenhet i miljonprogrammets Kristineberg och in i farmors gamla kåk i Oskarshamn. Där fanns det nämligen en bastu i källaren. Det fann inte längre någon anledning att åka upp till simhallen för farsan och Sture.
Vi barn kunde för övrigt ta oss dit på egen hand vid det laget. Så det spelade ingen större roll. Och numera har simhallen i Oskarshamn byggts om till hotell.
Men minnena lever kvar. Det var verkligen trevliga lördagar.
Jag hoppas att mina ungar får samma trevliga minnen från sina lördagsbesök i simhallen med sin farsa.
Fast jag saknar bastun. Att sitta i whirlpoolen är inte riktigt samma sak
fredag 7 januari 2011
Salt, salt, överallt
Jo, de hade varnat för att det möjligen skulle komma några snöflingor natten till fredagen, så helt logiskt hade stadens ansvariga öst ut - och jag övedriver inte - drivor och åter drivor av salt på Distriktets gator.
Hela dagen har vi gått omkring i ett veritabelt saltmoln. Bilar, trottoarer och omgivningar är vitdammiga av virvlande salt. Så fort en buss eller något annat stort fordon passerat, har det bildats saltrök som drivit in över hus, parker, trädgårdar och promenerande människor.
Troligen inte särskilt hälsosamt, varken för växter, djur eller människor.
Varför all denna salt kan man fråga sig. Min teori är att den nya borgmästaren Vincent Gray, som tillträdde vid årsskiftet, minsann ska visa att han är handlingskraftig och att han inte kommer att låta sig överraskas av snökaos - som borgmästaren i New York i mellandagarna.
Bättre då att ösa ut 100 miljarder ton salt på alla Distriktets gator...
Om det kom någon snö?
Nop. Och det var plusgrader hela dagen.
I övrigt åkte svärmor och svärfar hem i dag. De sitter just nu på ett plan som bör befinna sig någon timme väster om Köpenhamn.
Det har som vanligt varit härligt och lite lyxigt att få ha dom här - och dom är redan grymt saknade...
Hela dagen har vi gått omkring i ett veritabelt saltmoln. Bilar, trottoarer och omgivningar är vitdammiga av virvlande salt. Så fort en buss eller något annat stort fordon passerat, har det bildats saltrök som drivit in över hus, parker, trädgårdar och promenerande människor.
Troligen inte särskilt hälsosamt, varken för växter, djur eller människor.
Varför all denna salt kan man fråga sig. Min teori är att den nya borgmästaren Vincent Gray, som tillträdde vid årsskiftet, minsann ska visa att han är handlingskraftig och att han inte kommer att låta sig överraskas av snökaos - som borgmästaren i New York i mellandagarna.
Bättre då att ösa ut 100 miljarder ton salt på alla Distriktets gator...
Om det kom någon snö?
Nop. Och det var plusgrader hela dagen.
I övrigt åkte svärmor och svärfar hem i dag. De sitter just nu på ett plan som bör befinna sig någon timme väster om Köpenhamn.
Det har som vanligt varit härligt och lite lyxigt att få ha dom här - och dom är redan grymt saknade...
torsdag 6 januari 2011
Sista kvällen med gänget
Vi har precis kommit hem från en härlig middag på Clyde's, en ytterst trevlig och barnvänlig krog på M Street. Fantastisk god mat, trevlig personal och det roligaste är när servitörerna ilar förbi med upp till sex tallrikar uppradade på de utsträckta armarna.
Vi festade loss med diverse suveräna rätter och unnade oss för en gångs skull även dessert - mormor och morfar bjöd nämligen... Det blev en riktig partymåltid och Big Brother blev så mätt att han höll på att somna i glasskålen.
Det enda tråkiga med restaurangbesöket är att det var svärmors och svärfars sista kväll i Distriktet för den här gången. I morgon tar de flygmaskinen till Köpenhamn, för vidare transport till Halmstad på lördag morgon. Hem till ett Sverige i snökaos.
Nu ses vi inte förrän till sommaren. Till dess har förhoppningsvis snön hunnit smälta...
