Om teknik som blir obsolet allt snabbare

Malin, en svensk bekant som bor strax utanför Distriktet, kommenterade mitt inlägg i går (som i sin tur var inspirerat av en annan svensk i trakterna, Annika). Hon skriver apropå olika sätt att spara bilder och annan information så att den inte försvinner när eller om ens dator kraschar.

"CD är bra men tänk på att fler och fler datorer antagligen inte kommer att ha CD brännare i framtiden".

Det där fick mig att tänka på något som jag funderat en del på tidigare. Det där om att teknikens libslängd bara blir kortare och kortare. Det handlar inte bara om att en dators livslängd numera bara är tre, fyra år - förr i världen höll en teknisk pryl åtminstone tio år. Utan också om att tekniken i sig förändras i allt snabbare takt så att det som var sprillans nytt i går är helt obsolet i morgon.

Jag brukar tänka på ett rätt misslyckat inköp av en videokamera som vi gjorde för ett antal år sedan. Ni som varit med ett tag vet att man först spelade in på "riktiga" kassetter, inget digitalt krafs. Sedan kom någon form av nya, smarta kasetter. Lite mer digitala. Men det var fortfarande kasetter.

Därefter började det så smått dyka upp heldigitala videokameror. Man kunde ladda hem filmerna man spelat in direkt i datorn.

Vi lyckades dock slå till med vår stora investering under det cirka ett halvår som alla sa att CD-skivor skulle bli grejen att spela in på. Så vi köpte en kamera som man laddade med någon slags minidisc.

Ett halvår senare talade ingen längre om den tekniken. De CD-baserade kamerorna hade helt försvunnit från butikshyllorna. Fanns det mot förmodan någon kvar till salu, så reades den ut till vrakpris.

Ingen vill ju ha en redan utdöd teknik.

Så vi stod där med vår videokamera och köpte CD-skivor och spelade in och körde skivorna i DVD-spelaren och kände oss en aning ifrånsprungna. Vi som hade varit så heta - med det senaste - bara ett halvår tidigare.

Snart är ju DVD-spelarna ett minne blott. Vi kommer inte ens kunna spela upp de där filmerna. För att inte tala om alla gamla analoga videokasetter man har. Lärdomen är således att man måste spara utrustning för varje utdöd teknik för att överhuvudtaget kunna se på sina filmer eller bilder eller lyssna på inspelningar. Bara snabbt:

• En super-8-projektor (jag har en massa av farsans gamla filmer i en påse i någon källare någonstans).


• En kasettbandspelare (jag har gamla kasettband med inspelade radioprogram från journalistutbildningen med mera)


• En dialbildsprojektor (jag har minst tio lådor med diabilder )


• En skivspelare (jag har kvar åtminstone en back gamla vinylplattor som jag inte har haft hjärta att göra mig av med)


• En DVD-spelare som kan spela minidiskar (vi har massor av inspelade små runda skivor)


• En CD-spelare (det använder vi i ärlighetens namn fortfarande rätt ofta)


• En dator som kan ta emot och läsa stora femtums floppydiskar (jag har åtminstone en halv roman liggande på en sådan diskett).


• En dator som kan läsa tretums-disketter (ytterligare några halvfärdiga böcker ligger på sådana)

Listan kan antagligen göras längre. Men jag stannar där.

Detta inlägg kan möjligen också ha inspirerats av att jag suttit den största delen av dagen på National Archives och bläddrat i gamla handlingar. Ni vet, sådana där riktiga dokument. Av papper.

I övrigt i Distriktet: Varmt och förbålt fuktigt.