Senator Dodd bekymrad över svenska filmbranschen

Hade ett långt och intressant samtal med min gode vän Chris Dodd i dag.

Den tidigare presidentkandidaten och senatorn förhörde sig om läget för den svenska filmbranschen. Han var bekymrad över dess tillstånd.

Jag är ärligt talat ingen expert på just detta område (kanske ett av de få områden som jag inte är expert på, för övrigt), men eftersom man inte gärna vill göra en person som Chris besviken,så nickade jag instämmande och såg allvarlig ut. Bekymrad, liksom. Mumlade något om det tunga arvet från Bergman.

Sedan styrde jag snabbt in samtalet på annat.

Dodd har två barn på vår kommunala skola och är en hyvens kille. Bara det faktum att han, med sin position, väljer att sätta sina barn i en vanlig kommunal skola ger ett sympatiskt intryck. DC-skolorna har ju dessutom ett grundmurat uruselt rykte, även om just vår skola är kanonbra.

Annars har dagen präglats av stillasittande skrivbordsaktivitet. Jag är mitt uppe i förberedelserna för ett större seminarium och allting tar ungefär tiotusen gånger mer tid än vad jag trodde från början. Amerikaner är suveräna att samarbeta med, men de är samtidigt enormt hierarkiska. Allting måste gå via högsta chefen, de kan inte släppa en logga eller en lista på namn utan att först ha fått godkänt av bossen. Som inte har tid förrän nästa fredag.

Effektivitet och platt organisation är två begrepp som känns tämligen främmande här. Det är lätt att bli frustrerad. Samtidigt är alla oerhört vänliga och tillmötesgående, så det är svårt att bli förbannad på allvar.

I går tog jag en snabb morgonpromenad för att bli av med lite frustration. Tog mig ner till floden och kunde konstatera att den nya delen av parken vid stranden nu öppnats för allmänheten. Totalt har anläggandet av parkmarken, sammanlagt omkring 500 meter längs Potomacs bädd här i Georgetown, tagit runt tio år. Tio år!

Ytterligare ett tecken på den amerikanska ineffektiviteten. Bland annat stoppades bygget under nästan ett år eftersom pengarna plötsligt tog slut (vilket i sin tur berodde på att hela projektet blivit så försenat och mycket dyrare än beräknat).

Men parken är fin. Och nu kan man äntligen gå längs hela floden. Precis som man kunde för tio år sedan.

I morgon ser jag fram mot att Göteborgsatleterna vinner stort mot det klassiska laget IFK Norrköping. Stor varning för underskattning, dock. Vilket, jag måste tillstå, är en oerhört ovanlig känsla för en GAIS:are. Vi brukar snarare leva på att alla andra lag underskattar oss.