Vi har haft några härliga veckor tillsammans, med besöket i New Orleans som topp. Och som vanligt hoppas vi att de kommer tillbaka så snart som möjligt. De kommer att vara mycket saknade.
I övrigt kan meddelas att julen städats ut ur huset. Båda julgranarna, både den riktiga och den av plast, är nu bortforslade och det mesta av julprydnaderna har packats ner i lådor.
Märkligt nog hade plastgranen barrat ungefär lika mycket som den riktiga.
Vi festade loss med diverse suveräna rätter och unnade oss för en gångs skull även dessert - mormor och morfar bjöd nämligen... Det blev en riktig partymåltid och Big Brother blev så mätt att han höll på att somna i glasskålen.
Det enda tråkiga med restaurangbesöket är att det var svärmors och svärfars sista kväll i Distriktet för den här gången. I morgon tar de flygmaskinen till Köpenhamn, för vidare transport till Halmstad på lördag morgon. Hem till ett Sverige i snökaos.
Nu ses vi inte förrän till sommaren. Till dess har förhoppningsvis snön hunnit smälta...
Vi har haft några härliga veckor tillsammans, med besöket i New Orleans som topp. Och som vanligt hoppas vi att de kommer tillbaka så snart som möjligt. De kommer att vara mycket saknade.
I övrigt kan meddelas att julen städats ut ur huset. Båda julgranarna, både den riktiga och den av plast, är nu bortforslade och det mesta av julprydnaderna har packats ner i lådor.
Märkligt nog hade plastgranen barrat ungefär lika mycket som den riktiga.
onsdag 5 januari 2011
Total makeover - exit beard
I dag tröttnade jag på skägget och tog fram rakhyveln. Tio minuter och ett stopp i avloppet senare var jag åter slät och fin (nåja) på kinder, haka och utrymmet mellan munnen och näsan igen.
Ja, vad heter egentligen utrymmet mellan mun och näsa? Inte överläpp, väl? Det är väl mer sjäva läppen? Men ovanför läppen?
Vissa kommer säkert att kalla min rakning för en desperat metod att gå ner i vikt och visst, jag kan väl erkänna att det argumentet fanns med som motiverande faktor. kan dock meddela att jag märkligt nog gick upp ett hekto efter rakningen.
Nu är skägget borta hur som helst. Rätt skönt, faktiskt. Då är det bara trivselkilona som ska väck. Det lär inte bli lika lätt som rakningen. Men jag är på gång - cyklade bort 627 kalorier i dag i gymmet nere i källaren.
Före...
...och efter.
Ja, vad heter egentligen utrymmet mellan mun och näsa? Inte överläpp, väl? Det är väl mer sjäva läppen? Men ovanför läppen?
Vissa kommer säkert att kalla min rakning för en desperat metod att gå ner i vikt och visst, jag kan väl erkänna att det argumentet fanns med som motiverande faktor. kan dock meddela att jag märkligt nog gick upp ett hekto efter rakningen.
Nu är skägget borta hur som helst. Rätt skönt, faktiskt. Då är det bara trivselkilona som ska väck. Det lär inte bli lika lätt som rakningen. Men jag är på gång - cyklade bort 627 kalorier i dag i gymmet nere i källaren.
Före...
...och efter.tisdag 4 januari 2011
Kul åttaårsdag för Lillebror
Fem i tre i eftermiddags balanserade jag över till vår fattiga kommunala skola med 30 cupcakes och vandrade upp för de två trapporna till Lillebrors klassrum.
De söta bakelserna gjorde förstås succé och omkring fem minuter senare var de slut. Och då tog det ändå cirka två minuter att sjunga "Happy Birthday".
Som ni förstår har delar av dagen gått i födelsedagsfirandets tecken. Vi startade med presenter och vacker sång i ottan. Lillebror fick bland annat en cykelhjälm, lego och ett nytt spel till det nya TV-spelet och han verkade väldigt nöjd med sin morgon.
Sedan var det skola som vanligt för kidsen, medan vi vuxna splittrade upp oss och sysslade med olika saker. Hustrun åkte till Alexandria och höll en föreläsning. Svärföräldrarna åkte till det relativt nya informationscentret vid kongressen och fick en guidad tur runt om i byggnaden, inklusive en visning av en av kamrarna - representanthuset.
