Fredagen började med att vi fick sovmorgon eftersom alla barnens skolor startade två timmar senare än normalt på grund av befarat snöfall under natten. Men av det befarade fallet blev intet. Däremot började det snöa rätt rejält någon halvtimme före den uppskjutna skolstarten. Det hade med andra ord varit bättre att dra igång på normal tid...
Men det är ju skönt att få ett par extra timmar på morgonen.
Lugnet förbyttes dock i en smula stress när jag uppräckte att bilen hade ett flat tire. Punka på höger fram. Plötsligt blev det väldigt bråttom. Jag kutade iväg med Syster Yster till bussen och såg sedan till att Big Brother kom iväg med tunnelbanan. När väl de stora hade kommit iväg, ägnade jag mig åt en av de mer manliga sysselsättningar som finns: Byta hjul.
Jag vill absolut inte skryta, jag är inte den sortens man, men jag har under årens lopp och med en mängd halv- och helrisiga bilar i min ägo, utvecklat en rätt bra och effektiv teknik för hjulbyten. Det går kanske inte riktigt lika fort som på en formel 1-tävling, men nästan. Runt 20 minuter tog det att få på reservhjulet i snöblasket - och då fick jag ägna åtminstone tre minuter åt att fundera ut hur domkraften fungerade. Det var en ny modell för mig.
Efter hjulbytet fick jag en mängder av beröm och imponerade blickar på mina biceps av min hustru. Bara det var ju värt 20 minuters kamp i snöstormen.
Numera är reservhjulen små och löjliga och knappast något som man kan åka omkring med särskilt länge. Så jag stack till verkstan, där dom lagade däcket för en sympatisk summa av 16 bucks. Så nu är vi redo att köra bil som vanligt igen... Om nu lagningen håller.
3 kommentarer:
Vadå chefen /fd/ byta däck, hur många gånger tror du inte jag har gjort det eller varit uppe på taket på gården och eliminerat regndropp i dubbelsängen. Men inte fick jag några glada tillrop för det, en naturlig grej som ensamstående fyrabarnsmamma eller...:-)
Kram
Marianne
Jag råkar ju ha en hustru som avgudar mig... Bra jobbat, Marianne -jag är full av beundran! (Se där, äntligen ett glatt tillrop)
Oh yes, man tackar men lite glada tillrop blev det nog då också av mina barn. De har liksom aldrig slutat förvåna sig över vad deras mamma trots allt klarar av.
Skicka en kommentar