Själv stack jag och handlade direkt på morgonen, sedan cyklade jag bort 500 kalorier nere i källargymmet, innan jag satte mig vid skrivbordet och sysselsatte mig med mina skrivprojekt.
Efter cupcake-partyt på skolan gick Lillebror och jag ner till glassbutiken på M Street och köpte en jättefin glasstårta. Och tro det eller ej - det visade sig vara en svensk tjej som stod bakom disken. Så vi fick "Sverige-rabatt"!
Nöjda med detta fynd gick vi hem, jag fixade Lillebrors specialbeställda stekta kyckling och sedan blev det glass. Därefter såg några av oss hur Caps förlorade mot Tampa Bay.
Å andra sidan har GAIS värvat Ralf Edströms påg, så helt mörkt är det inte på sportfronten.
Tidig morgon och ivrigt presentöppnande. Lillebror fyllde åtta år i dag...
...det firades bland annat på skolan, där...
...han bjöd alla klasskompisar på cupcake.
Sedan var det dags för glasstårta med exklusiv text på svenska...
...och här är snart den texten ett minne blott.
De söta bakelserna gjorde förstås succé och omkring fem minuter senare var de slut. Och då tog det ändå cirka två minuter att sjunga "Happy Birthday".
Som ni förstår har delar av dagen gått i födelsedagsfirandets tecken. Vi startade med presenter och vacker sång i ottan. Lillebror fick bland annat en cykelhjälm, lego och ett nytt spel till det nya TV-spelet och han verkade väldigt nöjd med sin morgon.
Sedan var det skola som vanligt för kidsen, medan vi vuxna splittrade upp oss och sysslade med olika saker. Hustrun åkte till Alexandria och höll en föreläsning. Svärföräldrarna åkte till det relativt nya informationscentret vid kongressen och fick en guidad tur runt om i byggnaden, inklusive en visning av en av kamrarna - representanthuset.
Själv stack jag och handlade direkt på morgonen, sedan cyklade jag bort 500 kalorier nere i källargymmet, innan jag satte mig vid skrivbordet och sysselsatte mig med mina skrivprojekt.
Efter cupcake-partyt på skolan gick Lillebror och jag ner till glassbutiken på M Street och köpte en jättefin glasstårta. Och tro det eller ej - det visade sig vara en svensk tjej som stod bakom disken. Så vi fick "Sverige-rabatt"!
Nöjda med detta fynd gick vi hem, jag fixade Lillebrors specialbeställda stekta kyckling och sedan blev det glass. Därefter såg några av oss hur Caps förlorade mot Tampa Bay.
Å andra sidan har GAIS värvat Ralf Edströms påg, så helt mörkt är det inte på sportfronten.
Tidig morgon och ivrigt presentöppnande. Lillebror fyllde åtta år i dag...
...det firades bland annat på skolan, där...
...han bjöd alla klasskompisar på cupcake.
Sedan var det dags för glasstårta med exklusiv text på svenska...
...och här är snart den texten ett minne blott.måndag 3 januari 2011
Lillebror fyller åtta!
I morgon fyller Lillebror åtta år. På bilden är han fyra och ett halvt och på väg till sin första dag på sitt amerikanska dagis.
Det är med yttersta möda och stor plåga jag skriver dessa rader. Barnens nya TV-spel håller på att knäcka mig. Och inte bara mig. Alla på Dumbarton går omkring med mer eller mindre smärtande ben och armar efter att ha tävlat fullständigt sanslöst i olika friidrottsgrenar.
För min del är det spjutkastningen som ställt till det. Jag kan knappt lyfta högerarmen. Måste göra något tekniskt fel. Men jag var rätt nöjd med resultatet - 94,22 meter. Det står sig dock slätt mot svärfar, som har världsrekordet på 107,77 meter. Och då kastar han med vänster hand, trots att han är högerhänt... Även barnen slår farsan i diverse grenar. Och svärmor är en hejare på diskus - kanske något oväntat. Hustrun är däremot rätt lätt att besegra i samtliga friidrottsgrenar. men det kan möjligen bero på att hon inte hinner vara med och träna lika intensivt som vi andra. Vissa har ju ett jobb att sköta.
Annars har vardagen så smått börjat återfinna sig här i Distriktet. Kidsen var på sina skolor och hade haft det hur bra som helst. Och jag ägnade åtminstone halva dagen åt diverse projekt som blivit liggande alldeles för länge. Det känns skönt att ha bockat av åtminstone några saker på att-göra-listan.
I morgon ser vi alla fram mot att fira att världens bästa sjuåring blir åtta! Tänk att han bott här nästan i halva sitt liv...
söndag 2 januari 2011
Årets biltvätt avklarad
Medan kyrkobesökarna flockades i Georgetown, drog jag på mig stövlarna, fyllde hinken med vatten och gick ut för den årliga biltvätten.
Precis när jag var klar - med en hel del hjälp av Syster Yster, som på detta sätt förtjänade sin veckopeng - började det regna och tre minuter senare såg Forden ut ungefär som den gjorde före tvätten. Men det känns ändå skönt på något sätt att ha denna uppgift avklarad så här tidigt på året. Så jag kan lägga den åt sidan och fokusera på andra och roligare och viktigare saker i livet.
Sedan packade vi bilen full med folk och åkte till Air and Space Museums flygplats-departement i Virginia. Där kan man bland annat beskåda B29:an Enola Gay, som släppte atombomben över Hiroshima. Läskigt. I den jättelika hangaren finns även en Concorde samt en av rymdfärjorna. Besöket avslutades med ett besök uppe i flygledartornet, där man kan se hur flygplanen kommer in och landar (eller startar) på Dulles Airport. Muséet ligger på flygplatsens södra ände.
Vi var där 2004 och såvitt jag kunde se hade det inte hänt något nytt sedan sist, förutom att de flygintresserade farbröderna som jobbar ideellt på muséet som guider och informatörer hade blivit omkring sex och ett halvt år äldre.
När vi åkte hem dök plötsligt ett för mig helt okänt köpcenter (Fair Oaks Mall) upp och vi stannade till där en stund. Barnen behöver fylla på klädförråden inför skolstarten, så det blev några byxor och en tröja. Samtidigt infann sig dagens stora gåta: Varför har Macy's satsat på att ha två till synes närmast identiska varuhus i samma mall?
Den amerikanska konsumtionen är i sanning besynnerlig.
Och sedan passade jag naturligtvis på att tanka - bensinen är runt en halv dollar billigare per gallon i den vackra men i övrigt rätt osympatiska delstaten Virginia.
Dagen avrundades med en fantastisk middag och lite amerikansk fotboll på TV. Förlust för Redskins förstås. I går vann för övrigt Caps över Penguins med 3-1 på ketchup-arenan i Pittsburgh inför nästan 70 000 personer. Rätt coolt. Men det regnade mest hela tiden, så det blev väl inget vidare spel direkt...
I morgon ska samtliga hemmavarande barn tillbaka till sina respektive skolor efter två veckors winterbreak. Så nu är det slut på sovmorgnar och lata dagar. Disciplin och karaktär gäller.
Precis när jag var klar - med en hel del hjälp av Syster Yster, som på detta sätt förtjänade sin veckopeng - började det regna och tre minuter senare såg Forden ut ungefär som den gjorde före tvätten. Men det känns ändå skönt på något sätt att ha denna uppgift avklarad så här tidigt på året. Så jag kan lägga den åt sidan och fokusera på andra och roligare och viktigare saker i livet.
Sedan packade vi bilen full med folk och åkte till Air and Space Museums flygplats-departement i Virginia. Där kan man bland annat beskåda B29:an Enola Gay, som släppte atombomben över Hiroshima. Läskigt. I den jättelika hangaren finns även en Concorde samt en av rymdfärjorna. Besöket avslutades med ett besök uppe i flygledartornet, där man kan se hur flygplanen kommer in och landar (eller startar) på Dulles Airport. Muséet ligger på flygplatsens södra ände.
Vi var där 2004 och såvitt jag kunde se hade det inte hänt något nytt sedan sist, förutom att de flygintresserade farbröderna som jobbar ideellt på muséet som guider och informatörer hade blivit omkring sex och ett halvt år äldre.
När vi åkte hem dök plötsligt ett för mig helt okänt köpcenter (Fair Oaks Mall) upp och vi stannade till där en stund. Barnen behöver fylla på klädförråden inför skolstarten, så det blev några byxor och en tröja. Samtidigt infann sig dagens stora gåta: Varför har Macy's satsat på att ha två till synes närmast identiska varuhus i samma mall?
Den amerikanska konsumtionen är i sanning besynnerlig.
Och sedan passade jag naturligtvis på att tanka - bensinen är runt en halv dollar billigare per gallon i den vackra men i övrigt rätt osympatiska delstaten Virginia.
Dagen avrundades med en fantastisk middag och lite amerikansk fotboll på TV. Förlust för Redskins förstås. I går vann för övrigt Caps över Penguins med 3-1 på ketchup-arenan i Pittsburgh inför nästan 70 000 personer. Rätt coolt. Men det regnade mest hela tiden, så det blev väl inget vidare spel direkt...
I morgon ska samtliga hemmavarande barn tillbaka till sina respektive skolor efter två veckors winterbreak. Så nu är det slut på sovmorgnar och lata dagar. Disciplin och karaktär gäller.
lördag 1 januari 2011
Mitt nya sundare jag
Första dagen på nya året har bjudit på 15-gradig värme. Jag hade som nyhetslöfte att börja leva sundare, så jag inledde genom att kuta 10 kilometer på en hyfsad snittid av 5:22.
Tog turen via Rock Creek Park och Zoo och kunde konstatera att det var fler än jag som lovat att leva sundare. Stundtals var det nästan kö för att komma fram mellan alla joggare och cyklister som trängdes på stigen.
Sedan ägnade jag dessutom någon timme åt att vinterröja i trädgården. Och ytterligare någon timme åt kidsens nya roliga - och jobbiga! - TV-spel. Hur sunt som helst.
Nu laddar vi så smått upp inför kvällens Winter Classic - utomhusmötet mellan Caps och Penguins (jag snackar NHL-hockey här) inför cirkus 60 000 pers på den stora ketchuparenan i Pittsburgh; Heinz Field. Normalt är det hemmaarena för Pittsburgh Steelers, Syster Ysters frökens favoritlag i amerikansk fotboll.
Nyårsmiddag på Dumbarton. Svärmors fantastiskt goda skaldjurssufflé med sallad och vitt vin. Andreas läckra choklad till efterrätt. Foto: Lillebror
Vad är nu detta? Svärmor och...
...svärfar tränar framför TV:n. Här är det diskuskastning...
...och här är det 110 meter häck. Hur kul som helst. Både att göra och att titta på när andra gör.
Tog turen via Rock Creek Park och Zoo och kunde konstatera att det var fler än jag som lovat att leva sundare. Stundtals var det nästan kö för att komma fram mellan alla joggare och cyklister som trängdes på stigen.
Sedan ägnade jag dessutom någon timme åt att vinterröja i trädgården. Och ytterligare någon timme åt kidsens nya roliga - och jobbiga! - TV-spel. Hur sunt som helst.
Nu laddar vi så smått upp inför kvällens Winter Classic - utomhusmötet mellan Caps och Penguins (jag snackar NHL-hockey här) inför cirkus 60 000 pers på den stora ketchuparenan i Pittsburgh; Heinz Field. Normalt är det hemmaarena för Pittsburgh Steelers, Syster Ysters frökens favoritlag i amerikansk fotboll.
Nyårsmiddag på Dumbarton. Svärmors fantastiskt goda skaldjurssufflé med sallad och vitt vin. Andreas läckra choklad till efterrätt. Foto: Lillebror
Vad är nu detta? Svärmor och...
...svärfar tränar framför TV:n. Här är det diskuskastning...
...och här är det 110 meter häck. Hur kul som helst. Både att göra och att titta på när andra gör.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)